Romerna är diskriminerade i land efter land i Europa. Majoriteten av dem lever i djup fattigdom, många i slumliknande läger där de ofta hotas av vräkning. Många vuxna är arbetslösa och många barn slutar skolan för tidigt, inte sällan sedan de utsatts för mobbning.

De som söker en framtid i andra länder möter allt mer aggressiva fördomar, en kompakt antiziganism. De drabbas av en exkluderingens politik. De utpekas som en samhällsfara av politiker som söker vinna poäng på krav om tuffa tag mot denna redan hårt utsatt folkgrupp. De utsätts för arresteringar och kollektiva utvisningar.

Menar vi allvar med vårt tal om europeiska värderingar och mänskliga rättigheter bör vi stå upp mot dessa tendenser. Först bör vi förstås titta oss själva i spegeln, Delegationen för romska frågor överlämnade för några veckor sedan sitt betänkande ”Romers rätt – en strategi för romer i Sverige”. Däri konstateras att romer utgör den mest diskriminerade och missaktade av alla grupper i Europa och Sverige, och förföljelse och marginalisering av romer är ett historiskt obrutet mönster från slaveriet i Rumänien på 1800-talet till Hitlertidens folkmord och fram till dagens uppmärksammade utvisningar i Västeuropa.

Delegationen föreslår en svensk sanningskommission. En sådan behövs och bör granska tidigare kränkningar som tvångssteriliseringen av romska kvinnor, de lokala besluten att driva romska familjer bortom kommungränsen, hindren för romska barns skolgång och diskrimineringen när de livsviktiga ransoneringskorten fördelades på fyrtiotalet. Men vi bör också vara självkritiska om situationen i dag.

Ett femtiotal romska EU-medborgare har i år utvisats från Sverige därför att de tiggt pengar eller musicerat på gator och torg. Vi kan inte se att det skulle vara kriminellt att tigga eller musicera för att skramla ihop till sitt levebröd, men polisaktionerna har trots det oklara rättsläget fått stöd av migrationsminister Tobias Billström.

Asylsökande romer har också deporterats till Kosovo trots att myndigheterna där inte har resurser att erbjuda säkerhet eller rimliga levnadsförhållanden. Tyskland, Österrike och Schweiz har gjort sammalunda. Att rika europeiska länder dumpar utsatta människor i Kosovo gynnar knappast heller den demokratiska utvecklingen där.

Med rätta har de kollektiva utvisningarna från Frankrike till Rumänien och Bulgarien väckt uppmärksamhet, särskilt som de ackompanjerats av en fördomsfull retorik som drabbar alla romer, inklusive dem med franskt medborgarskap. Organ inom såväl Europarådet som FN har kritiserat den politiken liksom påven och flera andra kristna företrädare – men utvisningarna fortsätter.

Allt tyder på att frågan om romerna i Europa nu kommer att placeras högt på dagordningen inom de pan-europeiska organisationerna. Svenska representanter ställs då inför en avgörande utmaning. Det krävs en dramatisk kursändring. Den växande antiziganismen måste bekämpas över hela Europa och romerna ges reella möjligheter till utbildning, hälsovård, bostäder och försörjning. Deras skyddsskäl måste tas på allvar. Deras medborgerliga rättigheter inom EU måste ges samma tyngd som andra EU-medborgares.

I slutändan handlar detta om allas vårt människovärde. En gammal judisk berättelse handlar om en rabbin som frågar sina lärjungar hur man kan veta när natten är slut. Är det när man i det svaga ljusdunklet kan skilja ett får från en hund, undrar de, eller ett olivträd från ett fikonträd?

– Nej, svarar rabbinen, det är när du möter blicken i vilken annan mans eller kvinnas ansikte som helst och där ser spegelbilden av dig själv. Då först är natten över och morgonen har grytt.

Thomas Hammarberg
Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter
Anders Wejryd
ärkebiskop i Svenska kyrkan,
ordförande för Sveriges Kristna Råd