Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
DN Debatt

”Rysslands och Ukrainas band är starkare än andras”

Frostig fred hotar. Majdanrevolten var naturlig men ökade interna motsättningar. Alla parter i krisen förtjänar kritik: Kievregeringen för svag legitimitet, Ryssland för folkrättsbrott, väst för bristande insikter. Lösningen är återknutna band såväl Moskva–Kiev som väst–öst, skriver tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman.

Ett imperium som har existerat en lång tid tar lång tid att upplösas. För Romarriket tog det två hundra år; för det Osmanska riket hundra år. Ukraina-krisen kan ses som en fortsättning på Sovjetunionens sönderfall sedan 25 år.

Krisen i Ukraina, konflikten i Krim och Rysslands agerande har alla sitt direkta ursprung i själva Ukraina. Ukraina, ”Gränslandet”, är en ung stat med osäker nationell identitet. De ömsesidiga mänskliga och ekonomiska beroendena är större mellan Ukraina och Ryssland än mellan andra stater i Europa. Några exempel:

• Ryssland och Ukraina har sin gemensamma vagga i Kievskaja Rus på 1000-talet, vilket figurerar starkt i det ryska medvetandet.

• Under Tsartiden var nuvarande Ryssland, Ukraina, och andra områden en enda stat indelad i guvernement styrda från Moskva.

• 17 procent av Ukrainas invånare är etniska ryssar, 30 procent har ryska som modersmål, 90 procent talar ryska. I Ryssland är de 3 miljonerna ukrainare den tredje största folkgruppen.

• 26 procent av Ukrainas export och 32 procent av importen sker med Ryssland. Två tredjedelar av naturgasen och 100 procent av kärnbränslet kommer från Ryssland. Flera ukrainska verkstads- och livsmedelsprodukter är till 50–90 procent beroende av den ryska marknaden.

• Men Ryssland är också ekonomiskt beroende av Ukraina för transport av naturgas till Europa, för samproduktion och reservdelsförsörjning av kärnkraftsreaktorer, rymdraketer, helikoptermotorer med mera.

Under 23 år och under fyra presidenter har Ukraina vanskött sin ekonomi medan giriga politiker och oligarker skott sig, allra värst under den avsatte presidenten Janukovytj. Det var därför naturligt att befolkningen till sist fick nog och revolutionen ägde rum på Majdan i Kiev. Denna revolution genomfördes av de mest radikala krafterna från västra Ukraina, vilkas ukrainsk-nationalistiska agenda väckte stora farhågor hos den rysk-ukrainska befolkningen i östra och södra Ukraina. De interna motsättningarna i landet minskade därför inte utan ökade. Den ukrainska ekonomin fortsatte sin katastrofala färd mot botten.

Krim med Sevastopol har i århundraden varit en del av den ryska nationen. Ryssland erövrade halvön från turkarna på 1780-talet. Sevastopol är ”hjältestaden” från Krimkriget på 1850-talet och från kriget mot Nazi-Tyskland på 1940-talet. Av en ren tillfällighet överlämnades Krimhalvön 1954 av den sovjetiske ledaren Chrusjtjov från den sovjetiska rådsrepubliken Ryssland till den sovjetiska rådsrepubliken Ukraina för att Chrusjtjov skulle få den ukrainska partiledningen på sin sida i maktkampen med rivalen Malenkov. Det hade då ingen annan praktisk betydelse än att det underlättade byggandet av en vattenledning från floden Dnjepr till Krim. Ingen brydde sig om att fråga Krimborna. I det ryska folkmedvetandet förblev Krim och Sevastopol ryska. Efter Ukrainas självständighet arrenderade Ryssland flottbasen i Sevastopol enligt ett avtal giltigt till 2042 med rätt för Ryssland att hålla 25 000 soldater där. Sevastopol är en oumbärlig huvudbas för den ryska marinen i Svarta havet och för dess närvaro i Medelhavet.

De ryska motiven för att inkorporera Krim med Ryssland kan sammanfattas sålunda:

• En gång för alla säkra att Sevastopol förblev i ryska händer.

• Med utnyttjande av Ukrainas svaghetsillstånd återföra Krim till Ryssland efter Chrusjtjovs nyckfulla utspel 1954.

• Gentemot västländerna demonstrera att Ryssland efter åratal av tillbakaträngande i förhållande till USA, Nato och EU var berett att hävda sina nationella intressen, såsom Putin förutskickat redan 2007.

• Inför den egna opinionen spela på de patriotiska känslorna i syfte att stärka presidentmaktens ställning.

Det finns anledning att rikta kritik mot alla parter i Ukrainakrisen:

• Mot den nya ukrainska regeringen för dess ensidiga sammansättning och svaga nationella legitimitet, även om premiärminister Jatsenjuk försöker uppträda som en ansvarsfull politiker med försonande tal till den rysk-ukrainska befolkningen.

• Mot Ryssland för dess obestridliga folkrättsbrott på Krim och för den grova hatpropagandan i ryska statsstyrda medier mot Ukraina sedan i höstas. Den ryska regeringen kan också kritiseras för att ha tagit sig rätten att skydda sina ”landsmän” utomlands, även när de icke är ryska medborgare.

• Mot EU för att i samband med förhandlingarna om ett associationsavtal mellan Ukraina och EU inte ha förstått hur Janukovytj agerade för egen vinning, inte ha begripit hur illa det stod till med den ukrainska ekonomin, inte heller ha förstått de djupa banden mellan Ukraina och Ryssland och drivkrafterna bakom det ryska agerandet, samt för att ha ställt Ukraina inför ett omöjligt val mellan EU och Ryssland.

• Mot USA för dess ensidiga stöd till de mest radikala nationalisterna i Ukraina och dess hårdföra sanktionspolitik mot Ryssland.

Vad finns det för lösningar på problemet? Sanktioner är ett dåligt policyinstrument. De är lätta att införa men svåra att avveckla. De har en tydlig signaleffekt men leder som regel till en hårdnande inställning och kontraåtgärder från motsidan.

Den enda möjliga framgångsvägen är återupptagna kontakter och samarbete mellan de ryska och ukrainska regeringarna. Här vilar ett särskilt ansvar på Ryssland som den starkare parten. Förmodligen måste den inrikespolitiska situationen i Ukraina först stabiliseras efter det att president- och parlamentsval hållits. Ukrainas ekonomiska problem kan inte lösas utan rysk medverkan. I sak torde de flesta ryska och ukrainska politiker vara ense om att en framtida lösning måste innefatta vittgående ömsesidigt fördelaktigt samarbete, respekt för det ryska språket och kulturen i Ukraina, ökat regionalt självstyre i hela landet samt en ukrainsk utrikespolitik som går ut på samarbete med både EU och Ryssland men inte på medlemskap i Nato.

Den långsiktiga frågan är hur man skall återskapa ett rimligt mått av förtroende i öst-väst relationerna, som har fått en allvarlig törn av det inträffade. Det berör oss alla i Europa. Om inget görs, kommer en ”frostig fred” att råda i Europa i flera år med negativa konsekvenser för ekonomiskt samarbete och mellanstatliga relationer. Det ankommer på stormakternas ledare i Moskva, Washington, Berlin och Bryssel att ta de första stegen. Ett sådant steg för att trappa ned spänningen togs vid telefonsamtalet mellan Putin och Obama natten till lördag 29 mars angående den ryska truppnärvaron vid Ukrainas gränser. I sammanhanget vore det värdefullt om parterna kunde dämpa sin retorik och gå in för ”a verbal cease fire”. Det gäller särskilt de ryska statskontrollerade medierna men också stora delar av västerländsk press som ägnat sig åt en överdrivet skarp kritik av president Putin och Ryssland. Det går att kritisera och samtidigt försöka förstå motsidans bevekelsegrunder.

Sverige borde för egen del återgå till sin gamla utrikespolitiska linje att verka för att dämpa, inte öka stormaktsmotsättningarna. Principer är bra men mår bättre av att verklighetsanpassas.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.