DN Debatt

”Rösträtt för alla betyder rösträtt även för alla barn”

FN tillerkänner inte barn yttrandefrihet i offentligheten beträffande samhällsfrågor, skriver artikelförfattarna.
FN tillerkänner inte barn yttrandefrihet i offentligheten beträffande samhällsfrågor, skriver artikelförfattarna. Foto: JESSICA GOW / TT

”Barnkonventionen” en dimridå. Barn har i dag inte yttrandefrihet och rätt till medbestämmande. Men det finns inga hållbara argument mot rösträtt även för barnen: barn är knappast mer själviska, okunniga eller nyckfulla än många vuxna, vars rösträtt anses självklar, skriver Suzanne Osten och Margareta Rönnberg.

Barnen är framtiden, heter det. I själva verket är det vi vuxna som sår fröna till deras framtid. I dag är det mest ogräs. Det är det nu uppväxande släktet och åtskilliga därefter som tvingas leva med och betala priset för de katastrofala följderna av de kortsiktiga och själviska beslut som dagens oansvariga vuxengenerationer låter barnen ärva: klimathot, miljöproblem, kärnkraftsavfall, utrotade djurarter, urskogsavverkning, resursslöseri, globala orättvisor och så vidare.

”Inget nytt, precis”, tänker du. Låt oss då gemensamt skapa en verklig nyhet, som garanterat ger eko världen över: rösträtt för alla barn.

Bakom dimridån ”Barnkonventionen”, som i höst fyller 25 år, döljs det faktum att barn har alldeles för få rättigheter. Inför 20-årsjubileet hävdade bland andra Barnombudsmannen, BO, att bara vart femte barn mellan 11 och 14 år kände till att konventionen finns. BO, Rädda Barnen och Bris bär själva delvis ansvaret för detta, genom sin ”förkortning” av FN:s konvention om barnets rättigheter. Varför talas det aldrig om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna i termer av ”Människodeklarationen”?

Nu är barnets rättigheter visserligen inte så omfattande som görs gällande. Barn tillerkänns av FN vad som än sägs ingen yttrandefrihet i offentligheten beträffande samhällsfrågor, utan enbart rätten att uttrycka sin åsikt om sina personliga förhållanden i familjen och skolan. Inte heller har barn informationsfrihet. De idéer som barn vill ta emot eller önskar sprida anses kanske inte respektera vuxnas anseende eller utveckla respekten för barnets föräldrar, vilket vuxna tydligen alltid förtjänar oavsett hur de beter sig. Barn har heller ingen reell religionsfrihet, då de i och med konfessionella skolor aldrig ges chansen att ta ställning till vilken religion de eventuellt vill tillhöra – eller helt få slippa tro. Det tas för givet att barn ska ärva föräldrarnas tro eller tillhörighet. Barn måste förstås ha alternativ att jämföra med. Rätten att själv välja, även sina politiker.

Alltsedan 1987 har fem svenska professorer i statsvetenskap samt en i historia dryftat frågan, med förslag som att föräldrarna skulle bli barnens röstningsombud eller åtminstone sänkt rösträttsålder, men utan att politiker ens bevärdigat dem några motargument.

Vi anser att dessa förslag inte gått långt nog. Alla barn ska ha rätt att själva lämna sina röstsedlar i vallokalen om de så önskar. Det finns faktiskt inga hållbara argument mot alla medborgares rättighet att rösta:

Barn är okunniga om politik. Det kan nog ibland stämma vad formella faktakunskaper anbelangar, fast okunniga anses en tredjedel av de vuxna också vara, men de fråntas för den skull inte sin rätt att rösta. Varför ska just barns eventuella okunnighet särbehandlas? Samma måttstock måste gälla: antingen inkluderas alla – oavsett kompetens – eller så exkluderas alla oinsatta. Men hur – efter kunskapstest?

Demokratin tål inte fler okunniga. De oupplysta är som tur är okunniga på olika vis, såväl som anhängare av samtliga partier. En jämlik fördelning av okunskap, med andra ord. Fast valet av röstsedel är sällan baserat på kunnighet i sakfrågor.

Barn är själviska och inser inte när de kränker andras rättigheter. Se artikelns första stycke för en bedömning av vuxnas ”osjälviskhet”. Barn kan redan i 4–5-årsåldern sätta sig in i och ta hänsyn till andra individers och gruppers intressen.

Barn saknar erfarenhet. Naturligtvis har vuxna mer livserfarenhet, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som mognad eller klokare beslut. Upprepade men alltför likartade erfarenheter riskerar att med åren göra oss alltmer rigida. Många äldre håller fast vid synsätt grundlagda i en helt annorlunda värld än dagens verklighet. Barn har dessutom erfarenheter som vuxna förträngt, aldrig haft eller omöjligen kan ha.

Barn är lättpåverkade, så demagoger kan lätt lura dem. Alla människor låter sig påverkas, och vore inte vi vuxna påverkbara funnes inga skäl till att alls ha valrörelser. Det åligger dem som kampanjar att leva upp till vuxnas påstådda ansvarsfullhet. Blir vuxna demagoger kan detta inte sägas vara barnens fel. Barn möter emellertid intryck och åsikter från många fler än enbart valarbetare: från föräldrarna, skolan, kamrater, medierna. Lögner och falska löften skulle bli emotsagda av människor barnen litar på.

Barn är nyckfulla. Hur ombytliga är inte de vuxna, som av opinionsundersökningar att döma tycks ändra åsikt från månad till månad? Var fjärde minns inte ens vilket parti de röstade på i förra valet.

Rättigheter bör förenas med skyldigheter och plikter. Underförstått: barn har inte sådana. Det har barn förstås visst, men rätten att påverka dem som påverkar en genom till exempel lagar är inget man får som belöning för sina prestationer, utan en mänsklig rättighet.

Rösträttsålder och valbarhet bör höra ihop. Inte nödvändigtvis. Problemet är inte de valda representanternas ålder utan valmanskårens ålder. Även unga ålderskvoterade riksdagsledamöter skulle med dagens rösträttsålder vara tvungna att gå sina äldre väljares krav till mötes för att bli omvalda. Fast finns musikaliska ”underbarn” finns kanske även politiska? Vi har sett hur den skottskadade 16-åriga pakistanska utbildningsaktivisten Malala Yousafzai blivit en viktig politisk figur, liksom hur partiledare vittnat om sitt mycket tidiga politiska engagemang.

Motargumenten mot argumenten mot rösträtt för barn kunde fortsätta hur länge som helst, om utrymme medgavs. De hittills framförda räcker för att hävda att dagens åldrande väljarkår behöver en motvikt i andra änden av åldersspannet. Slutsatsen blir att det inte finns några demokratiska skäl att inkludera alla vuxna, inklusive dementa, men samtidigt utestänga alla barn från att kunna rösta. En människa – en röst. Är inte också barn människor? Vad säger till exempel demokratiutredarna?

Men från vilken ålder? undrar du. Det avgör barnet, men kanske blir 6 år en vanlig röstningsdebut. Kommer då i sanning allmän och lika rösträtt verkligen att leda till reell förändring? Det vet vi förstås inget om, men det viktiga är själva principen. Barn månar dock onekligen om global rättvisa, miljö och planetens överlevnad.

Barns självklara rösträtt är inte bara principiellt viktig utan också en signal till vuxna om att de yngsta även i alla andra viktiga sammanhang som rör barn (och vilka gör inte det?) har rätt att göra sin mening hörd och tagen hänsyn till. Den skulle leda till politiska samtal.

Barn skulle då också få uttala sig oftare i Rapports och Aktuellts huvudsändningar än de fick i januari ”supervalåret” 2014. I endast 9 av de 392 inslagen fick barn då yttra en hel mening eller mer. Mest om snöovädret.

Vi uppmanar härmed just dig att verka för rösträtt för barn. Ty än så länge är det tyvärr vi vuxna som bestämmer framtiden – vi som är farligt nära total befrielse från konsekvenserna på längre sikt av våra politiska handlingar, till allvarligt men för dagens unga och för kommande generationer.