För ett halvår sedan fattade riksdagen i stor enighet ett historiskt beslut.
Med stöd av två utländska professorer i ekonomi, som utvärderat penningpolitiken under åren 1995-2005, slog riksdagen fast att "Riksbanken och den svenska penningpolitiken tillhör de mest framgångsrika i ett internationellt perspektiv".
Mer anmärkningsvärd är den starka kritik som riksdagen samtidigt gav uttryck för:
"Inflationen har emellertid under de senaste åren konsekvent underskridit inflationsmålet, vilket sannolikt bidragit till att arbetslösheten varit högre och produktionen varit lägre än vad den annars skulle ha varit." Det var framför allt den starka produktivitetsutvecklingen som underskattades.
Jag är rädd att Riksbanken gör samma misstag på nytt - fast tvärtom.
Under det första halvåret i år har produktiviteten i det svenska näringslivet varit negativ. De flesta ekonomiska bedömare har hittills menat att denna nedgång är tillfällig - att den antingen är en effekt av det rådande konjunkturläget eller att det handlar om statistiska mätproblem. Men stämmer det?
Enligt Riksbanken kommer investeringstillväxten att falla från 9,3 procent i år till 2,5 procent 2009. Samtidigt skall produktivitetstillväxten öka kraftigt från 0,1 procent i år till 2,1 procent 2009. Vid riksdagens utfrågning av riksbankschefen Stefan Ingves den 15 november ställde jag den raka frågan: Hur är detta möjligt? Jag fick inget tillfredsställande svar.
I veckan kom statistik från Statistiska centralbyrån som bekräftar min farhåga. Nedgången i produktivitetstillväxten under första halvåret var inte tillfällig. Den var negativ även under tredje kvartalet och riskerar att bli negativ för hela 2007.
Denna utveckling är oroande på flera sätt:
För det första försvagas näringslivets konkurrenskraft. Den svenska tillväxten har under de senaste åren drivits på av en stark produktivitetstillväxt. Utvecklingen har varit imponerande - inte bara i ett historiskt perspektiv, utan även internationellt.
Mellan 1994 och 2006 var Sveriges produktivitetstillväxt i genomsnitt 2,5 procent, vilket var högre än USA:s och högre än genomsnittet i såväl euroområdet som OECD. Under de senaste fyra åren har måttliga löneökningar i kombination med en rekordhög produktivitet lett till att företagens arbetskostnader per producerad enhet endast har ökat med 0,4 procent per år. Sverige har stått starkt i den internationella konkurrensen. Nu riskerar detta att brytas.
För det andra ökar risken för stagflation. Den senaste tidens ekonomiska statistik visar på något högre löneökningar och betydligt lägre produktivitet än vad de flesta prognosmakare hade förutsett. Det innebär att det underliggande kostnadstrycket i den svenska ekonomin är starkare än vad regeringen baserar sin finanspolitik på - och vad Riksbanken grundar sin penningpolitik på.
Risken är att svensk ekonomi går in i en ond spiral med högre inflation, högre räntor och stramare kreditprövning till följd av den internationella finansiella oron. Runt hörnet väntar lägre investeringar, fler flaskhalsar, ökad inflation och än högre räntor. Svensk ekonomi kan hamna i den sämsta av världar där tillväxten avtar samtidigt som inflationen ökar. Stagflation är inget omöjligt scenario.
Dessvärre har regeringen drivit på den här utvecklingen.
Jag varnade tidigt för att regeringen bedriver en alltför expansiv finanspolitik. Och med facit i hand är det enkelt att konstatera att det inhemska kostnadstrycket hade varit lägre om regeringen hade avstått från att sänka skatterna med sammantaget 65 miljarder kronor vid årsskiftet. Då hade det varit lättare för Riksbanken att möta en internationell konjunkturavmattning med sänkta räntor.
För det tredje riskeras det framtida välståndet om produktiviteten inte ökar. På lång sikt är produktiviteten den viktigaste förutsättningen för ekonomisk tillväxt. Det senaste decenniets välståndsökning - med ökade reallöner i klass med det sena 1960-talets rekordår - har drivits på av en stark produktivitetstillväxt. Ska vi ha råd med fortsatt höjda reallöner och en bättre gemensam välfärd utan att behöva förkorta semestern, förlänga veckoarbetstiden eller tära mer på våra naturresurser - då måste produktiviteten fortsätta att öka.
Motsatsen får stora konsekvenser. Det räcker med att produktiviteten försämras med 1,3 procentenheter för att tillväxten i ekonomin som helhet minskar med nästan en halv procentenhet per år.
I ljuset av detta är det oroande att det finns faktorer som talar för att nedgången i produktiviteten inte alls är av tillfällig natur.
Det senaste decenniets rekordstarka utveckling har drivits på av omfattande investeringar i IT, inte minst i den tillverkande industrin. Men ett nytt gigantiskt tekniksprång är föga sannolikt under de närmaste åren. Likaså är omfattande avregleringar redan genomförda.
Till detta kommer regeringens ekonomiska politik. Lägre investeringar i kunskap och kompetens i form av färre högskoleplatser. Neddragningar i vuxenutbildningen. En förändrad arbetsmarknadspolitik med mindre utbildningsinnehåll. Stora skattesänkningar riktade mot lågproduktiva jobb i tjänstesektorn. Sammantaget kommer denna politik att få negativa effekter på det samlade förädlingsvärdet i den svenska ekonomin.
Den ekonomiska politiken måste läggas om för att långsiktigt förbättra produktiviteten och investeringsnivån. Det handlar om strategiska investeringar i kunskap, kompetens, infrastruktur och ny teknik. De statliga företagen ska inte privatiseras utan användas som spjutspetsar i denna investerings- och produktivitetspolitik.
Vi socialdemokrater vill tillsätta en investerings- och produktivitetsdelegation som får i uppdrag att analysera näringslivets konkurrenskraft och utarbeta en strategi för ökad produktivitet.
Regeringen däremot har bundit sig vid masten och driver igenom en ekonomisk politik som formulerades för två år sedan - i ett helt annat konjunkturläge. Man riskerar att göra om samma misstag som regeringen Bildt gjorde i början av 1990-talet - hålla sig till en framförhandlad ekonomisk politik som inte tar hänsyn till nya förutsättningar. Bildt-Wibble förnekade problemen och först när krisen var ett faktum bad man om hjälp från oppositionen.
Som finansminister hade jag tillgång till exklusiv, kurspåverkande information om läget i den finansiella sektorn, information som var viktig för att förstå utvecklingen i den reala ekonomin. Jag är säker på att den nuvarande finansministern också har sådan insyn.
Mot bakgrund av oron på de internationella finansiella marknaderna och att det ingalunda går att blåsa faran över för svenska finansiella institutioner, är det anmärkningsvärt att Anders Borg så kategoriskt har avvisat mitt krav på att oppositionen ska få information från regeringen om läget i den finansiella sektorn. Vad är det han vet som han inte vill berätta?
Det är rimligt att vi - givetvis under tysthetslöfte - får den informationen. För hur kritiska vi socialdemokrater än är mot regeringens politik kommer vi att vara beredda att ta ansvar för Sverige om så behövs - även när vi är i opposition.
pär nuder