Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Repliker

”Vad har varit en felaktig tillämpning?”

REPLIK DN DEBATT 4/6. Åtta forskare hävdar att de råd jag givit i Kevin- och Quick-fallen bygger på en felaktig tillämpning av vetenskapliga rön. Här svarar jag på kritiken, skriver Sven Å Christianson.

Åtta forskare inom psykologi tar till orda i DN, Pär Anders Granhag och dennes medarbetare/tidigare doktorander vid Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet, Torun Lindholm (som jag handlett fram till doktorsexamen) samt två forskare från Åbo Akademi, Pekka Santtila och Julia Korkman. De hävdar att flera av de råd som rättsväsendet fått av mig i Kevin- och Quickutredningarna saknar vetenskapligt stöd. Andra råd bygger enligt dem på en felaktig tillämpning av vetenskapliga rön.

Låt oss se närmare på den kritik som de riktar mot mig:

1. Rättspsykologiska bidrag bör vila på gedigen forskning. Inom forskarvärlden säkerställs kvalitet genom att forskningsrön kritiskt granskas av experter inom området.

Självklart. Lika självklart är att källgranskning och källkritik är ett fundament för vetenskaplighet. De åtta skriver ”Mycket tyder på att de rättspsykologiska råden i Kevin- och Quickfallen endast delvis var baserade på sådan litteratur” och grundar sin kritik på tre SVT-program av Dan Josefsson och DN-artiklar, uppenbarligen utan att ha tagit del av förundersökningarna. De råd jag gett har varit baserade på gedigen forskning, det som tyder på motsatsen är medias vinklade och ibland direkt felaktiga rapportering. Det borde ha varit en självklarhet för dessa åtta forskare att undersöka vilka råd som faktiskt gavs för att på ett adekvat sätt kunna bedöma vetenskapligheten i dessa. Kanske för mycket begärt med tanke på att Ask i en ”vetenskaplig” antologi av Granhag (2010) refererar till två tv-program (!) av Hannes Råstam som underlag för konfirmeringsbias i Quickutredningarna. Anmärkningsvärt med tanke på att hela Råstams projekt är ett övertydligt exempel på just konfirmeringsbias.

2. I fallen förmedlades däremot kontroversiella uppfattningar som få forskare skulle ställa sig bakom.

Vilka uppfattningar avses? Inför Bergwallkommissionen uttalar sig Granhag besynnerligt avseende ett flertal aspekter om mina så kallade råd. Bland annat om att jag var ”mycket inne på” bortträngda minnen och regressionsterapier. Och han hänvisar som motvikt till teorier och forskning om trauma och minnen som jag själv skrivit och drivit, inte han. Angående Kevinutredningen anför han att teorier av Alice Miller skulle ha vara aktuella. Vad är underlaget till detta? Ingen av de poliser som medverkat i Kevinutredningen hävdar att jag anfört något om bortträngning, Alice Miller eller att barnen glömt vad de varit med om. Uppenbart saknas kritisk källgranskning.

3. Rättspsykologer ska inte kunna uttala sig i skuldfrågan och inte kunna påstå sig förstå mer än som syns på ytan.

Jag har överlag presenterat ett generellt vetenskapligt underlag i mina sakkunnigutlåtanden, men även svarat på direkta frågor i utredningar och domstolar. Var och en som deltar i eller studerar till exempel barnförhör måste kunna reflektera och försöka dra slutsatser av vad barnen har sagt. Varför skulle just rättspsykologer vara undantagna? En annan sak är att inte ska låsa sig för en viss lösning. För mig är detta självklarheter.

4. Förhören i Kevin-fallet strider mot vetenskapligt grundade rekommendationer. Rättspsykologen borde ha varnat för riskerna med många, långa och pressande förhör.

Förhören i Kevinutredningen var i vissa fall alltför långa, pressande och direkt olämpliga. Men, hur skulle jag kunna varna för förhör jag inte kände till? De förhör som valts ut i Josefssons program tog jag del av först i maj 2017, 1998 läste jag ett 10-tal förhör av ett helt annat slag. Dessutom var det barnpsykologerna och inte jag som vägledde utredarna angående själva förhören.

Artikelförfattarna syftar sannolikt främst på forskning som rör barn som har blivit utsatta för brott. Att det ibland är nödvändigt att hålla upprepade förhör med barn som är misstänkta för övergrepp eller våld är en självklarhet. Åtskilliga internationella exempel finns på sådana utredningar.

5. Barnen vallades utan bevis för att de bevittnat eller själva begått mordet.

Artikelförfattarna säger att det är okej att valla misstänkta om det är bevisat att de har varit på en viss plats. Bevisat och bevisat. I Kevinutredningen hade bröderna berättat att de sett vad som hänt Kevin vid bryggan, att ena brodern sett Kevin ligga på rygg i vattnet, att ena brodern och Kevin sparkat varandra, att Kevin blivit blå i ansiktet med mera. De lämnar många uppgifter, även motstridiga. Det skulle vallningen försöka reda ut. Det som sägs i artikeln bottnar till del i bristande erfarenhet hos de åtta. Själv har jag varit med om vallningar där sådana uppgifter har framkommit att det först efteråt stått klart att personen varit på platsen tidigare, alternativt att den berättelse som getts inte visat sig hålla när berättandet skett på plats.

6. Man får inte låsa sig vid en hypotes och bortse från alternativa förklaringar.

Alternativa hypoteser ska alltid prövas, så skedde i utredningen om Kevins död. Närmare 500 personer förhördes (120 barn) och det prövades mängder av hypoteser om vad som kunde ha hänt. Det var först när de båda bröderna hade berättat så mycket att de högst sannolikt hade varit med när Kevin dödades som förhören inriktades på dem. Även därefter prövades alternativa hypoteser, såsom att andra var med i förloppet.

Det går för övrigt inte att utläsa hur artikelförfattarna menar att jag skulle ha bidragit till konfirmeringsbias i nämnda utredningar.

7. Rättspsykologer avråder från användandet av dockor under barnförhör.

Dockor bör användas med urskillning. Jag har medverkat till ett internationellt konsensusdokument om barnförhör som bland annat tar upp om detta. Men givet ett berättande är det väl känt att det ofta är lättare för barn att konkretisera vad som hänt om de kan göra det genom att peka och agera som komplement till att prata. Det gäller särskilt för små barn. I Kevinfallet var det förundersökningsledaren i samråd med rikskriminalpolisen som bestämde att en docka skulle finnas på plats. Jag samtyckte att en docka kunde vara bra som rekvisit om barnen började berätta om skador/våld på Kevin.

8. Intervju- och förhörstekniker bör baseras på evidensbaserad rättspsykologisk kunskap.

Instämmer helt, vilket framgår i boken Avancerad förhörs- och intervjumetodik (1998).

Vilka råd avses egentligen med påståendet att de råd som jag gett saknat vetenskapligt stöd? Vad har varit en felaktig tillämpning? Hittills har de åtta inte kunnat ange något enda exempel.

Jag välkomnar en offentlig debatt med Pär Anders Granhag kring dessa frågor.

Källor

Ask, K. & Alison, L. (2010). Investigators’ decision-making. In P. A Granhag (Ed.), Forensic psychology in context: Nordic and international approaches. Devon: William Publishing.

Boychuk-Spears, T. (2002). Children who witness homicide and other violent crimes. San Diego, California: Specialized Training Services.

Christianson, S.Å. (Ed.) (1992). Handbook of emotion and memory: Research and theory. Hillsdale, N.J.: Erlbaum Associates Publishers.

Christianson, S.Å. (1992). Emotional stress and eyewitness memory: A critical review. Psychological Bulletin, 112, 284-309.

Christianson, S.Å. (1994). Traumatiska minnen. Borås: Bokförlaget Natur och Kultur.

Christianson, S.Å., Engelberg, E., & Holmberg, U. (1998). Avancerad förhörs- och intervjumetodik. Borås: Bokförlaget Natur och Kultur.

Heckel, R. V. & Shumaker, D. M. (2001). Children who murder: A psychological perspective. Westport, Connecticut: Praeger.

Lamb, M.E. (et al.) (Christianon, S.Å. co-author). (1994). The investigation of child sexual abuse: An interdisciplinary consensus statement. Expert Evidence, 2, 151-156.

En kortare version av denna replik har publicerats i pappersutgåvan av Dagens Nyheter (9/6).

DN Debatt. 4 juni 2017

Debattartikel

Åtta aktiva forskare inom det rättspsykologiska området:
”Låt ett oberoende institut kvalitetssäkra rättspsykologin”

Repliker

Sven Å. Christianson, professor i psykologi vid Stockholms universitet, leg. psykolog:
”Vad har varit en felaktig tillämpning?”

Slutreplik från åtta forskare:
”Offentlig utredning bör genomlysa Kevin-fallet”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.