Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Repliker

”Ska det bli olika pensionsålder för olika socialgrupper?”

REPLIK DN DEBATT 5/7. Daniel Suhonen och Elisabeth Lindberg kritiserar att de med kortare livslängd inte kan arbeta lika länge som de med längre. För den som vill utjämna detta inom pensionssystemet blir det inte helt lätt att finna lösningar. Ska det bli olika pensionsålder för olika socialgrupper? Hur dra sådana gränser mellan grupper? Hur göra med dem som byter socialgrupp under livet? undrar Bo Könberg, Minister för socialförsäkringar och sjukvård 1991-94.

I januari 1994 kallade fem partier till presskonferens för att presentera ett nytt pensionssystem baserat på en livsinkomstprincip och också inkluderande en fonderad del, premiepensionen.

I en färsk rapport och i debattartikel på DN.Debatt kritiseras detta pensionssystem av Daniel Suhonen och Elisabeth Lindberg (SoL) från det fackliga idéinstitutet Katalys.

Huvudkritiken gäller att nivån är låg främst för arbetare, att systemet inte tar hänsyn till att livslängden varierar mellan socialgrupper, att premiepensionerna borde föras ihop med resten av systemet samt att reformen inte prövades i allmänna val.

Livsinkomstprincipen innebar att det gamla ATP-systemet med dess regler om pension beräknad på de 15 bästa åren och efter minst 30 år med inbetalningar ersattes med system där alla inbetalningar för individen räknades, (dock ej för högre inkomstdelar). Till detta lades rättigheter för barnår, även retroaktivt, värnpliktsår och relativ låga beräkningar för högre utbildning.

För att skydda dem med låga inbetalningar infördes garantipension, bostadstillägg och äldreförsörjningsstöd som betalas med allmänna skattemedel. Dessa kostar för närvarande ca 25 miljarder kr.

Pensionsavgiften fastställdes till 18,5 % (idag de facto 17,2 %). Om tjänstepensionerna inte funnits, så skulle förstås den allmänna avgiften satts högre.

Det beslöts också att då livslängden ökade, så skulle man för de nybeviljade pensionerna behöva arbeta 2/3 av ökningen om man ville ha samma pensionsprocent.

ATP-systemet var enligt min mening inte särskilt rättvist. För en industriarbetare eller ett sjukvårdsbiträde som det betalats in pensionsavgifter för i kanske 45 år räknades bara 30 års avgifter. Att få räkna de 15 bästa åren istället för genomsnittet av årsinkomsterna låter ju trevligt, men var förstås mycket mer värdefullt för dem med god standardökning än för dem med genomsnittlig.

I stor utsträckning fördes det därför i ATP-systemet över pengar från dem med lägre inkomster till dem med högre. En motverkande effekt var naturligtvis att många kvinnor hade fördel av att det ”räckte” med 30 inkomstår.

SoL kritiserar att det nya systemet inte väger in att den genomsnittliga livslängden är högre för högre socialgrupper. Så var förstås även fallet under ATP-tiden.

Låga pensionsnivåer. SoL hävdar att det nuvarande systemet ger oerhört låga pensioner och anför att kommunalarbetare och industriarbetare får ca 47 % ”av sin slutlön i pension”. Då ”glömmer” de bort att livslängden glädjande nog ökat med drygt 2 år och snuddar bara vid att 9 av 10 löntagare har en tjänstepension. Den höjda livslängden består i vårt land av friska år.

Om man inte ”glömmer bort” detta, så torde pensionsnivån för dem som är födda 1954 och går i pension vid drygt 67 års ålder bli ca 68 %. För dagens 45-åringar blir nivån troligen över 75 % .

Om man vill ha högre nybeviljade pensioner än så i framtiden, så bör man överväga att höja de 17,2 procenten till den ursprungligen tänkta nivån på 18,5 %.

Olika livslängd för olika socialgrupper beaktas inte i pensionssystemet enligt SoL. De tar då knappast med de ca 25 miljarder kr som statskassan årligen betalar för de tre grundskydden och inte heller de ca 6 miljarder kr för barnåren.

SoL kritiserar att de med kortare livslängd inte kan arbeta lika länge som de med längre. För den som vill utjämna detta inom pensionssystemet blir det inte helt lätt att finna lösningar.

Ska det bli olika pensionsålder för olika socialgrupper? Hur dra sådana gränser mellan grupper? Hur göra med dem som byter socialgrupp under livet? Hur hantera att kvinnorna i genomsnitt lever längre än män? Ska pensionsavgifter inte betalas vid högre åldrar för höginkomsttagare? Och får dessa då inte större möjlighet att kräva - ännu – högre löner? Ska man återinföra ATP-upplägget, fast då kanske med 20-årsregel? Och gynnar det då inte höginkomsttagare?

Avvecklad premiepension föreslås av författarna. De vill lägga hop den avgiften med det övriga systemet. Så kan man förstås göra, även om det torde bli omöjligt att få med sig de fyra borgerliga partierna på detta.

En annan invändning är att premiepensionen varit utomordentligt framgångsrik i avkastning jämfört med det löneindex som används för det övriga systemet. Under de dryga 20 år som pengar satts av till premiepensionen har den reala årliga avkastningen varit nästan 3 gånger högre än löneindexet – 5,6 % mot 1,9 %.

Var och en som någon gång funderat på vad ”ränta-på-ränta” betyder, speciellt för långa perioder, inser att SoL:s förslag innebär avsevärt lägre framtida pensionsnivåer än om premiepensionen får fortsätta. Självklart med de ändringar som behövs för att undvika sådana brottsliga inslag som avslöjats de senaste åren och som de sex partierna verkar kunna komma överens om.

Premiepensionen omfattar nu drygt 1 000 miljarder kr. Om avkastningen de tre senaste åren varit drygt 3 % mer än löneindex, så handlar det om ca 100 miljarder kr mer än om premiepensionen inte funnits.

Pensionsystemet tillkom i en kris skriver SoL. Det är förvisso sant. Fem partier representerande ca 85 % av riksdagen kom överens om den stora reformen. Den gällde ett område som tidigare orsakat den största politiska strid som vi haft under demokratin. Den reformen genomfördes efter en omröstning i riksdagen, där det segrande förslaget vann med en nedlagd rösts majoritet!

Det nya systemet togs fram i förhandlingar mellan fem partier. Grunddragen presenterades i en 100-sidig skiss ett och ett halvt år före uppgörelsen. Det skedde strax före den stora finanskrisen hösten 1992 och pensionsdebatten blev därför inte så omfattande som vi från de fem partierna hade hoppats på.

Det riksdagsparti – Vänsterpartiet – som var ensam motståndare till reformen vann inte några väldiga framgångar i valen 1994 och 1998. De fem partierna är fortfarande anhängare av reformen. Miljöpartiet har också anslutit sig.

Reformmodell? Den svenska pensionsmodellen, med eller utan premiepensionen, har inspirerat flera andra länder. Ganska snabbt beslöt Lettland, Italien och Polen att införa livsinkomstsystem. Ryssland har delvis infört det. Norge gjorde det för några år sedan.

För några år sedan rekommenderade en arbetsgrupp inom Världsbanken Kina att införa en svensk modell.

Den allmänna bilden av erfarenheterna sedan 1994 års svenska beslut är att modellen klarat sig hyggligt och detta trots den stora finanskrisen 2008.

De fem partierna som gjorde upp torde inte ha ångrat sig.

DN Debatt. 5 juli 2017

Debattartikel

Daniel Suhonen och Elisabeth Lindberg, idéinstitutet Katalys:

”S måste ta strid om de orättfärdiga pensionerna”

Repliker

Bo Könberg, Minister för socialförsäkringar och sjukvård 1991-94:

”Ska det bli olika pensionsålder för olika socialgrupper?”

Läs fler artiklar på DN Debatt

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.