Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Riksbankens uppdrag måste förankras politiskt”

Oenig direktion. Riksbanken har stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen i Sverige. Trots det förs ingen debatt om hur ledamöterna till direktionen utses eller om vilket uppdrag de ska ha. Det behövs en tydligare politisk förankring av Riksbankens uppdrag och ett regelverk som ger väljarna möjlighet att utkräva ansvar, skriver två TCO-chefer.

Sedan flera år tillbaka präglas arbetet i Riksbankens direktion, där besluten om penningpolitiken fattas, av en allt djupare oenighet. I grunden handlar konflikten om olika syn på målet för penningpolitiken. En minoritet menar att målet borde formuleras som en avvägning mellan inflationsmålet och arbetslösheten. Mot bakgrund av den svaga tillväxten har dessa därför förespråkat en mer expansiv penningpolitik.

Majoriteten har framför allt pekat på de risker som hushållens skuldsättning och husprisernas utveckling utgör för landets ekonomi och har därför bedrivit en mindre expansiv politik.

Minoriteten hävdar att de svenska hushållens skuldsättning i dagsläget inte utgör något problem, eller att det inte är lämpligt att Riksbanken försöker lösa dem. Vår bedömning är att hushållens höga skuldsättning måste tas på stort allvar, inte minst på grund av att arbetslöshetsförsäkringen har urholkats så kraftigt det senaste decenniet. Historien och forskningslitteraturen visar att hög skuldsättning och svag betalningsförmåga är nära kopplat till de flesta djupa kriser.

Vi delar dock uppfattningen att en hög styrränta utgör ett mycket trubbigt och samhällsekonomiskt mycket dyrt sätt att minska dessa risker, särskilt då det leder till en onödigt hög arbetslöshet. Det finns andra instrument som är betydligt effektivare och som inte har lika negativa effekter på samhällsekonomin. Problemet är att dessa nödvändiga åtgärder inte kan förväntas vara särskilt populära bland väljarna.

De åtgärder som regering och riksdag har vidtagit och som har betydelse för skuldsättningen är dessvärre av kontraproduktiv karaktär, såsom avskaffandet av fastighetskatten och införandet av ett permanent rotavdrag. Detta är åtgärder som ytterligare ökar hushållens incitament för skuldsättning.

Majoriteten av riksbanksdirektionen menar sannolikt att de inte kan föra en mer expansiv penningpolitik därför att politikerna inte har gjort sin del av hemläxan att motverka skuldsättningen. Oavsett skäl har effekten blivit att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik, med stora negativa realekonomiska effekter. Sedan inflationsmålet infördes för 18 år sedan har Riksbanken i genomsnitt haft alltför hög styrränta.

Inflationsmålet har därför underskridits flertalet år och tiotusentals personer har blivit arbetslösa i onödan.

Om de olika hållningarna i direktionen bara utgått ifrån olika bedömningar av det ekonomiska läget hade det inte varit lika problematiskt. Men nu utgör de olika synsätten en klyfta i synen på riksbankens uppdrag. Problemet blir än tydligare när Riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandt menar att nya ledamöter i direktionen ska ”stödja den penningpolitiska åsikten som majoriteten har”.

Trots att tolkningen av Riksbankens uppdrag är av mycket stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen och för jobbskapandet i Sverige, förs ingen debatt om hur ledamöterna till direktionen utses eller om vilket uppdrag de ska ha. Det demokratiska inflytandet över penningpolitiken och det politiska ansvarsutkrävandet är mycket svagt.

I riksbankslagen finns endast en mycket generell definition av målet för Riksbankens verksamhet (att ”upprätthålla ett fast penningvärde”). Enligt det så kallade instruktionsförbudet får varken riksdag eller regering uttrycka några synpunkter på hur Riksbanken ska sköta sitt uppdrag.

Riksdagen har tyvärr tolkat detta som att man inte tydligt ska definiera vad som ska vara Riksbankens ansvar och kompetensområde, hur uppfyllelsen av målen ska utvärderas eller hur tillsättningen av riksbanksdirektionen ska gå till. I praktiken har man abdikerat från ansvaret för Riksbankens arbete med följd att Riksbankens uppdrag varierar utifrån vilka som sitter i direktionen.

Den situation som uppstått i Riksbankens direktion visar att uppdraget är för diffust och tillsättningen av ledamöter i direktionen avgörande för hur penningpolitiken förs. Just därför bör inte tillsättningen av Riksbankens direktionsledamöter ske utan transparens och i slutna rum som hittills. Det behövs tydliga kriterier och en öppen redovisning av kandidaters syn på penningpolitiken.

Ett bra sätt att hantera utnämningarna på vore att det vid varje tillfälle då en ny ledamot av riksbanksdirektionen ska utses ska kandidaterna delta i en öppen utfrågning i riksdagens finansutskott. Där ska kandidaterna kunna utfrågas om sin syn på penningpolitiken och vilka kvalifikationer de har för uppdraget. Det bör dessutom vara rimligt att ledamöterna i riksbanksfullmäktige huvudsakligen hämtas från riksdagen.w

För det kan väl inte vara riksdagens mening att inriktningen av penningpolitiken i Sverige ska avgöras av hur ordförande i och medlemmarna av Riksbanksfullmäktige, där merparten inte ens tillhör riksdagen, väljer ledamöter till riksbanksdirektionen utan diskussion om vad detta betyder för den förda penningpolitiken.

Samtidigt är det viktigt att slå vakt om Riksbankens operativa oberoende. Politiker bör även fortsättningsvis hålla sig borta från räntebesluten.

Men Riksbanken bör ges ett betydligt tydligare politiskt och demokratiskt förankrat uppdrag. Detta behöver förtydligas med ett uttalat ansvar för stabiliseringspolitiken och ett kompletterande sysselsättningsmål. Det behövs helt enkelt ett regelverk kring Riksbanken som gör att väljarna ges möjlighet att utkräva ansvar.

Göran Zettergren, chefsekonom, TCO
Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef, TCO