Årets svenska ekonomiska resultat är imponerande. Ändå är farorna stora på grund av Riksbankens extremt expansiva politik. Märkligt nog håller banken på att upprepa amerikanska centralbankens misstag, som ledde till en ohygglig fastighetsbubbla. De svenska bostadspriserna har stigit snabbt till sin högsta höjd. I stället för att låta denna bubbla växa ännu större bör Riksbanken å det snaraste höja räntan med rimligt snabba steg upp mot 5 procent. Vi är i början av en högkonjunktur och realräntan behöver snabbt bli positiv och ligga på i genomsnitt 3 procent under konjunkturcykeln, skriver Anders Åslund.

Sveriges ekonomiska läge kan förefalla magnifikt, men högmod går före fall. Underskatta inte den nya faran: Riksbankens expansiva penningpolitik. Av ren oklokhet låter Riksbanken en stor fastighetsbubbla växa fram som US Fed gjorde i USA. Kuren är enkel: Höj styrräntan snabbare!

Sverige har kommit ur den stora recessionen rekordartat. Anledningarna till denna lycka är rätt uppenbara. Den svenska regeringen vidmakthöll klokt nog ett rimligt budgetöverskott före recessionen, så att den kunde stimulera ekonomin under recessionen enligt den keynesianska modellen. Samtidigt var Riksbanken inte lika ansvarslös som US Fed utan höll tillbaka penningemissionen, men den var inte lika strikt som de polska eller tjeckiska nationalbankerna, vilka framstår som de europeiska mästarna.

Årets svenska ekonomiska resultat är imponerande. Enligt Riksbanken blir BNP-tillväxten i år 5,5 procent efter en tillväxt om 6,9 procent under tredje kvartalet. Nästa års tillväxt förväntas bli nästan lika hög med 4,4 procent. Statsbudgeten uppnår överraskande nog nästan balans, och skall balanseras även nästa år varefter allt större budgetöverskott förutspås. Fjolårets farhågor om en bankkris är blott ett minne.

Ändå är farorna stora på grund av Riksbankens extremt expansiva politik. Det svenska ekonomiska läget kan beskrivas som en normal början av en högkonjunktur. Då bör realränta snabbt bli positiv och höjas till 3 procent om året. Men efter att Riksbanken den 15 december höjde sin styrränta till 1,25 procent har Sverige en negativ realränta om drygt 0,5 procent.

Det stora och uppenbara hotet är en fastighetsbubbla. De svenska bostadspriserna har stigit snabbt till sin högsta höjd. Bostadspriserna i Stockholm har gått upp med 4 procent under de senaste tre månaderna, enligt Mäklarstatistik. Relationen mellan inkomster och fastighetspriser förefaller orimlig, på grund av rörliga boräntor som fortfarande är så låga som 2,8 procent. De lär snabbt fördubblas, och då kan fastighetspriserna kollapsa som i slutet av 1989.

I stället för att låta denna bubbla växa ännu större bör Riksbanken å det snaraste höja räntan med rimligt snabba steg upp mot 5 procent, medan investeringsbanken JP Morgan nu förutspår att Sverige kommer att ha en styrränta om 2,75 procent i slutet av nästa år. Det är alldeles för lite och kommer att göra fastighetskraschen än värre.

Riksbanken är alls inte omedveten om denna fara. Den har ju trots allt höjt räntan fyra gånger sedan juli, men dess reporänta har ändå inte stigit mer än till 1,25 procent. I stället för att höja en kvarts procent åt gången behöver Riksbanken höja en halv procent varje gång.

Märkligt nog håller Riksbanken på att upprepa den amerikanska centralbankens misstag. USA har i genomsnitt haft en marginellt negativ realränta sedan januari 2002, vilket ledde till en ohygglig fastighetsbubbla, som i sin tur orsakade den stora recessionen i hela världen. Ändå insisterar US Fed på att fortsätta denna misslyckade politik, och Riksbanken följer med. Varför vill någon upprepa det största ekonomiska misstag världen sett efter att kommunismen föll?

Förklaringen förefaller vara Riksbanksstyrelsens två akademiker. De har till och med röstat emot de senaste minimala räntehöjningar som Riksbanken genomfört. Professor Lars E O Svensson är sannolikt Sveriges internationellt mest framstående ekonom, men det innebär inte att han har rätt. Svensson har varit vid Princeton liksom ordföranden för US Fed, Ben Bernanke, Feds tidigare vice ordförande Alan Blinder, och New York Times-kolumnisten Paul Krugman. Alla dessa predikar den maximala stimulanspolitik som störtat den amerikanska ekonomin i fördärvet. Såväl Riksbanken som USA behöver frångå deras idéer.

Deras grundläggande tanke är att bara två faktorer är viktiga för penningpolitiken: inflation och arbetslöshet. De bryr sig inte alls om penningmängd, kreditexpansion, bostadspriser eller finansiell stabilitet.

Så länge inflationen är under tvåprocentsmålet rekommenderar de all tänkbar stimulans. Liksom Alan Greenspan och Bernanke hävdar de att det är omöjligt att identifiera finansiella bubblor, medan de tror sig kunna mäta outnyttjad kapacitet med stor exakthet.

Svensk arbetslöshet har gått ned rekordsnabbt från 9,5 procent i april till 7,5 procent i oktober. Visst bör den minska mer, men kriser för alltid med sig stora strukturförändringar och med den förväntade höga tillväxten lär Sverige snabbt nå sitt kapacitetstak. Klagomål hörs redan om brist på rätt typ av arbetskraft. Expansiv penningpolitik är knappast ett bra medel att bekämpa dagens svenska arbetslöshet.

Föga förvånande är den svenska inflationen snabbt på väg uppåt. Den steg från 1,5 procent i oktober till 1,8 procent i november. Med en stadig kreditexpansion av 9 procent kan inflationen snart bli ett allvarligt problem, som vi redan ser i Estland och Polen. Att kontrollera inflationen är Riksbankens viktigaste uppgift men att vidmakthålla negativ realränta är inte att dra i bromsarna.

Men om Sverige höjer räntan mycket snabbare än omvärlden, kommer inte kronkursen att stiga? Jo, och det bör den göra. Jag talade just med en finländsk industriman som konstaterade att hans produktionskostnader i Sverige var 20 procent lägre än i Finland. Varför skall svenska arbetare betalas mindre än finländska? Sveriges växelkurs är abnormt låg och bör normaliseras, vilket också kommer att minska inflation och emigration.

Riksbanken borde lära sig av finansminister Anders Borg som glatt struntat i alla märkliga idéer om ständiga behov av budgetunderskott och i stället insisterar på ett genomsnittligt budgetöversskott om 2 procent av BNP under konjunkturcykeln. Det var därför Sverige klarade sig så väl genom krisen.

På motsvarande sätt bör Riksbanken modifiera sin målsättning till att vidmakthålla en genomsnittlig positiv realränta om 3 procent under konjunkturcykeln. Det skulle dessutom stödja banksparandet och förstärka de svenska bankerna.

Anders Åslund
senior fellow vid Peterson Institute for International Economics i Washington