Integration och utanförskap sammankopplas ofta med arbete, språk och utbildning med argumentet att dessa är avgörande för att påskynda etableringen i samhället. Att ha en egen försörjning och kunna göra sig förstådd på svenska är naturligtvis viktigt för integrationen, men för att bryta det djupa utanförskap som finns i vissa delar av vårt land krävs mer än arbete och språkkunskaper.
Alltför sällan diskuteras hur stadsmiljön samverkar med segregationen. Hur våra städer är planerade och fysiskt utformade, hur människor och grupper lever åtskilda från varandra, ger också konsekvenser för hur samhället fungerar.
Folkhemmet var inte bara en idé om hur våra sociala system skulle se ut, utan i högsta grad också en idé om hur våra städer rent fysiskt skulle utformas. Stadskärnan var överbefolkad, ohygienisk och präglad av trångboddhet. Bostäderna otidsenliga då de inte var rustade med den moderna tidens faciliteter.
För att höja levnadsstandarden för medborgarna behövde man flytta ut människor från den trångbodda stadskärnan till nybyggda stadsdelar. Detta efter inspiration från Stockholmsutställningen 1930.
Även om den gamla staden på många sätt var otillräcklig av hygieniska, miljömässiga och utrymmesmässiga skäl var inte alla aspekter negativa. Den blandade byggnationen med naturliga mötesplatser skapade en social infrastruktur som blandade människor. Den ”moderna” staden å sin sida med renodlade bostadsområden och med i princip bara en sorts hus i varje område har skapat kulturellt fattiga bostadsmiljöer med samma sorts sociala kännetecken hos invånarna.
Vi har inte gjort upp med vad som kanske är vårt lands största misstag under 1900-talet. I integrationsmisslyckandets kölvatten har vi under alltför lång tid haft en bostads- och stadsplaneringspolitik som har befäst sociala strukturer och fördjupat utanförskapet.
Miljö- och energiaspekter får i dag ett stort utrymme i utformningen av våra byggnader. Här är långsiktigheten och hållbarheten en självklarhet. Även om alternativ kan vara kortsiktigt billigare, inte minst för byggherren, har samhällets totala kostnad fått en avgörande roll.
Folkparitet har identifierat 156 bostadsområden i Sverige som präglas av utanförskap. Dessa områden utmärks av låg sysselsättningsgrad, undermåliga utbildningsresultat och lågt valdeltagande. Oaktat etnisk eller kulturell bakgrund är det en utmaning att det i en och samma stadsdel i hög utsträckning koncentreras människor med svaga socioekonomiska förutsättningar att bryta sitt utanförskap. Komplexiteten ökar ytterligare i och med det faktum att människor som höjer sin inkomst eller utbildningsnivå tenderar att flytta därifrån.
Integrationsperspektivet måste ges en naturlig plats i stadsplaneringen. Folkpartiets integrationspolitiska arbetsgrupp föreslår därför landsmötet i november sex åtgärder för att rusta upp de mest utsatta miljonprogramsområdena. Under en pågående finanskris måste olika satsningar prioriteras noggrant. Att satsa på upprustning av våra förorter anser vi vara en av de mest angelägna framtidssatsningarna under kommande mandatperiod.
Upprustning av bostäder i de mest utsatta områdena är den akuta åtgärden. Övriga förslag för att lyfta våra miljonprogramområden kräver stora men långsiktiga investeringar där kommunen, staten och fastighetsägarna gemensamt delar på ansvaret.
Många av miljonprogrammen är eftersatta och i stort behov av upprustning. Ansvaret för upprustningen ligger i första hand på fastighetsägaren, men vi föreslår ett system som ökar möjligheten att ta detta ansvar. Vi föreslår en form av garantiprogram för att stimulera upprustning av miljonprogrammens bostäder i linje med den rapport som Statens bostadskreditnämnd, BKN, lagt fram. Möjligheten att garantera upprustningslån bör ligga inom en ram på 20 miljarder kronor.
Att BKN får möjlighet att garantera upprustningslån ska bli en drivkraft för fastighetsägarna att rusta upp bostäderna. Det direkta statliga stödet består i att staten avstår garantiavgiften för lånen i områden med djupt utanförskap. Enligt BKN: s beräkningar skulle denna subvention av garantiavgiften kosta en halv miljard.
Allt är inte värt att bevara. Vi vill därför öppna upp för att delar av områden kan behöva rivas för att mer blandad bebyggelse ska kunna uppföras. Enligt bostadsförvaltningslagen får hyresnämnden besluta om särskild förvaltning av hyresfastigheter. Särskild förvaltning kan bli aktuellt om fastighetsägaren försummar vården av fastigheten eller underlåter att vidta angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick.
Problemet med dagens lagstiftning tycks vara att beviskraven är högt ställda och att vanskötsel av fastigheter kan gå långt innan det blir aktuellt med särskild förvaltning. För att förhindra att det går så långt att väggar rasar in eller ohyra sprider sig i hela fastigheten vill vi att hyresnämnden ska kunna agera tidigare. Vi vill att kraven för förvaltningsåläggande och tvångsförvaltning sänks. Vi vill även att en ytterligare möjlighet införs där hyresnämnden kan ålägga fastighetsägaren att inom en viss tidsram utföra eftersatt underhåll av fastigheten.
Kontor och kommersiell verksamhet i stadsdelar ökar det kulturella livet på gatorna. Möjlighet till företagande och närhet till arbete har också betydelse för sysselsättningen i området.
Många förorter är ofta byggda med likriktad stil och storlek. Områden som Rosengård i Malmö och Hovsjö i Södertälje är talande exempel på fortliknande områden, isolerade med få in- och utvägar. Genom att sammankoppla förorter med varandra och förtäta med varierande byggnader skapar vi bostadsområden som inte isolerar och segregerar utan öppnar upp och integrerar.
Det offentliga rummet är en viktig plats där möten med människor utöver den självvalda miljön uppstår. Attraktiva offentliga rum, såsom torg och parker, kan höja hela bostadsområden och göra skillnaden mellan att anses vara ett nedgånget bostadsområde och att vara ett bostadsområde bland alla andra.
Vi kan krasst konstatera att passivitet och en ”låt-gå-attityd” också har ett pris. Det är hög tid att inse att alternativkostnaden är vad vi ser i dag i form av utanförskap, sociala spänningar, låg sysselsättning, undermåliga skolresultat och lågt valdeltagande. Många faktorer samverkar i dessa områden vilket kan leda till en negativ spiral där det är svårt att skilja orsak från verkan. För att bryta denna näst intill självgenererande process behöver många åtgärder göras samtidigt.
Det är dags för ett grundligt omtag av den svenska stadsplaneringen. Att stilla-sittande titta på medan utanförskapets negativa spiral gräver sig allt djupare och starkare i vissa områden kan vi inte acceptera. Samtidigt vet vi att utanförskapet bara kan brytas inifrån. När de boende själva engagerar sig kan förändringen bli bestående. Mycket återstår att göra på vägen mot en socialt hållbar stad. Dessa förslag är ett första steg i den riktningen.
Nyamko Sabuni
Erik Ullenhag