DN Debatt

”Risk att politikerföraktet börjar stiga igen efter valet”

Oklart majoritetsläge. Fram till 2004 var Sverige en ”samarbetsdemokrati” med osäker ansvarsfördelning mellan partier. I och med alliansen blev landet en ”majoritetsdemokrati”, vilket har fått väljarnas förtroende för politikerna att öka. Efter årets val kan politikermisstroendet åter öka, befarar statsvetaren Leif Lewin.

Det förväntade valresultatet ger anledning till oro. Demokrati, har vi lärt oss, betyder majoritetsstyrelse, men om det går som opinionsinstituten förutspår kommer det inte att finnas någon majoritet och vem ska då styra? Frågan kan väcka ett gammalt spöke till liv – politikermisstroendets spöke. För några år sedan drevs det på flykten, men det väntar runt hörnet, lättväckt i en parlamentarisk situation som den som nu verkar uppstå.

I ett historiskt perspektiv kan vi konstatera att vi knappt hann njuta av det som föreföll vara demokratins globala seger, symboliserad av Berlinmurens fall, förrän folkstyrelsen runt om i Europa och USA började anfrätas av inre problem. Sverige var inget undantag. Masken dold i blomman bådar blommans död. Från nittiotalet började förtroendet för våra politiker att minska och valdeltagandet att sjunka. Det fanns de som hävdade att väljarna var som bortskämda barn som aldrig hade haft det bättre men ändå var mera missnöjda än någonsin. De liknade situationen vid femtiotalets Frankrike, när en ny generation för första gången fick uppleva fred och välstånd men hälsade världen med en gäspning – ”Bonjour tristesse!” Var det bara kriget – hett eller kallt – som kunde väcka politiskt engagemang?

Statsvetarna är oense om orsakerna till politikermisstroendet. Kanske är det sunt, säger somliga, att man kommit bort från den auktoritära tilltron till överheten och den slentrianmässiga identifikationen med ett visst parti? Demokratin förutsätter rationella val, och då är det helt i sin ordning att man har en viss skeptisk distans till politikerna.

Andra, och det är nog de flesta, menar att misstroendet ändå är ett bekymmer. Tillit är det stoff som samhällsinstitutioner vävas av. Litar vi inte på varandra, går det sociala kapitalet förlorat och den representativa demokratin eroderas. Vi vårdar inte det gemensamma, vi vågar inte satsa på framtiden. Misstron gör att vi alla får det sämre än vi annars skulle ha kunnat få.

Många söker finna förklaringen i valmetoden. Den proportionella metoden gör att alla röster räknas lika (i princip, i praktiken är detta inte alltid sant), inga röster är bortkastade och röstningen framstår som meningsfull för de flesta. Partisplittringen framtvingar samarbete. Man talar om ”samarbetsdemokrati”. Anhängarna av majoritetsvalmetoden, å andra sidan, medger visserligen att denna metod gynnar det stora partiet men fördelen är, som den brittiske statsvetaren Anthony King framhåller, att det skapas klara majoritetsförhållanden så att väljarna vet vem de ska ställas till svars för den förda politiken. Vi får en ”majoritetsdemokrati”.

Förtroendet för våra politiker sjönk under 1990-talet. Diagrammet visar att andelen medborgare som svarade att de hade mycket eller ganska stort förtroende för politikerna var så lågt som 31 procent i slutet av årtiondet men vände sedan upp, ganska dramatiskt till och med, till 61 procent 2010.

Valdeltagandet utvecklades på liknande sätt. Medan det under 1970- och 1980-talen låg på 90-procentsnivån, sjönk det med tio procentenheter under 1990-talet till 81,4 1998 och 80,1 2002. Men sedan började det öka igen, till 82,0 år 2006 och 84,6 år 2010.

Det finns givetvis flera orsaker till dessa förändringar. Själv vill jag gärna framhålla just spänningen mellan samarbetsdemokrati och majoritetsdemokrati. Fram till alliansens bildande år 2004 skulle jag vilja klassificera Sverige som en samarbetsdemokrati. Både den långvariga socialdemokratiska regeringen och den borgerliga 1991–94 saknade egen majoritet och samarbetade därför med oppositionen: Bildtregeringen pendlade mellan Socialdemokraterna och Ny demokrati, Perssonregeringen mellan Centerpartiet och Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Särskilt Göran Persson spelade med överlägsen taktisk skicklighet ut sina olika motståndare. Vem som egentligen hade ansvar för en viss politik linje var osäkert, om Miljöpartiet och Vänsterpartiet var innanför eller utanför regeringsmakten kunde man inte så noga veta. Precis som inför valet i år vägrade den socialdemokratiska ledaren att i förväg lämna besked om sin regeringsbildning, Väljarna fick köpa grisen i säcken, och till slut tröttnade de på detta spel och bytte ut Persson mot Reinfeldt. Väljarna var i själva verket inte alls ”bortskämda”, utan deras avståndstagande från politiken var en fullt naturlig reaktion på ett tröttsamt taktikspel.

Då hade nämligen något mycket märkligt inträffat i svensk politik. Den urgamla borgerliga splittringen hade ersatts av en allians, och det blev möjligt att praktisera majoritetsdemokrati. Svensk politik kom att präglas av två tävlande politiska lag, något som somliga föraktfullt kallade blockpolitik men de flesta såg som ett sätt att skingra dimmorna och låta makt och ansvarsutkrävande följas åt. Genom Sverigedemokraternas isolering kan man säga att majoritetsdemokratin har fortsatt även efter 2010. Samtidigt ska man, som sagt, komma ihåg att demokratiformen inte är den enda orsaken till variationen i förtroende och valdeltagande.

Ändå finns det anledning att nu stanna inför detta fenomen, eftersom Sverige verkar vara på väg tillbaka till samarbetsdemokratin. Ingen enskild aktör (som alliansen) kommer sannolikt att ensam få makten. De frågor som då uppkommer är välkända. Med vilket eller vilka partier ska de regeringsbildande Socialdemokraterna samarbeta den här gången? Vilka eftergifter eller avvikelser eller löftesbrott i förhållandena till valmanifesten fordras för att detta samarbete ska förverkligas? Och om något av de rödgröna partierna ställs utanför regeringen och då inte vill vara ett ”stödparti”, hur kommer då de olika partierna att ställa sig i kommande voteringar om statsminister och sedan om regeringens propositioner?

För mången kan nog den karusell som väntar inte bara ge upphov till svindel utan även till igenkännandets obehag. Jag är rädd att en lovande utveckling kan brytas och vi genom återgången till samarbetsdemokrati också kan komma tillbaka till politikermisstroendet.