Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”Riksbanken feltolkar lagen i sin syn på inflationsmålet”

Hade Riksbanken varit trogen skrivelsen i Riksbankslagen och dess förarbeten hade den för länge sedan tvingats vidta åtgärder för att bromsa inflationen i fastighetspriserna. Istället tvår den sina händer och bollar frågan vidare till politikerna och Finansinspektionen, skriver artikelförfattarnna.
Hade Riksbanken varit trogen skrivelsen i Riksbankslagen och dess förarbeten hade den för länge sedan tvingats vidta åtgärder för att bromsa inflationen i fastighetspriserna. Istället tvår den sina händer och bollar frågan vidare till politikerna och Finansinspektionen, skriver artikelförfattarnna. Foto: Petter Arvidson Bildbyrån

Mot lagens anda. Riksbanken tycks ha feltolkat sitt uppdrag. Riksbankslagen erbjuder flexibilitet, trots det håller Riksbanken fast vid 2-procentmålet till nästan vilket pris som helst. Dessutom bryter man mot lagens anda när man köper statsobligationer för mångmiljardbelopp, skriver Fredrik NG Andersson, Andreas Bergh och Anders Olshov.

Inom kort tillsätts en parlamentarisk utredning med uppgiften att se över Riksbankslagen och penningpolitiken. Nuvarande lag har gällt i snart tjugo år och en översyn är välbehövlig. Inför denna utredning vill vi lyfta fram svagheter i Riksbankens arbete som vi anser bör studeras närmare. Mycket talar för att Riksbanken har feltolkat sitt lagstadgade uppdrag att upprätthålla ett fast penningvärde samt bryter mot andan i Riksbankslagen när den köper statsobligationer för hundratals miljarder kronor. Vidare bör penningpolitikens fördelningseffekter diskuteras.

Målet för Riksbankens verksamhet är enligt Riksbankslagen att ”upprätthålla ett fast penningvärde”. Av lagens förarbete framgår att målet för det fasta penningvärdet ”bör uttryckas som ett mål för inflationstakten” och inte prisnivån. Skälet till detta är att prisindex ofta överskattar inflationstakten genom att inte fullt beakta kvalitetsförbättringar i varorna vi köper. Enligt KPI-utredningen uppgår denna överskattning till 0,5 procentenheter, men det är svårt att veta med exakthet.

Riksbanken har på egen hand preciserat att den årliga förändringen av konsumentprisindex (KPI) ska vara 2 procent. Lagen anger emellertid inte hur hög inflationen ska vara eller med vilket prisindex den ska mätas. Skälet är att ”[e]n sådan precisering skulle bli alltför inflexibel och innebära att Riksbanken inte ges tillräckligt utrymme att anpassa målet till nya omständigheter.” Riksbanken har alltså rätt att anpassa penningpolitiken när ekonomin förändras.

 

När Sverige införde låginflationspolitik och fristående Riksbank var ett tungt skäl att inflationen inte bara var skadlig, utan också hade problematiska fördelningspolitiska effekter. I dag är det bisarrt nog Riksbanken som strävar efter att öka inflationen.

 

Riksbanken kan om den så önskar ändra målet, vilket skedde vid ett tillfälle, 2010 då Riksbanken avskaffade toleransintervallet som omgav målet. Riksbanken ansåg fram till dess att inflationen kunde avvika med 1 procent från målet ”utan att trovärdigheten för inflationsmålet för den skull ifrågasätts. Sådana avvikelser har snarast visat sig vara en naturlig del av penningpolitiken.” Trots den flexibilitet Riksbankslagen erbjuder håller Riksbanken fast vid 2-procentmålet till nästan vilket pris som helst.

Nuvarande expansiva penningpolitik är inte påkallad av vare sig Riksbankslagen eller dess förarbeten. I november 2016 uppgick inflationen till 1,6 procent enligt KPIF. Vissa faktorer talar faktiskt för att inflationen eventuellt är för hög. Förarbetena till Riksbankslagen diskuterar nämligen den allmänna prisnivån, inte KPI. Skillnaden mellan KPI och den allmänna prisnivån är att KPI endast mäter ett fåtal konsumentvaror (där Riksbankens räntesänkningar har sänkt boendekostnaderna) och tjänster medan den allmänna prisnivån inkluderar alla priser i ekonomin, inklusive tillgångspriserna (där bland annat bostäder har blivit dyrare).

Under senare år har penningpolitiken bidragit till en anmärkningsvärd uppgång i fastighetspriserna. Riksbanken bortser från detta då den inte fångas av KPI, men hade Riksbanken varit trogen skrivelsen i Riksbankslagen och dess förarbeten hade den för länge sedan tvingats vidta åtgärder för att bromsa inflationen i fastighetspriserna. Istället tvår den sina händer och bollar frågan vidare till politikerna och Finansinspektionen.

Ett tänkbart försvar från Riksbankens sida är att andra centralbanker agerar på liknande sätt. Det är sällan ett bra försvar att andra också beter sig illa. I just detta fall är det dessutom fel. Trots hushållens stigande skulder, den kraftiga uppgången i fastighetspriserna och Sveriges relativt höga tillväxt jämfört med euroländerna, har Riksbanken sänkt räntan mer än ECB. En uttalad strategi från Riksbanken är dessutom att försvaga kronan, vilket strider mot EU-samarbetets intentioner att undvika otillbörlig konkurrens genom fallande växelkurs.

Kritik mot Riksbankens låga räntor har varit befogad under lång tid. Numera använder Riksbanken emellertid ännu mer oortodoxa metoder för att nå sitt mål: Köp av statsobligationer för hundratals miljarder kronor. Kapitel 8 1§ i Riksbankslagen säger: ”Riksbanken får inte bevilja kredit till eller förvärva skuldförbindelse direkt från staten, annat offentligt organ eller institution inom Europeiska unionen.” Riksbanken har löst detta genom att köpa obligationerna på andrahandsmarknaden snarare än direkt från staten, men det är tydligt att den bryter mot lagens anda. Effekten av de stora uppköpen blir i stort sett samma som om Riksbanken hade köpt obligationerna direkt från Riksgälden.

Förutom att penningpolitiken är omotiverat expansiv och hotar stabiliteten på fastighetsmarknaden har den fördelningspolitiska effekter som inte uppmärksammats. Det är i regel inte småföretag och hushåll som kan låna till negativ ränta. Däremot gynnas de hushåll och privatpersoner som köpte bostäder och fastigheter före räntenedgången. Yngre och invandrare som ska göra entré på bostadsmarknaden missgynnas däremot. Pensionskapitalet riskerar ett antal dåliga år om börsen toppar och räntemarknaden inte ger någon avkastning. Enligt Riksbankens riskenkät oroas merparten av finansmarknadsaktörerna av att det låga ränteläget ökar hushållens skuldsättning och jakten på avkastning till riskfyllda tillgångar. Löntagarkollektivet riskerar sammanfattningsvis att åter få betala för uppstädningen efter en kommande fastighets- och finanskris i form av höjda skatter eller offentliga åtstramningar.

När Sverige införde låginflationspolitik och fristående Riksbank var ett tungt skäl att inflationen inte bara var skadlig, utan också hade problematiska fördelningspolitiska effekter: Låginkomsttagare fick luft i lönekuverten medan höginkomsttagares aktieportföljer följde med uppåt i prisutvecklingen. I dag är det bisarrt nog Riksbanken som strävar efter att öka inflationen.

Det finns således mycket i Riksbankens agerande som kan ifrågasättas. Det reser frågan om hur oberoende Riksbanken bör vara och vilken möjlighet till ansvarsutkrävande som finns. En oberoende Riksbank har stora fördelar och har tidigare hjälpt Sverige att få bukt med inflationen. Likväl är det problematiskt att politikerna har dragit sig tillbaka från den penningpolitiska scenen. Det är inte liktydigt med att hota Riksbankens ställning när politiker deltar och ifrågasätter, tvärtom vitaliserar det den penningpolitiska debatten. Riksbankens direktionsledamöter ska agera oberoende av politiken, men måste utkrävas ansvar för sina beslut. I teorin svarar Riksbanksfullmäktige för kontrollen. I praktiken är politikerna i fullmäktige omotiverat hovsamma mot Riksbankens direktionsledamöter. Det är hög tid för Riksbanksutredningen att inleda sitt arbete och komma med förslag på hur vi kan undvika en penningpolitik som riskerar att destabilisera den ekonomiska utvecklingen.

DN Debatt. 21 december 2016

Debattartikel

Fredrik NG Andersson, Andreas Bergh och Anders Olshov:
”Riksbanken feltolkar lagen i sin syn på inflationsmålet”

Repliker

Pär Österholm, professor i nationalekonomi vid Örebro universitet:
”Dyrt bromsa bopriserna med reporäntan”

John Hassler och Harry Flam, professorer i nationalekonomi vid Institutet för Internationell Ekonomi, Stockholms Universitet:
”Kritik utan vetenskapligt stöd”

Läs fler artiklar på DN Debatt.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.