Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Risk för ökande boskulder trots krav på amortering ”

Vy över Stockholm.
Vy över Stockholm. Foto: Bertil Ericson / TT

Fler åtgärder behövs. Regeringens föreslagna amorteringskrav är så svagt att det varken kommer att dämpa, bromsa eller stabilisera hushållens skuldsättning. Därför behövs fler åtgärder för att vända utvecklingen. Exempelvis slopat ränteavdrag och begränsning i hur mycket ett hushåll får låna, skriver riksbankschef Stefan Ingves.

Det råder ovanliga tider i svensk ekonomi. Tillväxten är god och ekonomin ser ut att kunna växa med över 3 procent både i år och nästa år. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen ökar, trots en svag utveckling i omvärlden. Den penningpolitik vi nu bedriver, med negativa räntor och stora köp av statsobligationer, har bidragit till denna goda utveckling. Vi ser nu att inflationen har stigit från 0,5 procent till cirka 1,4 procent rensat för energipriser och Riksbankens egna räntesänkningar.

Det är inte konstigt att det uppstår en diskussion om inflationsmålet när inflationen har legat under målet under lång tid, men det har varit ovanliga tider ett bra tag nu. Den låga inflationen är ett globalt fenomen — en genomgång av 21 länder med inflationsmål visar att 17 har en inflation som är lägre än deras mål. Det beror i huvudsak på att den globala ekonomin inte fullt ut återhämtat sig efter den värsta finanskrisen i modern tid.

Men vi ser att penningpolitiken har effekt och det är viktigt att inflationen fortsätter att stiga. Inflationsmålet är värt att försvara, en gemensam uppfattning om vart priser och löner är på väg har skapat en stabilitet och förutsägbarhet i ekonomin som leder till en bättre ekonomisk utveckling än vi annars skulle ha haft.

Det går givetvis att sätta ihop andra åtgärder, och oavsett vilka som införs ska det självklart ske under ordnade former, efter ytterligare analys och noggranna överväganden. Men poängen är att det inte går att hoppas på att enbart ett amorteringskrav är räddningen.

Samtidigt riskerar det låga ränteläget att leda till att bostadspriser och skulder ökar i allt snabbare takt. Riksbanken är inte längre ensam om att oroa sig över skulderna och bostadsmarknaden. Oavsett vilket skuldmått man använder ser riktningen inte hållbar ut – varken historiskt eller vid en internationell jämförelse.

Från många håll efterlyses nu åtgärder för att bromsa utvecklingen:

Konjunkturinstitutet varnade så sent som i veckan för riskerna med den kraftiga och långvariga prisuppgången på bostäder.

Internationella Valutafonden föreslog i sin nyligen publicerade landrapport att Sverige borde minska ränteavdragen. IMF har länge påtalat riskerna och konstaterar nu att tidpunkten – med låga räntor och god tillväxt — är idealisk för att minska ränteavdragen.

BIS, Bank for International Settlements, visar i en studie att Sverige tillhör de industriländer som har haft den största ökningen av hushållens skulder som andel av BNP sedan 2007.

EU-kommissionen har studerat skulderna och noterar att Sverige dessutom är det land i Europa som ger högst skattesubventioner för lån.

I grunden finns strukturella problem på den svenska bostadsmarknaden som inte förmår att möta den stigande efterfrågan på bostäder. Ett ökat bostadsbyggande är en central pusselbit, men det tar tid att bygga bostäder. Under tiden behövs andra åtgärder som motverkar den uppbyggnad av skulderna som vi nu ser.

För att stävja utvecklingen har regeringen föreslagit en lagändring som innebär att ett amorteringskrav kan införas. Det är en välkommen början, men eftersom förslaget endast berör nya bolån påverkas skuldstocken mycket långsamt. Ett så svagt amorteringskrav kommer varken att dämpa, bromsa eller stabilisera hushållens skuldsättning. Det behövs därför flera kompletterande åtgärder för att vända utvecklingen.

En viktig komponent i ett sådant paket är ett sänkt ränteavdrag. Det skulle påverka alla bolånetagare och incitamenten att dämpa sin skuldsättning skulle spridas mer jämnt och inte bara koncentreras till nya bolånetagare.

Utöver att minska hushållens benägenhet att skuldsätta sig skulle ett sänkt ränteavdrag även minska den statsfinansiella motvind som ränteavdragen kommer att medföra när räntorna väl stiger. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar ökar det statsfinansiella inkomstbortfallet från ränteavdragen från cirka 23 miljarder (2013) till 60 miljarder kronor om tio år, eller cirka 1 procent av BNP.

Ytterligare en komponent i ett paket av åtgärder skulle kunna vara att begränsa hur stora lån ett enskilt hushåll får ta i relation till inkomsten, ett så kallat skuldkvotstak. Alternativt kan man, likt Storbritannien och Irland, lägga en begränsning för hur stor andel av bankernas låneportföljer som får bestå av högbelånade hushåll. Man kan även överväga andra åtgärder som till exempel sänkt bolånetak och krav på att hushållen ska ha större buffertar när de beviljas bolån än de har i dag.

För att ge en uppfattning om vad som krävs för att skulderna ska dämpas har Riksbanken gjort en enkel långsiktig kalkyl: I ett scenario där inga åtgärder vidtas kommer skuldernas andel av de disponibla inkomsterna att stiga från 175 procent i dag till 210 procent om tio år.

Om man i räkneexemplet i stället exempelvis inför ett skuldkvotstak på 400 procent för nya bolånetagare, det föreslagna amorteringskravet och halverar ränteavdraget för samtliga bolånetagare så är det sannolikt att skuldkvoten ändå skulle stiga, men på sikt skulle den åtminstone plana ut på strax under 190 procent av hushållens disponibla inkomster. Så här långa prognoser och framskrivningar gör vi normalt inte — det ska understrykas att beräkningarna är preliminära och metoderna kan förfinas. Men de visar ändå att ett paket av åtgärder kan påverka hushållens skuldsättning på ett påtagligt sätt.

Det går givetvis att sätta ihop andra åtgärder, och oavsett vilka som införs ska det självklart ske under ordnade former, efter ytterligare analys och noggranna överväganden. Men poängen är att det inte går att hoppas på att enbart ett amorteringskrav är räddningen.

Syftet med att införa den här typen av åtgärder är att minska riskerna för en finansiell och ekonomisk kris. På kort sikt, när möjligheterna att låna begränsas, kommer åtgärderna att påverka tillväxten och hushållens konsumtion. Det måste dock vägas mot en framtid med en stadigt växande skuldstock och de risker det innebär för ekonomin i sin helhet, offentliga trygghetssystem och – inte minst — för de enskilda hushåll som riskerar att råka illa ut. Den uppåtgående trenden i hushållens skulder kan brytas om bara den politiska viljan finns.

Läs mer. DN Debatt
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.