Liza Marklund anses tydligen ha en skyldighet att ställa upp i varje debattprogram som anordnas med anledning av kritiken mot hennes bok "Gömda". Det utslungas en reflexmässig medial bannstråle mot dem som säger "nej tack" till etermediernas propåer. Men ska vi vara ärliga är det nog betydligt fler som ångrat sitt deltagande än de som i efterhand omprövat sitt beslut att avstå.
Marklund har skrivit en lång artikel på DN.se via dess samarbetssajt Newsmill samt en giftig inlaga på DN Debatt. Hon har också varit tillgänglig på hemmaplan i Expressen. Vi har hennes version av händelsen. Det vi går miste om är snarare några doser av underhållande pajkastning än mer av fördjupning och saklig information.
Värre är den motsatta problematiken: Den fördel som kända journalister har i offentliga debatter. När Liza Marklund vill replikera på DN Debatt skickar hon fram presstalesmannen Niclas Lövkvist som låter meddela att Marklund vill ha lika stort utrymme som sina kritiker och publicering "i morgondagens tidning". När jag förklarar att Marklund nog får finna sig i att delta på samma villkor som alla andra och skicka in en artikel för bedömning är det ett budskap som konsulten uppenbarligen inte mäktar med att vidarebefordra till sin uppdragsgivare. Hon får fortsätta leva i föreställningen att röda mattan är utrullad och därmed ge felaktig information i frågan till Expressens läsare.
Marklund blev inte publicerad direkt. Hon fick vänta en dag eftersom artiklarna av alliansen och Mona Sahlin var mer nyhetsmässiga inför riksdagsdebatten. Ändå kom hon förstås in mycket snabbt i tidningen med sin replik. Samma sak när Expressens förre chefredaktör Otto Sjöberg pockade på uppmärksamhet i samband med en tidigare kolumn av mig. I båda fallen tycker jag det var journalistiskt motiverat att publicera och att göra det förhållandevis skyndsamt. Ändå måste jag konstatera att det inte är självklart att hävda att vi inte tar extra hänsyn till företrädare inom det egna skrået.