DN Debatt

”Rik pappa är viktigare än talang och utbildning”

Ny undersökning med 4.000 svenska hushåll visar: Mycket svagt samband mellan arbetsinkomst och nettoförmögenhet.

Trots Sveriges mycket jämna inkomstfördelning – med hela den breda medelklassen i ett väldigt ihoptryckt inkomstspann – är skillnaderna i levnadsstandard betydande. Förklaringen är att tillgångarna är extremt ojämnt fördelade.

Ett fåtal är rejält förmögna. För dem som inte ärvt pengar eller haft turen att vid rätt tillfälle köpa hus i en tillväxtregion, är vägen stängd. Det går inte att bygga upp en förmögenhet genom en vanlig lönekarriär. Om vi vill jämna ut standardskillnaderna är enda rimliga lösningen att kraftigt sänka det totala skattetrycket och progressiviteten i inkomstskattesystemet, skriver Robert Gidehag, Helena Olsson och Nils Bohlin.

Något är på väg att förändras i det svenska samhälle som så länge kännetecknats av långtgående utjämningsambitioner. Denna utveckling brukar beskrivas som ”ökade klyftor”. Men en så förenklad analys och beskrivning missar hela den grundläggande problematiken och förståelsen för vad det är som egentligen händer. Skattebetalarnas förening har initierat ett omfattande utredningsprojekt i frågan och i dag släpper vi en delrapport.

I våra vardagsobservationer kan vi själva se att det finns förhållandevis stora skillnader i levnadsstandard även inom medelklassen. Vissa åker till Thailand lite då och då, kör nya fina bilar och tar snabbt del av all ny hemelektronik samtidigt som andra inte upplever sig ha råd med något av detta. Samtidigt matas vi med siffror om hur inkomstklyftorna ökar.

Slutsatsen ligger nära till hands att detta är förklaringen till skillnaderna i levnadsstandard.
Men så är det inte alls, att Sverige skulle ha en ojämn inkomstfördelning är en myt. I relativa termer är Sverige fortfarande det mest eller näst mest (beroende av mått) jämlika samhället i den industrialiserade världen vad gäller inkomster, i konkurrens bara med Danmark. Gränsen för att kvala in i den tiondel som tjänar mest går vid 27.000 kronor efter skatt. Hela den breda medelklassen finns inom ett väldigt ihoptryckt inkomstspann.

Lägg till det faktum att boendekostnaderna ofta är högre där de välbetalda jobben finns, att det finns en åldersaspekt som gör att de som tjänar bra ofta har fler barn och att det tillkommer andra fördyrande faktorer med välavlönade och tidskrävande jobb – och det är lätt att inse att skillnaderna i inkomst mellan de flesta i Sverige är mycket små.

Bonusar och höga chefslöner som det står om i medierna är randfenomen. Sverige har en mycket jämn inkomstfördelning och de skillnader som finns kan inte alls förklara de olikheter som finns i standard.

Förklaringen till detta finner vi i stället i förmögenhetsstatistiken. Tillgångarna är extremt ojämnt fördelade. Stora grupper har förfärande små reserver, medelhushållet har i genomsnitt cirka 40 000 kronor i nettoförmögenhet (alltså samlade tillgångar inklusive bostad minus skulder) och ungefär lika mycket i finansiella tillgångar.

Hela 40 procent av befolkningen har ingen eller negativ nettoförmögenhet. Vi har delat in hushållen i förmögenhetsdeciler, alltså tiondelar rangordnade efter hur stor nettoförmögenheten är. I den näst högsta tiondelen, decil nio, är den genomsnittliga nettoförmögenheten 1,3 miljoner, 32 gånger mer än för medelhushållet. Och ett litet fåtal är rejält rika – en procent av hushållen äger nästan 20 procent av den samlade förmögenhetsmassan.

Sverige sticker ut som ett av de länder i världen med mest ojämn förmögenhetsfördelning. Enligt många studier (till exempel Luxembourg Wealth Survey) är till och med USA:s förmögenhetsfördelning mer jämn än den svenska.

Det är dessa stora skillnader i förmögenhet som förklarar skillnaderna i levnadsstandard. Varför är det då så att det är inkomsternas jämna fördelning som nästan uteslutande står i fokus för larmen om ökande klyftor medan skillnaderna i förmögenhet sällan eller aldrig debatteras? Om man tillåter sig att vara lite konspiratorisk skulle man kunna gissa att det beror på att förmögenheternas fördelning och den svenska förmögenhetsbildningen är det kanske största underkännandet som finns av den svenska jämlikhetstanken.

Eftersom inkomsterna är så jämnt fördelade – särskilt efter skatt – kan nästan ingen ackumulera ett kapital genom arbete. När vi studerat detta statistiskt ser vi också att sambandet mellan inkomst och förmögenhet i stort sett helt har kopplats ur i Sverige.
Vi har i SCB:s databas Linda statistiskt valt ut en grupp hushåll som har en beskattningsbar förmögenhet 2006 och som vi kan följa 10 år bakåt i tiden.

Totalt handlar det om drygt 4.000 hushåll så det är ett stort urval. I denna grupp har skärningar gjorts på två vis. Dels i tio lika stora grupper (deciler) baserade på en rangordning efter hur stor förmögenheten är. Dels i tio grupper där hushållens sammanlagda arbetsinkomst de senaste tio åren har rangordnats. Om sambandet vore starkt mellan inkomst och förmögenhet skulle det naturligtvis finnas en stor överrepresentation av höginkomsttagare i grupperna med störst förmögenhet och vice versa.

Men fördelningen är helt slumpmässig. Den som tillhör till exempel decil åtta vad gäller inkomst har lika stor sannolikhet att hamna i decil ett som decil tio vad gäller förmögenhet. Endast i ett fall finns ett samband mellan inkomst och förmögenhet, för den tiondel som tjänat allra mest.

Korrelationen mellan ackumulerad arbetsinkomst och nettoförmögenhet är i vår studie 0,16 vilket ligger i linje med vad andra studier på området finner. Ett enskilt år är korrelationen mellan arbetsinkomstinkomst och nettoförmögenhet ännu svagare, 0,11. I USA, som ju har en väsentligt mer ojämn inkomstfördelning, är motsvarande korrelation mellan 0,5 och 0,6 enligt tidigare studier på området.

Men vad betyder det faktum att det i Sverige knappast alls finns ett samband mellan inkomst och förmögenhet för den svenska modellen och våra stora ambitioner på jämlikhetens område?

Vid en första betraktelse kan man tycka att införande av en rejäl förmögenhetsskatt (utan undantag) kryddat med en arvskatt vore en lösning. Sverige är dock som bekant ett öppet land i en globaliserad värld med rörliga skattebaser varför detta vore olyckligt av en rad skäl som är väl kända – kapital flyr ur landet, skatteplaneringen frodas och tillväxten blir lägre.

Dessutom vore det fel i grunden. Det är inget problem att människor äger en tillgång som stiger i värde och blir mer eller mindre rika på det, eller att några har turen att ärva.
Problemet är att för dem som inte har den turen är den alternativa vägen via inkomst och vanlig lönekarriär stängd. Skattepolitiken i Sverige cementerar förmögenhetsbildningen.

Skatterna på inkomst är höga och progressiviteten är högst i världen, den högsta marginaleffekten sätter dessutom in på en internationellt sett låg nivå. Därför är den enda rimliga lösningen på detta att kraftigt sänka såväl det totala skattetrycket som progressiviteten i inkomstskattesystemet.

Det slentrianmässiga motargumentet att det är orättvist att sänka skatten på högre inkomster bemöts bäst med hur alternativet ser ut. Nämligen att ha det som i dag då det är viktigare att köpa ett radhus i en tillväxtregion än att utbilda sig, viktigare att vara född i den generation som var med om snabba prisstegringar på hus än att starta företag, viktigare att födas med en rik pappa än att födas med talang och flit. Är det verkligen så drömmen om jämlikhet ser ut?

Robert Gidehag
vd Skattebetalarnas förening

Helena Olsson
nationalekonom

Nils Bohlin
fil dr i nationalekonomi

Fattigast och rikast

De rikaste och de fattigaste kommunerna, med avseende på invånarnas finansiella tillgångar, ligger i Stockholms och Skåne län. Stockholmskommunerna Danderyd, Lidingö och Täby samt Skånekommunerna Lomma, Vellinge och Båstad toppar listan. Danderyd ligger högst med ett medianvärde på 218 000 kronor i finansiella tillgångar för befolkningen över 20 år. I botten finns kommuner som Botkyrka, Landskrona, Malmö och Södertälje, där medianvärdet är runt 30.000 kronor. Siffrorna speglar förhållandena 31/12 2007.

Källa: SCB