DN Debatt

”Ryktet om bidragsfusk hotar trygghetssystemen”

Journalist och statsvetare: Regeringens bekämpning av bidragsfusk vilar på skakig grund. På sikt banar en felaktig bild av fusket väg för privata försäkringar.

Bidragsbrottslagen tillkom 2007 efter att den så kallade FUT-delegationen hävdat att det varje år felaktigt betalades ut 10 miljarder kronor från socialförsäkringarna på grund av fusk. Det visade sig vara en ren gissning. Frågan är om fuskarjakten ens är mödan värd. Vår kritik mot FUT-delegationen bekräftas nu av Riksrevisionens rapport ”Vad blev det av de misstänkta bidragsbrotten?”. När bilden av fusket väl är satt är den svår att rucka. Det som brukar kallas en social fälla öppnas, där ingen vill vara solidarisk om alla andra tar för sig, skriver Petter Larsson och Björn Johnson.

Regeringen bekämpar icke-problem med icke-lösningar. Det är, lite hårdraget, kontentan av en ny rapport från Riksrevisionen där man granskat statens åtgärder mot bidragsbrott. I rapporten ifrågasätter revisorerna själva grunden för regeringens åtgärder: de orimligt höga uppskattningarna av bidragsfuskets omfattning.

2007 instiftade regeringen en ny lag, Bidragsbrottslagen, som skulle göra det lättare att lagföra bidragsfuskare. Tidigare hade åtalen ofta stupat på att brottsligt uppsåt inte kunnat bevisas, men nu skulle detta förändras. Framöver skulle även den som varit grovt oaktsam och lämnat felaktiga uppgifter kunna dömas för bidragsbrott. Regeringen har också skjutit till nya pengar för att öka kontrollerna på myndigheterna.

Regeringen utgick från att brottsligt fusk är ett omfattande problem i socialförsäkringarna. Man stödde sig bland annat på beräkningar av fusk och felaktiga utbetalningar som togs fram av Delegationen mot felaktiga utbetalningar, den så kallade FUT-delegationen. 2007 hävdade FUT-delegationen att det varje år betalades ut 20 miljarder felaktigt från socialförsäkringarna. Hälften, 10 miljarder, antogs bero på fusk.

Vi har tidigare riktat stark kritik mot FUT-delegationens beräkningar. Siffrorna är i stort sett hämtade ur luften. De är resultatet av att en handfull experter samlats under ett par dagar, för att göra en gemensam uppskattning av de felaktiga utbetalningarna. Arbetssättet kallas ”expertmetoden” och kan användas då det råder stor osäkerhet inom ett område.


Men för att metoden ska ha något värde måste experterna ha ett bra underlag när de gör sina bedömningar. Det hade inte socialförsäkringsexperterna, de hade nästan ingenting att utgå från. I realiteten satte de sig alltså ned tillsammans – och gissade. De 20 miljarderna var genomsnittet av de olika gissningarna. På den skakiga grunden har regeringen sedan byggt sin fuskbekämpning.

När bilden av fusket väl är satt är den svår att rucka. Oppositionen har inte med kraft velat eller vågat ifrågasätta beräkningarna, eftersom det skulle kunna tas som intäkt för att man försvarade fuskarna, en position ingen politiker med självbevarelsedrift vill hamna i.

Vår kritik mot FUT-delegationen bekräftas nu av Riksrevisionens rapport ”Vad blev det av de misstänkta bidragsbrotten?”. De uppskattningar regeringen utgått från ligger ”anmärkningsvärt långt” från de verkliga återbetalningskraven till följd av misstanke om bidragsbrott, skriver revisorerna. Medan regeringen alltså tror att ungefär hälften av alla felaktiga utbetalningar är fusk – och inte bara misstag – så är det i praktiken endast 15 procent av återbetalningskraven som polisanmäls av Försäkringskassan. Då ligger kassan ändå skyhögt över andra myndigheter.

Dessutom läggs även de polisanmälda fallen ner på löpande band, ofta i brist på bevis. Försäkringskassan gjorde år 2010 cirka 20.000 kontrollutredningar. Drygt 5 procent, omkring 1.100, av de avslutade utredningarna ledde till polisanmälan. Men efter att dessa passerat polis och åklagares granskningar kommer man i slutändan bara att kunna knyta personer till brott i 200 ärenden, alltså en femtedel av de fall som polisanmälts, uppskattar Riksrevisionen.

I klarspråk: ryktet om de bidragsfuskande svenskarna är betydligt överdrivet. Man kan förstås alltid tala om mörkertal, men skillnaden mellan de 10 fuskmiljarder som regeringen baserat sin politik på och de småsummor som i slutändan hamnar hos polis och åklagare är så enorm att det nästan blir löjligt. Frågan är om fuskarjakten ens är mödan värd. Den verkar sammantaget dra in något mer till statskassan än vad den kostar. Fast det är innan man räknat in rättsväsendets kostnader, i form av polisutredningar och domstolsprocesser.

Nu kommer Riksrevisionens kritik knappast att leda till några större förändringar. Jakten på de gäckande bidragsfuskarna kommer att fortsätta. Den fyller nämligen en politisk funktion. Fuskarna har en central roll i regeringens dominerande berättelse, den om arbetslinjen kontra bidragslinjen.

För att uttrycka det lite mer tillspetsat: kampen mot fusket är en bärande del i Moderaternas försök att hetsa medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass som simulerar, latar sig och fuskar. Det ska nog tyvärr mer till än en kritisk rapport från Riksrevisionen för att rucka på den framgångsrika fiendebilden.  

Det riktigt
allvarliga med de kraftigt överskattade uppskattningarna av fusket är emellertid att de på sikt riskerar att undergräva förtroendet för trygghetssystemen.

Ofta får man, från både borgerliga och socialdemokratiska politiker, höra att en ökad kontroll är ett sätt att värna försäkringarnas legitimitet. Om folk vet att fuskare och myglare sätts åt, så fortsätter de också att betala till systemen.

Det är ingen helt orimlig tanke. Men om folk omvänt inbillas att tro att fusket är mer utbrett än det är, ligger det nära till hands att vi får motsatt reaktion.

Om vi tror att alla andra fuskar, kommer vi lättare att börja fuska själva. Det som brukar kallas en social fälla öppnas, där ingen vill vara solidarisk om alla andra tar för sig. När den spiralen satts igång är det bara en tidsfråga innan vägen öppnas för privata försäkringar. För vem litar på – eller vill betala till – offentliga system som läcker som såll?


Petter Larsson
journalist

Björn Johnson
statsvetare och docent i socialt arbete vid Malmö högskola
författare till boken ”Kampen om sjukfrånvaron” (2010)