Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Repliker

”Med segregationen i Malmö följer separatism och hotkultur”

Politikerna har inte velat prata offentligt om de påfrestningar på systemet och människors vardagsliv som för varje år blivit tydligare, skriver författaren Lars Åberg.

Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö, skriver på DN Debatt (13/2) om hur alla landets kommuner måste ta ansvar för de många människor som söker sig till Sverige.

Hon beskriver Malmö som en framgångssaga, och ändå måste staden få hjälp med att lösa sina problem – eller ”utmaningar” som det heter på kommunalsvenska. För den fåkunnige blir det svårt att förstå varför Malmö behöver en tredjedel av det nationella skatteutjämningsstödet när staden sägs ha ”ett magiskt rekryteringsunderlag” och är ”en fantastisk tillgång av såväl språk som erfarenheter och kompetens” där ”öppenheten och nyfikenheten tjänat staden väl”.

Jag har själv bott i Malmö i nästan 60 år, bevakat staden journalistiskt i 45 år och skrivit ett tiotal böcker med koppling till uppväxtvillkoren och de sociala förhållandena där. Under flera decennier har mycket stora ekonomiska och personella resurser – bidrag, anställningar, projekt, ombyggnader, insatser, åtgärder – satsats på att lösa problem vars existens samtidigt förnekats.

Att migration och integration är frågor för rikspolitiken är självklart sant. Men bekymren i Malmö har inte dykt upp plötsligt, genom flyktingar och nyanlända skolbarn som kommit de senaste åren. Redan 2003 beskrev rektorerna i Rosengård i en upprörd rapport tillståndet i stadsdelens skolor som kaotiskt, våldsamt och ohållbart. Politikerna har bara inte velat prata offentligt om de påfrestningar på systemet och människors vardagsliv som för varje år blivit tydligare. Strategin har varit att låta bli att identifiera problemen i hopp om att ingen ska märka dem.

Hajpen kring Malmö – Möllevången, Västra hamnen, ungdomligheten, de många kulturerna och språken – säger därför ingenting om hur segregerad staden är, hur illa skolorna fungerar eller hur otryggheten ser ut. Detta är inte någon imagefråga, det handlar inte om bilden av staden utan om hur de ansvariga skött sig.

Frågan blir också varför de nu, av inlägget i DN att döma, vill ändra på en situation som ”tjänat staden väl och kommer att fortsätta att göra så”.

Det finns ett hål i ekonomin och ett annat, minst lika djupt, i verklighetsbeskrivningen. Katrin Stjernfeldt Jammeh gör stort nummer av Malmö som en hoppets hamn för flyktingar, men kommunledningen har ännu inte med kraft markerat mot den antisemitism bland personer med Mellanösternbakgrund som gjort staden osäker för judar. Kommunens integrationspris har getts till en segregerande institution, Islamic center, och malmöitiska skolbarn har skickats till Saudiarabien för att lära sig tolerans för andra kulturer.

De ekonomiska nödsignaler som Malmöpolitikerna med jämna mellanrum sänder ut för att få bidrag har säkert fog för sig, men oron måste någon gång också få fäste i en ärlig beskrivning av det sociala tillståndet. De ”utmaningar” som av Stjernfeldt Jammeh beskrivs som ”initiala” har ju snarare permanentats och förstärkts. Med segregationen följer separatism, tilltagande hotkultur, sönderfallande institutioner och vittrande tillit till det gemensamma samhället.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.