Repliker

”KI är inte Macchiarini”

REPLIK. Jag tror att Torbjörn Tännsjö i sin debattartikel (DN Debatt 11/2) vill väl och jag håller med honom om att Karolinska institutet behöver göra upp med subkulturer och hemliga handslag. Men KI saknar inte akademiska dygder. KI är inte Macchiarini. Och jo, KI är ett universitet, faktiskt riktigt bra, skriver professor Jonas Ludvigsson, Karolinska institutet.

Jag har aldrig träffat Macchiarini, aldrig lunchat med KI:s rektor, aldrig haft en ”sponsor” inom landsting eller kyrka. Inte blivit headhuntad, utan bara strävat på – och oftast ganska långsamt. Jag tillhör trots min professorstitel en periferi på KI, och representerar på så vis det stora flertalet anställda. Vi är människor som själva betalar vår lunch, tar tåg och buss till jobbet, bidrar till undervisning av studenter, samlar in data, och skriver artiklar som inte har en chans att hamna i Nature eller Lancet.

Jag tror att Torbjörn Tännsjö i sin debattartikel vill väl. Och jag håller med honom att förändringar behövs. Visst måste KI göra upp med subkulturer och hemliga handslag. Visst behövs en oberoende instans som granskar misstänkt fusk inom forskningen (vid alla svenska universitet). Visst behövs det räfst och rättarting på KI. Men Tännsjös grepp att beskriva en helhet utifrån en detalj fungerar bara delvis, och jag tror att han denna gång hamnat fel. KI saknar inte akademiska dygder. KI är inte Macchiarini. Och jo, KI är ett universitet, faktiskt riktigt bra.

De flesta på KI behöver inga floskler för att beskriva sitt universitet. Vi bedriver ett universitets klassiska uppgifter: forskning och undervisning. De flesta av oss som arbetar på institutet befinner oss långt från rankinglistor och Nobelmiddagar. För egen del ägnar jag mycket tid åt att undervisa studenter på KI:s läkarlinje. Jag undervisar i forskningsmetodik, så kallad ”evidence-based medicine”. I mina föreläsningar försöker jag förklara hur man ska bedriva forskning: Vilka fallgropar finns? Hur ska man tolka en artikel? Jag försöker förmedla min egen entusiasm inför forskning: Varför är forskning (näst fotbollsträningen med mina barn) det roligaste jag vet? Varför lägger jag ett oändligt antal timmar på kvällar och helger? Varför vill jag upptäcka något nytt?

Varför ägnar jag timmar varje måndag och tisdag åt att pendla från jobbet väster om Örebro upp till KI? För att KI på det hela taget är en fantastisk miljö! Det är en miljö med starka internationella inslag, med fikarum där man talar engelska, kinesiska, och franska. En miljö där människor ser världen som sin arbetsplats och där man ofta har daglig kontakt med kollegor från andra länder, men också där man utgår från enskilda patienter, bygger hypoteser, samlar in data, utvärderar behandlingar, och försöker förstå varför vissa blir sjuka och andra förblir friska.

När studenterna vill ha tips om vilken forskning de ska satsa på, brukar jag alltid nämna stamcellsforskningen som ett alternativ. Jag är inte själv stamcellsforskare, men jag är övertygad om att den här forskningen behövs. Att göra stamceller (och ”regenerativ medicin”) till skällsord är fel väg att gå. Det vore förödande om Macchiarini-affären leder till att vi sågar av en viktig forskningsgren. Men att tro att stamcellsforskningen är den heliga graalen är inte heller rätt. Det är istället samverkan mellan preklinisk forskning (till exempel stamceller) och klinisk forskning, inklusive registerforskning, som lovar mest.

Jag känner mig lurad av Macchiarini och hanteringen av Macchiarini-affären, och jag är inte ensam. Macchiarini lyckades tjusa mitt universitet genom lögner och falska löften. För det bör ansvar utkrävas.

I sin anställning av Macchiarini frångick KI sin naturligt sunda kritiska inställning. Men så ser det sällan ut! När jag själv ansökte om professur på KI försenades tillsättningen eftersom man noterade att en av professorsbedömarna var jävig och processen därför fick göras om. Rätt så!

I media får man lätt intrycket att ”KI” blivit alltför självupptaget, okritiskt, består av en liten klick som bara kliar varandra på ryggen. Det beskrivs att vi KI-forskare tappat fotfästet och mest vill sola oss i glansen av Nobelpriset. Men sanningen är att Nobelpriset ligger långt bort för de flesta av oss. Våra upptäckter är sällan revolutionerande – men inget fel i det! Världen behöver mer än revolutioner. Vi tar små steg. Vi bygger inga nya myrstackar, men vi drar barr till stacken. Det är så forskningen ser ut för 90 procent av alla på KI. Tillsammans bygger vi lego med kunskap, små bitar som kan bli till en bro, eller något större. Nej, vi lever inte ett liv utanför lagen, vi slösar inte med skattebetalarnas medel.

Vi ansöker om tillstånd från etikprövningsnämnden. Vi hushåller med forskningsanslag och åker andra klass på tåget. Vi värmer matlådor till lunch eller går till personalrestaurangen. Och vi önskar att KI kunde säga: ”Vi gjorde fel”.

Men vi känner inte igen oss i bilden av KI som en plats där subkulturer och hemliga handslag är legio. Vi är forskare, sekreterare, databasmanagers och lärare som brinner för medicin och som sätter en stolthet i att göra ett bra jobb. Vi tar de akademiska dygderna till heder.

DN Debatt. 11 februari 2016 (2)

Debattartikel

Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet:
”KI har bländats av Nobelpriset och saknar akademisk kultur”

Repliker

Jonas Ludvigsson, professor vid Karolinska institutet, barnläkare i Örebro:
”KI är inte Macchiarini”

 

Läs fler artiklar på DN Debatt.