Om några veckor börjar rättegången mot Svenska Röda korsets före detta kommunikationschef som är misstänkt för att ha svindlat organisationen på miljontals kronor. Medieintresset fortsätter – men inte på det positiva sätt som Röda korset tidigare vant sig vid i sitt humanitära uppdrag.
Till bedrägerihistorien läggs nu kritiken mot generalsekreterarens lön och styrelseordförandens arvode. Det har drabbat Röda korset på djupet. Det plötsliga ekonomiska underskottet känns från Ystad till Jukkasjärvi. Bland folk som värvar medlemmar, som går ut med bössan. Bland anställda som vittnar om hur man hukar under frågorna; jobbet har förlorat den glans och den omedelbara uppskattning man tidigare vant sig vid.
Oskulden har gått förlorad och det finns naturligtvis en poäng i denna olycka: Svenska Röda korset har ett alldeles för viktigt uppdrag för att leva i någon sorts skyddad verkstad.
Röda korset gör en hel del goda saker ute i världen. Återförenar familjemedlemmar som skilts åt av krig, konflikt och naturkatastrofer. Det räcker att personligen ha sett en eller par av dessa scener – när anhöriga återfår varandra – för att förstå vidden av RK:s betydelse. Efterforskningen av försvunna anhöriga har pågått sedan långt före första världskriget. Det har fortsatt under Koreakriget, Vietnamkriget och i Mellanöstern.
När jag kom till Svenska Röda korset 1994 satt extrainkallad personal och sorterade brev med efterforskningar från Balkan. Det var tusentals som desperat sökte sina nära och kära. ”Varför har ingen gjort reklam för det här,” frågade jag. ”Vet folk egentligen vad Röda korset gör? Berätta!”
Folk som fängslats i samband med krig och konflikt – vem är det som besöker dem i Bagdad, Kabul, Guantánamo eller i något annat ruttet fängelse som Gud glömt? Och ser efter om de behandlas som människor eller som djur? Om det finns mat, vatten, kläder, tvål – och tar med deras brev. För tusentals är just Röda korsets besök den enda bron mellan fångenskap och frihet. Lägg till alla katastrofinsatser vid jordbävningar, vulkanutbrott, torka och översvämningar.
Svenska Röda korset jobbar över hela detta fält. Med folk – expertis – och pengar.
Röda korset har ett verksamhetsområde som varken Läkare utan gränser (MSF) eller Hoppets stjärna kan konkurrera med. Därmed inget ont sagt om dessa organisationer. Och därmed inte sagt att allt RK gör blir bra, men att bistå människor i nöd är nödvändigt, menar vi.
Nu har många tappat tron på oss. Vad är det som hänt? Vad är orsaken till att katastrofala 92,4 procent av 51 586 intervjuade (Aftonbladet 9/2) saknar förtroende?
Förtroendet har främst förlorats på grund av den bedrägerimisstänkte chefen och ett par höga ersättningar, framför allt manifesterat i styrelseordföranden Bengt Westerbergs arvode på 800 000 kronor. Detta är inget annat än roffarmentalitet, menar kritikerna, en exploatering av en humanitär organisation som får stora pengar från allmänheten. Röda korsets ledning har inte lyckats försvara sig.
Svenska Röda korset har varit en väl skyddad bastion. Varumärket – det höga uppdraget, det en gång så oantastliga – har länge skyddat ledningen mot kritik. Både utifrån och inifrån. Ledningen har inte heller sett riskerna med en så pass hårt tyglad, hierarkisk organisation. Det har funnits en ledningskultur med stark inbördes lojalitet som hämmat – eller tystat – en intern debatt. Och en problematisk rekryteringspolitik – inte bara när det gäller återanställningen av den för detta kommunikationschefen som redan tidigare visat en tvivelaktig hantering av RK:s medel.
Jag menar att Svenska Röda korset behöver moderniseras. Hur ska man annars tolka att problemen, som nu är på offentlig turné, knappt har diskuterats alls på det egna intranätet? Solidaritet och engagemang i Röda korsets uppdrag fordrar naturligtvis att det måste finnas möjlighet att ifrågasätta sin ledning. Det har varit dåligt ställt med den varan.
”Lägg ner Röda korset”, skriker en av de högljudda bloggarna. Det är naturligtvis absurt. Röda korset är allas egendom, något globalt gott. Men utan en stark förankring i samhället blir Svenska Röda korset inte längre det stöd som den internationella Röda kors-rörelsen alltid kunnat räkna med. Även härifrån uttrycker man bekymmer.
Nu är det framför allt ledningens och styrelsens ansvar att snabbt se till att förtroendet repareras. Kommunikationschefens miljoner är ingenting mot den förlust som väntar om inget radikalt görs. Framför allt för de människor vi är till för att hjälpa.
Per Allan Olsson
internationell programsamordnare Svenska Röda korset