Repliker

”Sverige ska bli bättre på djurskydd, inte sämre”

Jag delar oron över den ökande köttimporten, men att att tumma på de svenska djurskyddsambitionerna är helt fel väg att gå. Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Sverige har i stället ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka, skriver Jens Holm (V).

Jag delar den oro över den ökande köttimporten till Sverige som Åke Rutegård från köttindustrin och Martin Wierup, professor SLU, ger uttryck för (DN 12/10). Det här gör att det blir allt svårare att ställa krav på den mat som konsumeras i Sverige samt att vi tappar arbetstillfällen till andra länder. De har också rätt i att vi i mycket större utsträckning måste driva på i internationella fora för strängare djurskyddslagstiftning, men att tumma på de svenska ambitionerna är helt fel väg att gå.

Inom EU sätts den fria konkurrensen över allt annat. Detta kan göra det svårt för enskilda medlemsländer att ha högre ambitioner för lagstiftningen. Avskalade gränshinder och en helt fri konkurrens kan vara ett bra sätt att pressa priser, men det medför nästan alltid en press nedåt på progressiv lagstiftning. Ett aktuellt exempel på detta är förhandlingarna om frihandelsavtal med USA och Kanada. Det är därför det behövs en politik som står upp för ambitiös lagstiftning exempelvis avseende djurskydd, folkhälsa och miljö.

Konsekvensen av Åke Rutegårds och Martin Wierups resonemang blir en anpassning till minsta gemensamma nämnaren på EU-nivå. Vi ska sedan ”driva frågor om djurskydd inom EU-systemet”. Men om alla länder får samma ambitionsnivå finns det ju inte längre några föregångare att inspireras av. Just harmonisering, att det blir lika i alla länder, är också problemet med det förslag om gemensam djurskyddslag som just nu diskuteras inom EU-kretsar. Harmonisering är något som industrin av naturliga skäl vill ha. Det garanterar att inget land sticker i väg och har för tuffa lagar, men det lägger samtidigt en våt filt över allt vad progressiv lagstiftning heter.

Rutegård och Wierup vill att djurskyddslagstiftningen ska baseras på vetenskaplig grund och ”riskvärdering”. Självklart är det viktiga parametrar, och det är också ett av skälen till att den svenska djurskyddslagen har utretts. Men när det gäller grundläggande etiska frågor är det inte alltid lätt att säga vad som är det mest vetenskapliga. I svensk djurskyddslag slås det fast att djur ska ges ”möjlighet att bete sig naturligt” (4§). Det är en modig och bra formulering, som direkt knyter an till att djur är levande kännande individer som ska ha rätt att leva just som sådana. Om det när något som är unik med svensk djurskyddslagstiftning så är det just rätten till det naturliga beteendet. Därför är det helt avgörande att vi slår vakt om det kravet och fortsätter att se djuren i första hand som levande individer och inte produktionsenheter.

Annars är det inget originellt att tycka att ens eget land är bäst för djuren. Reser vi till andra jämförbara europeiska länder hör vi liknande argument om hur förträffligt det egna landet är för djuren. För svenskt vidkommande kan det vara värt att komma ihåg att en mängd europeiska länder har kommit längre än Sverige vad det gäller att få stopp för obedövad kastrering av grisar, förbud mot burhållning av värphönor och genomför långt fler djurskyddskontroller än vad vi gör.

Min slutsats är att det snarare är mer som förenar svensk animalieproduktion än särskiljer; även här är den storskalig och industriell och förhållandevis okänsligt utifrån ett djuretiskt perspektiv. Den svenska djurskyddskontrollen bärs upp av ambitiösa och duktiga kontrollanter, men med nuvarande resurser omöjliggörs den djurskyddskontroll som behövs för att säkerställa att djurskyddslagens krav om naturligt beteende verkligen fungerar i praktiken. Den svenska djurskyddslagen är över 20 år gammal och i behov att modernisering. Därför har vår djurskyddslagstiftning utretts och för nästan tre år sedan presenterade regeringens utredare ett omfattande betänkande. Glädjande nog var huvudinriktningen att bygga ut svenskt djurskydd, inte att montera ned.

I regeringsförklaringen lyfte Stefan Löfven upp djurskyddet som ett prioriterat området. Det är positivt, och jag tolkar det som att den nya regeringen nu tänker lägga fram förslaget till ny djurskyddslag, något som har förhalats av den tidigare borgerliga regeringen, och att syftet är att stärka djurskyddslagstiftningen. Och kanske kan det vara så att det är just det som är framtiden för svensk livsmedelsproduktion; att vi erbjuder något annat än industriproduktionen på kontinenten.

Allt talar för att konsumenter och offentliga upphandlare kommer att ställa högre etiska krav på livsmedel i framtiden, både avseende miljö och djurskydd. Sverige borde vara det land som levererar just detta; mat som är djuretisk och hållbar. Med EU:s nya upphandlingsdirektiv ges det dessutom större möjligheter att ställa just sådana krav i uppköpen av mat till offentlig sektor. Sverige har därför ett gott läge att höja ambitionerna inom livsmedelsproduktionen, inte sänka.