Sverigedemokraterna knackar med sina 3,7 procent i senaste Synovate på dörren till riksdagen. På DN Debatt har tunga statsvetare tidigare uttalat sig mot att ändra valsystemet i syfte att mota SD i grind, något som i alla händelser inte är aktuellt till 2010.
Oxfordprofessorn Vernon Bogdanor menar att en övergång till det brittiska majoritetsvalssystemet bara riskerar att gynna Sverigedemokraterna som då kan växa sig starka utan att någon upptäcker faran.
Samtidigt påpekar professor emeritus Olof Ruin att det nya politiska landskapet med två block inom ramen för vårt propositionella system är bästa tänkbara modell för att göra Sverigedemokraterna till vågmästare (DN Debatt 21/12).
På det politiska planet har traditionellt Moderaterna och Vänstern haft svårast att kategoriskt avfärda ett regeringsinnehav som gör sig beroende av SD. De har inga alternativ till blocken, inget värde på den blocköverskridande regeringsmarknaden.
För övriga partier är det lättare med dylika deklarationer. Mona Sahlin har tillsammans med Miljöpartiets språkrör slagit fast att de inte bildar en regering som är beroende av Sverigedemokraterna (DN Debatt 10/7).
Ansvarstagandet verkar dock ännu bara sträcka sig till den egna regeringsbildningen. En heltäckande utfästelse borde också innefatta att man är beredd att släppa fram det andra blocket. Förlorande block lägger ned sina röster i riksdagen för att avhända Sverigedemokraterna möjligheten att avgöra vem som ska bli regeringsbildare. Det är också ett sätt att justera det proportionella valsystemets demokratiska paradox: att små partier kan få oproportionerligt stort inflytande, exempelvis miljöpartiet efter valet 2002.
Istället kunde Sverigedemokraterna testas vid den kommande budgetpropositionen. Endera stödjer de regeringens ekonomiska politik, genom att rösta ja eller lägga ned sina röster, eller också fäller de den. Vi får nyval eller en situation där Sverigedemokraterna rättat in sig i ledet när det gäller politikens ekonomiska ramverk.