Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Rysk revanschism kan leda till ökat kärnvapenhot”

Avgörande säkerhetspolitiskt skifte. Vi hoppas regeringen tydligt ser vilken makt i närområdet som ensidigt projicerar militära hot och brott mot folkrätten. Riskerna med Rysslands taktiska kärnvapen får inte glömmas, inte minst den förmåga till utpressning de ger, skriver Sten Tolgfors och Mike Winnerstig.

Det säkerhetspolitiska skifte som Europa nu genomgår är genomgripande. Rysslands agerande i Ukraina kommer att ha varaktiga konsekvenser på Europas politiska och säkerhetspolitiska klimat. Ryssland har visat sig berett att i uppenbar konflikt med folkrätten och omvärlden annektera Krim, intervenera i östra Ukraina och genom konstant militärt tryck längs gränsen destabilisera Ukraina, samtidigt som den ryska politiken motarbetar grannländers rätt att välja sin egen säkerhetspolitiska framtid.

Vad som driver den ryska politiken är inte glasklart. Det kommer att ta tid för Rysslandsforskarna att förklara den i sin helhet. Att det finns ett element av revanschism i den är dock uppenbart. Statsledningens tal om skydd av ryska medborgare och rysktalande personer utanför landets gränser är allvarliga tecken på detta. Oavsett orsak bryter nu Ryssland mot de normer som hittills styrt staters relationer i Europa sedan närmare 25 år tillbaka. Det görs trots de politiska och ekonomiska konsekvenser, som i form av politisk isolering och ekonomiska sanktioner kommer att drabba landet hårt.

Ryssland har valt väg, och samarbetstiden är från rysk sida över – för denna gång. USA, EU och Nato beskrivs i praktiken som fiender, trots de stora ansträngningar som den amerikanska Obamaadministrationen tidigare gjort vad gäller att behandla Ryssland som en partner och inte som en motståndare – den så kallade reset-politiken. Uppenbarligen väljer Ryssland att beskriva västliga sanktioner som fientliga, när de i själva verket utgör reaktiva åtgärder som svar på rysk aggression i Ukraina. EU och Nato har nu en granne med stormaktsambitioner, som anser sig ha rätt att gripa in politiskt och militärt i vad som anses vara landets närområde. Förklaringen ligger lika mycket i Rysslands svaghet som i dess styrka.

Styrka kan antingen ses som absolut eller som relativ, det vill säga jämfört med någon annan. Ryssland kommer att försvagas ekonomiskt och socialt de kommande åren på grund av agerandet i Ukraina. Men lyckas Ryssland politiskt splittra EU och Nato kan landets relativa styrka likväl i egna ögon ändå öka. Mot ett enat väst står sig Ryssland slätt, mot ett splittrat väst blir förhållandet inte lika tydligt.

En militär hotbild definieras både av ett lands militära förmåga och av dess politiska vilja att använda den. Ryssland är avsevärt militärt svagare än USA och Nato, också givet att landets förmåga nu ökar påtagligt. Men den politiska viljan att snabbt använda den militära förmågan har ändrats och demonstrerats, till och med tydligare än förmågeökningen. Tillfället ger möjligheten, och när Ryssland har sett möjligheten att agera – till exempel efter de relativt svaga protesterna efter annekteringen av Krim – har man också gjort det. Det finns mycket som talar för att detta är en del av en medveten, långsiktig rysk strategi.

En central fråga är om Ryssland gör en rationell analys av sin förmåga att vinna en kraftmätning med väst, inklusive en militär konfrontation. En lika central fråga är om den ryska ledningen inser var Natos och USA:s röda linjer går, till exempel vad gäller olika former av agerande mot Natoländer. Det är sannolikt så, men inte säkert.

Vi har alltså skäl att befara att kärnvapen efter ett par decennier i skuggan åter måste börja betraktas som en del av den säkerhetspolitiska ekvationen. Det understryks av att president Vladimir Putin flera gånger det senaste halvåret, senast denna vecka, pekat på den ryska kärnvapenförmågan. Den senaste tiden har också de strategiska kärnvapnens betydelse börjat diskuteras. Både USA och Ryssland har förmåga att utradera den andre. Deras andraslagsförmåga gör att bådas förstörelse är garanterad vid en strategisk kärnvapenkonflikt.

Vi vill dock peka på den risk de taktiska kärnvapnen utgör. Dessa är mindre kärnladdningar, så kallade slagfältskärnvapen, som länge spelat en viktig roll i rysk militär doktrin och strategi.

Det vi såg på Krim var en kombination av informationskrigföring, infiltration, krig via ombud och specialförband, som användes för att ta kontroll över en del av ett grannland. När kontrollen vunnits sändes konventionella militära styrkor in för att hålla territoriet.

Om ett sådant agerande riktas mot en Natomedlem kommer Nato att reagera och sätta hårt mot hårt. Det är i ett sådant sammanhang de taktiska kärnvapnen riskerar att bli relevanta, inte minst i utpressningssyfte för att påverka viljan att agera. Den fråga Ryssland verkar vilja att västvärlden ska ställa sig för att betvivla Natos försvarsgarantier är följande: Är USA och Europas stora länder ytterst beredda att göra avsevärda förluster för att försvara allierade eller partnerländer i Rysslands grannskap?

Användning av taktiska kärnvapen skulle givetvis vara att överträda alla gränser för staters relationer, och det är inte heller främst denna risk vi vill peka på. Trovärdiga hot om användning räcker långt och bygger på att risken för användning inte kan uteslutas. Redan antydan eller hot om användning skulle vara en oacceptabel överträdelse av dessa gränser och skulle i grunden förändra det säkerhetspolitiska klimatet i världen.

De taktiska kärnvapnen är farliga eftersom de är många och lättrörliga. Antalet på rysk sida är hemligt, men bedömare menar att det rör sig om flera tusen. I en krigssituation kan de vara utspridda geografiskt och verkan är regionalt begränsad. Tröskeln för användning är därför lägre än för strategiska vapen. Med användning avses inte bara eller kanske ens främst att de avfyras, utan snarare den förmåga till politisk utpressning som de genererar.

Såväl Natos som USA:s hela internationella trovärdighet bygger på att dess åtaganden om ömsesidigt försvar enligt artikel 5 i Natostadgan gäller. Detta är av central betydelse för Sveriges närområde och också för Sverige, som nu med brett parlamentariskt stöd samverkar närmare med Nato än någonsin.

Svensk utrikespolitik har länge haft internationell nedrustning och arbete mot massförstörelsevapen som hörnstenar. Detta får dock inte betyda en återgång till det kalla krigets kålsuparteori, där USA och dåvarande Sovjetunionen ömsesidigt och likställt fördömdes. Upprustning, brott mot folkrätten och kärnvapen är hot som finns i Sveriges närområde och som nu ensidigt projiceras från en part.

Av särskild vikt för Sverige är att upprätthålla det goda transatlantiska samarbetet med USA, eftersom både vår egen och närområdets säkerhet är beroende av detta. Utan den förbindelsen saknar Europa verktyg för att hantera de hot som Europa nu står inför. Det är vår förhoppning att hela den nya svenska regeringen inser detta.