Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Repliker

”Svårt avgöra fusk utan vetenskaplig kompetens”

SLUTREPLIK. Det är utmärkt att Mats Ulfendahl stödjer tanken på en reform av hanteringen av forskningsfusk och att systemet som helhet behöver stärkas (DN Debatt 13/8). Men det är synd att han tycks ha så lite tillit till vetenskapssamhället att han föredrar att rättsväsendet sköter granskningen av misstänkta fall av vetenskaplig oredlighet, skriver Göran Collste, Kjell Engelbrekt och Paul Hjemdahl.

Som vi påpekar i artikeln är vi tveksamma till att privata och offentliga uppdragsgivare, arbetsgivare och fackföreningar, eller ens rättsvårdande instanser ges ansvar för granskningen av vad som utgör vetenskaplig oredlighet i det enskilda fallet och hur allvarligt vederbörande brutit mot god forskningssed.

Huvudskälet är mycket enkelt: granskare som saknar vetenskaplig kompetens för att fälla precisa och väl avvägda avgöranden kommer i sin tur att behöva förlita sig på forskare med denna kompetens för att göra sina bedömningar, men i så fall utan att dessa forskare tar direkt ansvar inför vetenskapssamhället.

Tyvärr förbigår Ulfvendahl också i sin replik helt och hållet att vi i vår artikel motsätter oss nuvarande system där lärosätet där den utpekade forskaren verkar kan bestämma sig för att utreda eller inte utreda misstankar om allvarligt forskningsfusk. I stället föreslår vi en oberoende nationell instans med mandat att överpröva utredningar vid lärosätet samt rätt att initiera utredningar när lärosätet inte tar misstankar på tillräckligt allvar. Detta är betydligt mer än en modifiering av nuvarande system, eftersom lärosätets autonomi därmed beskärs.

Genom arbetet i regionala etikprövningsnämnder, diskussioner vid universitet och högskolor samt inom forskarutbildningskurser kan medvetenheten om forskningsetik och oredlighetsfrågor förstärkas. Problemet vi uttryckligen diskuterar i artikeln gäller hanteringen av redan inträffade särskilt allvarliga fall, där etablerade forskare och ibland akademiska beslutsfattare antingen själva avvikit från god forskningssed eller inte tagit sin akademiska uppgift att motverka vetenskaplig oredlighet på tillräckligt allvar. Det är här som det krävs systematiskt genomförda utredningar som med hög precision, diskretion och integritet lyfter bort frågan från de inblandade och, efter noggrant övervägande, fäller ett avgörande. Varje sådan utredning bör givetvis konsultera ojäviga personer med vetenskaplig spetskompetens på relevanta forskningsområden, vilket i normalfallet innebär att man vänder sig till forskare i andra länder.

Men svårigheten att konstruera ett välfungerande system för hantering av forskningsfusk består framför allt i hur det övergripande ramverket formuleras. Det gäller att undvika ett alltför trubbigt instrument (bland annat genom att endast ”uppsåt” innefattas, vilket betyder att de mest förslagna forskningsfuskarna inte kan fällas) medan man samtidigt inte skapar förutsättningar för okynnesanmälningar som ytterst grundar sig i professionell rivalitet, personkonflikter och liknande. En oberoende nationell instans bör ha goda möjligheter att i praxis etablera en rimlig balansgång mellan ytterligheterna.

Avslutningsvis vill vi gärna instämma i Ulfendahls slutord om att bra forskning ”bedrivs bäst i en stark akademisk miljö där kvalitet värderas högre än ren produktion”. Detta är dock ingenting som kan lagstiftas fram utan en målsättning som vi varje dag måste försöka leva upp till i de forskningsmiljöer där vi är verksamma.

DN Debatt. 13 augusti 2016

Debattartikel

Professorerna Göran Collste, Kjell Engelbrekt och Paul Hjemdahl:
”Bättre system behövs för att upptäcka forskningsfusk” 

Repliker

Professor Mats Ulfendahl:
Forskningsfusk kan inte hanteras helt internt”

Slutreplik från Göran Collste, Kjell Engelbrekt och Paul Hjemdahl:
”Svårt avgöra fusk utan vetenskaplig kompetens” 

Läs mer på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.