Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Repliker

”Småskaligt fiske kan också vara skadligt”

Hållbart fiske är inte alltid lika med småskaligt fiske, och handeln med fiskerätter kan vara en gångbar del i en fungerande fiskepolitik, skriver tre forskare till svar på artikeln om privatiserade fiskerättigheter (7/11).

En grupp representanter för fiskenäringen och forskare varnar på DN Debatt (fre 7/11) för allvarliga konsekvenser på det småskaliga kustfisket av en introduktion av överförbara fiskekvoter. Vi anser artikeln är vilseledande och att diskussionen brister på en rad punkter. Baserat på vår forskning om förändringar i Östersjöns fiske över tid vill vi belysa följande:

1) Artikelförfattarna drar likhetstecken mellan småskaligt och hållbart fiske. Detta är inte vetenskapligt bevisat, tvärtom är flera av de svenska fisken som utvecklats mot storskalighet i dag relativt hållbara utifrån ekologiska kriterier medan flera småskaliga fisken – ålfisket i södra Sverige som det mest extrema exemplet – knappast någonsin kommer kunna bli ekologist hållbara. Småskaligt fiske kan vara mer hållbart ur ett lokalt socialt perspektiv, medan den ekonomiska forskning har framställt både småskaligt och storskaligt fiske som mer ekonomiskt hållbart. Att generellt utgå från ett likhetstecken mellan småskaligt fiske och hållbarhet är inte korrekt.

2) Många välkända faktorer har bidragit till en minskning av det småskaliga fisket. Den teknologiska utvecklingen och de stordriftsfördelar den medger torde vara den viktigaste. Antalet fiskare i Sverige har minskat kontinuerligt sedan 1913; lokala fiskelägen och infrastruktur har försvunnit. Under de senaste 15 åren i Sverige har ett ökat (välbehövligt) fokus på miljömässig hållbarhet lett in fiskeförvaltningen på en väg där alltmer detaljerade regler långsamt har strypt möjligheterna för ett lönsamt och rationellt fiske; detta har gällt både det storskaliga och småskaliga fisket. I dag krävs utöver yrkesfiskarlicens enskilda och speciella tillstånd för att fiska de flesta kommersiellt gångbara arterna i Östersjön (torsk, lax, strömming, skarpsill och ål). Torsk måste landas i speciella hamnar, fiske av olika arter under samma fiskeresa är begränsat, och så vidare. Dessa regler har inte direkt lett till en minskning av fiskeflottan utan försvårat möjligheterna till ett rationellt fiske för de fiskare som tappert kämpar på.

3) Individuella kvoter finns precis som artikelförfattarna skriver i det pelagiska fisket sedan 2009 (med gradvis införande av individuella kvoter sedan början av 2000-talet) och systemet har nyligen utvärderats av Havs- och Vattenmyndigheten. På kort tid har fiskeflottan anpassats till de tillgängliga bestånden (överkapaciteten har minskat). Individuella kvoter åstadkom därmed på några år vad decennier av dyra och ineffektiva åtgärder som skrotningssubventioner misslyckats med. Att Havs- och Vattenmyndighetens analys fokuserar på effekterna på fiskeflottans storlek är naturligt, eftersom denna har en avgörande inverkan på både lönsamheten i fiskesektorn, men också de incitament fiskare har för att följa de politiskt beslutade spelreglerna. Vi har i en studie publicerad tidigare i år visat att en för stor fiskeflotta tidigare lett till ett omfattande överfiske inom det pelagiska fisket i Östersjön, något fiskeflottans reduktion genom de överförbara kvoterna har varit framgångsrikt i att stävja. Stora internationella studier har visat på samma sak – den miljömässiga hållbarheten i fisket ökar otvivelaktigt som resultat av individuella, överförbara fiskekvoter.

4) Vi kan hålla med om att en okritisk implementering av individuella fiskekvoter riskerar få negativa sidoeffekter. Fel utformat riskerar de att leda till en osund koncentration av ägande och kapital och därmed en försämrad konkurrenssituation för småskaligt fiske, precis som artikelförfattarna skriver. Det finns dock möjligheter att begränsa detta, bland annat genom att reglera hur stor del av kvoten som kan innehas av enskilda personer. En annan viktig fråga är huruvida det är rimligt att man överför rättigheter från det allmänna till privata näringsidkare. Det måste dock påpekas att det är en skillnad på att äga en rättighet att fiska (vilket är fallet här) och rättigheten att äga själva naturkapitalet, det vill säga fisken i havet. Det finns inte heller något som talar emot att kvoterna i stället för att överlåtas gratis kan auktioneras eller hyras ut på en öppen marknad, vilket i många fall vore mer rimligt. Hög lönsamhet och en tillgång på kapital inom fiskesektorn kan dessutom möjliggöra att delar av förvaltningen betalas av näringen själva. Det sker redan i dag i exempelvis USA där fiskarna bekostar oberoende observatörer som därmed garanterar att fisket sker inom lagens råmärken.

5) De åtgärder som artikelförfattarna föreslår är välbeprövade och har dessvärre inte haft önskad effekt. Omfattande statssubventioner för uppbyggnad av infrastruktur kring hamnar, lokal beredning med mera har under decennier funnits i Sverige men har inte lyckats skapa varken social eller ekologisk hållbarhet. Direktförsäljning av fångst till konsumenter och restauranger har visat sig ha stor potential, men hindras inte av ett införande av ett system med individuella kvoter.

Vägen till framtidens hållbara fiske ligger i en kombination av olika förvaltningsåtgärder, där väl utformade system av individuella kvoter kan vara ett av flera styrmedel. Att definiera dagens problem är steg ett. Överkapaciteten är avgjort ett allvarligt problem då det leder både till överfiske och dålig ekonomisk lönsamhet. Att politiskt detaljreglera flottans storlek har inte fungerat. Ett annat problem enligt många (inklusive artikelförfattarna) är minskningen av det småskaliga fisket. Vilka typer av åtgärder som krävs för att lösa detta är inte klart, men en aspekt skulle kunna vara att förenkla det i dag komplicerade regelverket, och formalisera en förvaltningsmodell med ett mer utvecklat lokalt inflytande. En minskad statlig toppstyrning (micro-management) kan ge en aktivare näring som själva kan vara med och påverka den framtida utvecklingen.

Artikelförfattarna belyser en viktig fråga och vi välkomnar en diskussion om principer för hur fisket ska förvaltas. Men den måste baseras på saklig information. De flesta av oss är väl bekanta med översiktsplaneringprocesser och detaljplaner på land, men en liknande diskussion kopplad till hur vi ska använda haven och dess resurser saknas. Nya direktiv från EU om en integrerad havsmiljöförvaltning understryker behovet av en helhetssyn, där planering och förvaltning av fisket bör prioriteras.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.