Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Repliker

”Ungas självmord måste förebyggas mycket tidigare”

Det räcker inte med mer forskning för att minska själmorden. Vi måste förebygga riskerna för självmord riktigt tidigt, från att ett barn föds, skriver Susanne Nyman Furugård.

Det är en mycket viktig uppmaning som 13 forskare och organisationer framför på DN Debatt (14/1) om att vi måste göra mer för att minska självmorden i Sverige. Men tyvärr är deras förslag inte tillräckligt, eftersom det saknar fokus på den åldersgrupp som haft sämst utveckling – unga i åldrarna 15-24 år – samt ett helhetsperspektiv på förebyggande insatser.

Debattörerna skriver att ”sedan sekelskiftet har det [antalet självmord] konstant legat kring cirka 1 500 per år”. Den här siffran omfattar hela befolkningen från 15 år och uppåt. Men att klumpa ihop alla så här ger en väldigt otydlig bild av problemet. Tittar man på olika åldersgrupper visar det sig att antalet självmord bland unga i åldrarna 15–24 år har ökat med 60 procent, vilket är mycket mer än i någon annan åldersgrupp. Även om man tar hänsyn till befolkningsökningen och räknar antal självmord per 100 000 invånare, hamnar denna unga grupp i topp med en 36-procentig ökning. Därför borde det vara en uttalad fokusgrupp och särskild prioritet borde läggas på att få ner självmorden bland unga.

Det kan säkert behövas mer forskning som debattörerna föreslår, men det räcker inte med att vänta på svar i framtiden. För varje dag som går försöker elva unga människor ta sitt liv och varannan dag ”lyckas” en. Därför måste vi också vidta förebyggande åtgärder här och nu utifrån den kunskap som finns i dag. Och det måste vara andra åtgärder än de som hittills prövats och som uppenbarligen inte haft tillräcklig effekt. Debattörerna är delvis inne på det när de skriver att de förebyggande åtgärderna ”inte kan reduceras ner till något som bara berör psykiatrin”. Men deras utvidgade perspektiv sträcker sig inte längre än till ”kunskapsspridning inom hälsovården och socialtjänsten”. Det här är alldeles för snävt och sent. Att enbart satsa på att upptäcka när människor är självmordsbenägna men inte förebygga riskerna för att de blir det, är som att bara satsa på plåster men inte på att förebygga sår. Vi måste förebygga mycket tidigare, från att ett barn föds. Och här är föräldrar mycket viktigare än någon myndighet eller vårdinstans.

En mängd forskning de senaste decennierna visar att grunden för ett barns möjligheter till att utveckla en god psykisk hälsa läggs tidigt i livet och att föräldrars omsorg är central för detta. Det gäller bland annat trygg anknytning, mentalisering (förståelse av egna och andras tankar och känslor), utvecklingen av hjärnans känsloregleringssystem och empaticentrum, självkänsla och känsla av sammanhang (Kasam). Allt det här kräver mycket mer tid än vad föräldrar får utrymme för i svensk familjepolitik.

Detta är politiskt känsligt att tala om, eftersom det är en djupt inrotad föreställning att vi har världens bästa familjepolitik. Så känsligt att de styrande hellre låter den psykiska ohälsan fortsätta att öka. Det här har blivit allt tydligare för mig under de tre år jag granskat statistik och forskning om psykisk ohälsa bland barn och unga och som utmynnat i rapporten Familjepolitikens ekonomi.

En annan sak som blivit tydlig är den försiktiga hållningen i frågan hos många myndigheter, forskare och organisationer, vilket lett till att det är sorgligt få som talar om hur vi kan förebygga riktigt tidigt. Jag hoppas att debattörerna är beredda att göra det för våra ungdomars skull, för vi har inte råd att fortsätta så här.

DN Debatt. 14 januari 2016
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.