Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Ryktet om svenskens tolerans är överdrivet”

22 procent av svenska folket anser att det är oacceptabelt att hijab används i skolan eller på arbetsplatsen. Men är svårt att se några praktiska invändningar, skriver Markus Uvell. Bilden från en brittisk skola.
22 procent av svenska folket anser att det är oacceptabelt att hijab används i skolan eller på arbetsplatsen. Men är svårt att se några praktiska invändningar, skriver Markus Uvell. Bilden från en brittisk skola. Foto: IBL

Alla är inte lika. En tolerans värd namnet måste göra det möjligt att i vardagen faktiskt leva tillsammans med människor av annat ursprung, annan religion och med andra värderingar. Vår konsensustradition och föreställningen om Sverige som unikt leder till uppenbara problem med att hantera kulturell mångfald, skriver Markus Uvell.

Sverige är världens kanske minst rasistiska land, sägs det ofta. Det är en i sig korrekt, men inte särskilt relevant, beskrivning av svenskt värderingsklimat. Ryktet om den svenska toleransen är tyvärr överdrivet. Vi som har tonat ner oron för intolerans har gjort det för lätt för oss.

I Sverige har vi i modern tid varit lyckligt förskonade från öppet rasistiska attityder. World values survey har belagt mönstret tydligt: svenskar är mindre negativa än andra till att bo granne med någon av annan etnisk bakgrund, väldigt få svenskar tycker att infödda borde ges förtur till jobb etcetera.

Men i ett mångkulturellt samhälle måste en tolerans värd namnet göra det möjligt att i vardagen faktiskt leva tillsammans med människor av annat ursprung, annan religion och med andra värderingar. Det räcker inte att bara passivt och i teorin acceptera att de existerar.

I detta sammanhang finns åtminstone två stora problem i det svenska samhällsklimatet.

1 För det första vår starka konsensustradition. Sverige har historiskt varit ett kulturellt och etniskt homogent land, vars befolkning övervunnit ogynnsamma förutsättningar genom att hålla samman och utveckla en imponerande förmåga att komma överens.

Konsensustraditionen leder dessvärre lätt till problem att hantera olikhet. Föreställningen att vi borde enas om ETT sätt att göra saker är svår att kombinera med ökande mångfald och skillnader. Strävan efter att vi alla ska komma överens utvecklas lätt till ett ideal om att vi alla helst borde vara likadana.

2 Det andra problemet är vår exceptionalism. I amerikansk debatt talas om USA:s exceptionalism, föreställningen att landet har en unik position och historisk uppgift i världen. I den svenska motsvarigheten anses vårt land ligga i den moraliska frontlinjen, med bättre lösningar på de stora samhällsproblemen än något annat land. Amerikansk exceptionalism är intimt förknippad med utrikespolitik och militär förmåga, den svenska bygger främst på social förmåga: välfärdsstaten, jämställdheten och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Här uppfattas den svenska moraliska överlägsenheten av många som självklar, gränsen mot nationalchauvinism är ofta hårfin.

Kombinationen av konsensusmentalitet och exceptionalism leder till uppenbara problem med att hantera kulturell mångfald.

Vi ser det exempelvis i svenska folkets syn på muslimska slöjor. Debatten har främst handlat om niqab och andra typer av slöjor som täcker hela ansiktet, vilket förstås innebär praktiska begränsningar på till exempel en arbetsplats. Men faktum är att stora grupper är motståndare även till slöjor som inte täcker ansiktet.

Enligt Mångfaldsbarometern – en årligen återkommande mätning från Högskolan i Gävle – uppger 22 procent av svenska folket att det är oacceptabelt att hijab (en slöja som endast täcker håret och halsen) används i skolan eller på arbetsplatsen. Och hela 28 procent instämmer i det svepande påståendet att ”invandrarna utgör en fara för vår kultur”.

 

Den svenska exceptionalismen bygger främst på social förmåga: välfärdsstaten, jämställdheten och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Här uppfattas den svenska moraliska överlägsenheten av många som självklar, gränsen mot nationalchauvinism är ofta hårfin.

 

Vad är egentligen problemet? Med denna typ av slöjor är det svårt att se några praktiska invändningar. Det handlar om religion. Enligt Mångfaldsbarometern är just religiös mångfald den aspekt av mångfalden svenska folket har svårast för.

Svårigheten att acceptera religiös mångfald är tydlig i många politiska och mediala debatter. Att försvara rätten till halal- och kosherslakt ses som en extrem ståndpunkt, och att politiker har religiös bakgrund framställs ofta i sig som olämpligt.

Det gäller intressant nog även kristendomen. Minns till exempel hur utnämningen av Elisabeth Svantesson till arbetsmarknadsminister ifrågasattes på grund av hennes bakgrund i Ja till livet, eller den kritik KD-ledaren Ebba Busch Thor återkommande får för att hon som tonåring gick i Livets ords skola. Så trångt är det svenska nålsögat.

Kanske allra tydligast är svårigheten att i praktiken acceptera värderingsskillnader i den infekterade debatten om särskilda badtider för kvinnor i offentliga badhus. Vanligen toleranta debattörer hävdar här att en sådan möjlighet vore att kapitulera för ”medeltida värderingar”. Om inte skilda badtider förbjuds öppnar vi dörren för kvinnofientlig islamism, påstås det utan omsvep.

Två teman återkommer i denna typ av retorik. Dels tanken att det finns en linjär utveckling för hur värderingar förändras, där Sverige ligger längst fram och andra kulturer är i varierande grad mer primitiva. Och dels föreställningen att det finns ett enhetligt ”vi” som kommit överens om vilka värderingar som ska gälla i Sverige och att detta ”vi” måste bekämpa avvikelser.

Ett slags kulturkrig, alltså, där kamp mot främmande värderingar framställs som ett prioriterat mål som vi infödda svenskar måste sluta upp kring. Ganska långt ifrån det toleranta klimat vi med rätta brukar berömma oss själva för.

Att vilja bekämpa de värderingar som ligger bakom krav på exempelvis slöjor, religiös slakt eller särskilda badtider för kvinnor måste förstås inte vara rasistiskt, eller ens intolerant. Men det är ogenomtänkt. Och i förlängningen är tanken att alla som bor i Sverige måste ha samma värderingar oförenlig med ett mångkulturellt samhälle.

Det är betydligt lättare sagt än gjort, men ett mångkulturellt demokratiskt samhälle måste kunna låta vitt skilda värderingar, traditioner och världsåskådningar utvecklas sida vid sida. Naturligtvis finns gränser för vad som kan tolereras. I Sverige gäller svensk lag, och den omfattar alla. De grundläggande principerna är ganska okontroversiella. De flesta är till exempel överens om att barnäktenskap är fel även för utlandsfödda barn, och att kulturell bakgrund inte är en förmildrande omständighet vid brott.

Men gränsdragningarna är svåra. Viktiga värden ställs mot varandra och som samhälle behöver vi komma överens om en rimlig avvägning. Hur tungt väger svensk djurhållning jämfört med rätten att utöva sin religion och önskan att även utföra religiös slakt? Vilken vikt bör vi lägga vid önskemål om särskilda badtider för kvinnor i ljuset av svensk jämställdhetssyn? Under vilka förutsättningar bör religiös klädsel få bäras på jobbet?

Mycket talar för att verklig pluralism kräver att mer ansvar tas av det civila samhället. Som Per Brinkemo visar i sin mycket läsvärda bok om Somalier i Sverige, ”Mellan klan och stat” (Timbro 2014), är det inte realistiskt att tro att människor med kulturella rötter vitt skilda från de svenska ska kunna integreras i vårt samhälle via standardiserade statliga ovanifrånlösningar.

Vi måste respektera de kulturella skillnader som finns, och låta alla finna sin egen väg till att sluta upp bakom de grundläggande värderingarna i vårt samhälle.

Foto:  Detta kommer att bli en av de största utmaningarna för majoritets-Sverige de kommande decennierna. Vi måste enas om grundläggande spelregler som gäller alla oss som bor i Sverige, och se till att de verkligen efterlevs. Men vi måste också sluta inbilla oss att vi alla är eller kan bli likadana.

DN Debatt. 21 februari 2016
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.