Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Repliker

”Historien talar inte för lärlingsutbildning”

Sedan slutet av 1970-talet har fem olika försök med gymnasial lärlingsutbildning introducerats i Sverige. Men ingen av dem har fungerat särskilt väl, skriver Jonas Olofsson i svar till Carl Bennet (14/4).

Carl Bennet skriver entusiastiskt om lärlingsutbildning på DN Debatt (14/4). Huvudargumentet är att den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige jämfört med Tyskland förklaras av frånvaron av ett utbrett lärlingsutbildningssystem. Argumentationen känns igen från Jan Björklund, utbildningsminister i den tidigare Alliansregeringen.

Det finns emellertid anledning att vara skeptisk till möjligheterna att förbättra etableringsvillkoren för unga genom att i ett slag introducera en utbildningsmodell som helt skiljer sig från traditionerna på yrkesutbildningsområdet i Sverige. Dessutom finns det anledning att vara försiktig när man jämför arbetslöshetstal för unga i olika länder. Just det förhållandet att många unga är lärlingar i Tyskland gör att arbetslöshetstalen är låga. Dessa ungdomar är definitionsmässigt sysselsatta och kan inte räknas som arbetslösa. I Sverige är många av de arbetslösa i praktiken studerande, vilket också Carl Bennet noterar. Landsjämförelser av det här slaget blir missvisande.

Sedan slutet av 1970-talet har fem olika försök med gymnasial lärlingsutbildning introducerats i Sverige. Trots alla dessa försök och den tidigare Alliansregeringens ökade ekonomiska stöd till lärlingsutbildning ville utbildningsvolymerna inte växa. I samband med den senaste gymnasiereformen 2011 (Gy11) lanserades ett mål att ungefär 30 000 unga skulle omfattas av lärlingsutbildning. I dag handlar det om ca 7 500.

Det finns anledning att fråga sig varför lärlingsutbildningen har haft så stora svårigheter att slå rot i Sverige. Det handlar säkert om flera saker. I Sverige har lärlingsutbildningen ofta presenterats som en lösning för studiesvaga elever, vilket inte är fallet i länder med mer omfattande lärlingsutbildning. Det handlar också om att den svenska arbetsmarknadsmodellen är uppbyggd på ett annorlunda sätt. Frivilliga överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden och frånvaron av statliga ingrepp har varit kärnan i den svenska modellen. Lärlingsutbildningen i länder som Tyskland bygger på tvingande statlig lagstiftning, både kopplat till ett system med yrkeslegitimationer och till företagens och branschernas medverkan i utbildningen. Något liknande går knappast att introducera i Sverige. Rimligen är det inte heller önskvärt.

Det finns också tendenser till att den traditionella lärlingsutbildningen försvagas i länder där utbildningen har varit stark, som Danmark och Tyskland. Det kan förklaras med att kraven på yrkesutbildningen förändras. En yrkesutbildning som motsvarar de krav på omställning och förnyelse som präglar villkoren i arbetslivet måste vara bredare än tidigare och fokusera på generella kompetenser, något som inte alltid kan tillgodoses inom ramen för en lärlingsutbildning.

Carl Bennet har helt rätt i att företagens och arbetslivets medverkan är avgörande för att vi ska få en fungerande yrkesutbildning och bättre etableringsvillkor för unga på arbetsmarknaden. Men en sådan medverkan kan inte kommenderas fram inom ramen för en lärlingsutbildningsmodell utan måste grundas i den svenska traditionen av frivillig partssamverkan. Det finns redan i dag erfarenheter av samverkan för yrkesutbildning, till exempel inom ramen för Teknikcollege, som förmodligen har betydligt bättre förutsättningar att vinna framgång än en reglerad lärlingsmodell av tyskt slag.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.