Muslimska brödraskapet grundades 1928 och är den starkaste oppositionsrörelsen i det moderna Egyptens historia. Vilken roll kommer det och islamism att spela i den fortsatta egyptiska utvecklingen?

Det är en styrka att protesterna kan beskrivas som en gräsrotsrörelse som inte har organiserats av politiska partier, Muslimska brödraskapet eller fackföreningar. I stället vilar de på ett genuint missnöje. Samtidigt är det en svaghet att det inte finns några strukturer för hur dessa missnöjesyttringar ska förvaltas och omsättas i politik. Någon enad opposition i Egypten finns med andra ord inte.

Muhammed ElBaradei arbetar i syfte att skaffa sig en politisk plattform i Egypten, men är förmodligen ännu inte den enande kraft som kan leda en opposition. Han är inte speciellt känd i Egypten och har varit utanför landets gränser under en lång period. Dock är han en av de få som skulle kunna komma i fråga i syfte att leda en övergångsregering in för fria och allmänna val. Om detta ska ske kommer ElBaradei att anta denna roll i samarbete med övrig opposition inklusive det Muslimska brödraskapet. Han har under de senaste dagarna även fått stöd från dem vilket stärkt hans möjligheter.

Det Muslimska brödraskapet är förbjudet i Egypten, men lever i någon slags förhållande till staten där sympatisörerna kan verka i samhället, men från tid till annan arresteras och fängslas ledare och andra inom rörelsen. Valet 2010 bojkottades av brödraskapet, men tidigare tillhörde närmare en femtedel av ledamöterna i det egyptiska parlamentet brödraskapet, men dessa kandiderade som oberoende. Modellen för rörelsens verksamhet byggdes upp av grundaren Hasan al-Banna och är en struktur som många andra islamistiska rörelser senare kopierat. Den bygger på olika grenar som bedriver till exempel sjukvård, utbildning, välgörenhet, religiös träning och företagande, men även en hemlig del som är den väpnade grenen.

Inom denna relativt löst sammansatta massorganisation finns många sätt att tänka kring islams roll samhället. En grundläggande tanke är att islam ska vara en ordning för samhället liksom för individen.

Det finns dock många uppfattningar om hur tanken ska omsättas i praktiken. I dag finns minst tre grupperingar. De beskrivs som konservativa, reformister och mer väpnat inriktade. De konservativa är beskrivningen på dem inom brödraskapet som är vad som beskrivs som starkt religiösa. Det betyder att de är mer intresserade av teologi och fromhetsliv än av att delta i egyptisk politik. Reformister betecknas dem som önskar att brödraskapet ska vara en aktiv och öppen deltagare i egyptisk politik. De som står för en hårdare linje är inställda på att det är med våldsmedel som Egypten ska islamiseras.

Det är osäkert hur styrkeförhållandena är mellan dessa grupper, men valet av organisationens åttonde ledare eller murshid al-‘am föll på Mohamed Badie Abdel Maguid i januari 2010. Han anses bära en konservativ syn på islam och det kan betyda att fokus kommer att läggas mer på socialt och religiöst arbete än på partipolitisk verksamhet.

Muslimska brödraskapet har inte varit en organisatör av protesterna. Inte heller har slagorden bland demonstranter varit speciellt religiöst präglade. Det är snarare så att ”islam” denna gång inte blivit kanalen för hur protesternas slagord formats eller hur dessa organiserats. Muslimska brödraskapets passiva roll – deras efterföljare är givetvis deltagare i protesterna – understryker idén om rörelsen som mer inriktad på en islamisering av samhället genom att verka för ökad religiositet bland enskilda individer, och att detta ska ske inom ramen för ett parlamentariskt system. Samtidigt finns risken att rörelsen splittras och att en yngre generation som är missnöjd med ledarskapet bryter sig ut i syfte att islamisera Egypten med våld. Det finns i rörelsen en latent spänning mellan de unga och deras önskan om snabba förändringar och ett mer pragmatiskt ledarskap.

Muslimska brödraskapet är sammantaget den mest sammanhållna och mest erfarna av Egyptens oppositionsrörelser. Dock finns ingen större anledning att befara att rörelsen i den händelse en övergångsregering tillsätts kommer att driva tanken att genom en kupp eller med våld skapa en egyptisk islamisk republik. Snarare har rörelsen drivit idén om Egypten som ett rättvist samhälle genom en fungerande demokrati.

Det vore förmodligen ett allvarligt misstag inom övrig opposition att inte samarbeta med brödraskapet under en övergångsperiod och inlemma dessa i skapandet av en demokratisk process. I detta sammanhang är det betydelsefullt att inte demonisera Muslimska brödraskapet, utan att skapa och stödja förutsättningar för en bredare allians inom oppositionen.

Till sist: det har även visat sig i omfattande vetenskapliga undersökningar, att i de länder där islamistiska partier har deltagit i fria och allmänna val, speciellt vid flera tillfällen, har de inte nått några större framgångar och att de efterhand tenderar att ideologiskt gå mot en politisk mitt.

I det fall Muslimska brödraskapet inlemmas i en process som leder mot ett demokratiskt Egypten kommer de förmodligen följa samma utveckling, det vill säga att inte radikaliseras utan röra sig mot en mer pragmatisk mittfåra. Dock finns en risk att en missnöjd yngre generation inom brödraskapet tillsammans med en fattig medelklass som inte lyckats förverkliga livets drömmar kanaliserar sitt missnöje genom en mer radikal och våldsbenägen islamism.

Det egyptiska upproret har hittills kanaliserats i slagord som rör den sociala och ekonomiska verklighet som egyptier lever under och inte i önskemål om en islamisk stat. I första hand är den kommande utvecklingen ett ansvar för den egyptiska befolkningen, men ett tungt ansvar vilar även på EU och USA i syfte att verka för att en demokratisk process förverkligas.

Leif Stenberg
chef, Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet