Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Riksbankens beräkning av hushållens skuld håller inte”

Foto: Magnus Hallgren

Risk för djup kris. Trots att 8 av 10 hushåll i dag amorterar har Riksbanken lyckats etablera en bild av motsatsen. Åtgärdsprogrammet kommer sannolikt att utlösa en djup fastighetskris. Nu bör Riksbankens uppdrag förtydligas och avgränsas till penning­politiska frågor, skriver Ilija Batljan, Rikshem, och Lennart Weiss, Veidekke.

För en dryg vecka sedan vann Riksbanken sin hittills största seger. Under stor enighet lade de politiska partierna fram ett gemensamt förslag till tvingande amorteringar. Två saker framstår som remarkabla.

Trots att hushållens amorteringsbenägenhet ökat kraftigt de senaste åren, 8 av 10 hushåll amorterar i dag, har Riksbanken lyckats etablera en bild av motsatt innebörd. Vidare är det uppenbart att Riksbanken (RB) i dag driver något som kan liknas vid en kampanj i frågor som rimligtvis ligger på Riksdagens bord.

Det är således motiverat att granska om Riksbanken ger en korrekt bild och vidare fråga sig vilket mandat som banken har.

RB:s agerande är knappast nytt. Redan 2010 vann man gehör när politikerna, utan djupare konsekvensanalyser, införde det så kallade bolånetaket. Som många förutsåg blev effekterna dramatiska. Den småländska småhusindustrin kollapsade och för ungdomar utan kapital blev följden att dörren till bostadsmarknaden i praktiken stängdes.

Märkligt nog har detta passerat utan större debatt. I stället kan vi notera att RB de senaste månaderna flyttat fram sina positioner. Riksbankens stabilitetsrapport som presenterade i juni dominerades av bostadsfrågor.

Riksbanken menar att tvingande amorteringar snabbt bör följas av en serie nya åtgärder. Övergripande krävs ”åtgärder för att begränsa hushållens möjlighet att låna” genom att sänka bolånetaket till 75 procent av belåningsvärdet, halvera avdraget för skuldräntor och ytterligare höja bankernas KALP-kalkyler (kvar-att-leva-på) från dagens höga 7,5 procent som är den låneränta som hushållens betalningsförmåga baseras på.

Vidare ska ett skuldkvotstak införas. Hushållen ska tvingas att öka sin andel lån med bundna räntor och bankerna förses med en rad restriktioner som försvårar utlåningen till hushållen. I tillägg menar RB att mandatet att fatta beslut, som i praktiken utgör mycket omfattande ingrepp i hushållens ekonomi, ska flyttas från politiken till Finansinspektionen. Dessutom uttalar RB i dag regelmässigt åsikter om till exempel hyressättningssystemet samt de villkor som styr människors val av olika upplåtelseformer med mera.

Riksbanken förbiser dock helt att det ägda boendet svarar för 70 procent av det totala beståndet och därmed utgör basen i bostadsmarknaden. Om RB:s drastiska åtgärdsprogram genomförs kommer de med stor sannolikhet utlösa en djup fastighetskris med stora förluster för hushållen. Ett redan alltför lågt bostadsbyggande kommer att falla och svaga grupper få ännu svårare att etablera sig på bostadsmarknaden, vilket tvingar politikerna till en dramatisk omläggning av den svenska bostadspolitiken. Sverige tvingas sannolikt att kopiera den kontinentala modellen med ”social housing”, det vill säga subventionerade hyresbostäder som tilldelas efter behovsprövning, för att inte bostadskrisen ska bli total.

I dag presenterar vi en rapport som visar att Riksbanken i debatten om hushållens skulder på avgörande punkter har ett svagt faktaunderlag. Rapporten, ”Den bedrägliga skuldkvoten”, har utarbetats självständigt av det oberoende fastighetsrådgivnings- och analysföretaget Evidens som anlitas av branschorganisationer, myndigheter och ibland regeringskansliet för analyser i fastighets- och bostadsanknutna frågor. Rapporten granskar fem centrala påståenden. Ett av de mer centrala rör beräkningen av skuldkvoten och rapporten konstaterar att riksbankens beräkningar av skuldkvoten är bristfällig.

Beskrivningen av hushållens skuldkvot bygger på en mycket simpel formel, det vill säga hushållens disponibla inkomster efter skatt i förhållande till dess skulder. Att detta ger tveksam information framhölls redan under våren av professor Peter Englund i rapporten ”Den svenska skulden” (SNS 2015) som i stället menar att den aggregerade skulden hellre borde redovisas som andelar av BNP.

Men även en sådan jämförelse har svagheter och beaktar inte att Sverige har ett skatte- och välfärdssystem som på grundläggande punkter skiljer sig från övriga Europas. En första utgångspunkt borde vara att justera basen för hushållens konsumtionsutrymme med hänsyn till de olika ländernas skattesystem.

Att svenska hushåll med höga skatter har lägre redovisade disponibla inkomster än europeiska är självklart men innebär ju samtidigt att svenska hushåll inte behöver göra reservationer för till exempel barnomsorg och föräldraledighet, som hushåll i andra länder måste betala ur egen plånbok. Sådana jämförande beräkningar saknas i dag.

Vidare måste hushållens tillgångssida ses som en helhet. Ett svenskt hushåll har inte bara sin lön efter skatt, det har också en innestående socialförsäkringstillgång (i praktiken innestående lön) som innebär ett skydd vid långvarig arbetslöshet, sjukdom och en grundtrygghet vid kommande pensionering. Statistik som finns tillgänglig via Eurostat för 12 EU-länder visar (se figuren) att de svenska hushållens skulder i förhållande till deras inkomster är betydligt lägre än vad Riksbanken hävdar och inte särskilt alarmerande i ett europeiskt perspektiv.

Är det då inte ett problem att priserna stiger kraftigt och att hushållens nominella skulder stiger till följd av ökande överlåtelsevärden? Jo självklart. Men som Berkeley-professorn B Eichengreen skrev i DN den 14 augusti är detta ett internationellt fenomen, något som just nu sker ”från London till San Francisco”.

Bostadsmarknaden är tveklöst i stort behov av genomgripande reformer som rör hyressättningssystemet, förstärkta bostadsbidrag, de resurssvaga hushållens möjligheter att bygga upp sparkapital, reavinstskatten och kommunernas planmonopol med mera. Bostadskrisen kräver att regering och riksdag samlar sig till breda, långsiktiga lösningar.

Medan den typen av åtgärder förbereds bör tre saker göras. Riksdagen bör omgående initiera en bred, oberoende analys av hela frågan om hushållens skulder. Regeringen och riksbanksfullmäktige bör förtydliga Riksbankens uppdrag och tydligt avgränsa det till penningpolitiska frågor. Slutligen bör regeringen och riksdagen avstå från alla åtgärder som syftar till att begränsa hushållens möjligheter att finansiera sina bostadsköp innan alla fakta finns på bordet.

Det är hög tid för politiker, medier och myndigheter att morska upp sig. Även Riksbanken tål att ifrågasättas.

Bakgrund. Påståenden i debatten och rapportens svar

  1. De svenska hushållens skulder är bland de högsta i världen. Fel. Riksbankens beräkningar underskattar svenskarnas disponibla inkomster.
  2. De svenska hushållsskulderna växer alltför snabbt. Tveksamt. Skulderna ökade kraftigt under 00-talet på grund av. omfattande ombildningar till bostadsrätt men har nu planat ut.
  3. Bostadspriserna stiger i ohållbar takt. Oklart. Över tid kan prisutvecklingen förklaras av fundamentala faktorer. Dock återstår att analysera de sista två åren.
  4. Hushållen amorterar inte. Fel. 8 av 10 hushåll amorterar, särskilt de yngsta och högst belånade.
  5. Bolånen riskerar att skapa ett stort konsumtionsfall vid en framtida kris. Tveksamt. Riksbanken beaktar inte skillnader mellan Sverige och jämförda länder.

Källa: Rapporten, ”Den bedrägliga skuldkvoten”, har utarbetats av fastighetsrådgivnings- och analysföretaget Evidens.

Läs mer. DN Debatt
Förtydligande 2015-09-26 11:00
I en tidigare version av texten refereras till en figur som inte fick plats i artikeln.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.