DN Debatt

”S är på väg spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna”

Retorik räcker inte. Just nu finns få tecken på att trovärdigheten för social­demokratins ekonomiska politik eller sysselsättningspolitik skulle stärkas. Jag ser snarare indikationer på att partiet för första gången är på väg att spela bort den historiskt höga trovärdigheten även i välfärdsfrågorna. Men det är inte ödesbestämt att socialdemokratin ska förbli i opposition. Breda löntagargrupper kan åter uppskatta partiet, givet att partiet visar att man uppskattar väljarna; att människors strävan till det bättre, framåt, också är socialdemokratins strävan, skriver Stefan Stern.

Lika fel som de socialdemokrater hade som efter valnederlaget 2006 påstod att problemen berodde på Göran Persson, lika fel hade de som efter ännu en valförlust 2010 drev fram Mona Sahlins avgång. ”Bara flytta på er”, blev den agenda som disparata intressen skapade efter den förra valrörelsen. Djärvhet i personfrågor påstods vara vägen till opinionsframgångar. I stället förvandlades ett av världens mest stabila, regeringsdugliga politiska partier till ett parti som just nu inte inger respekt hos någon. Denna historiskt svåra förtroendekris visar hur djupt felaktig personfixeringen var.

Inte ens nu är partiordföranden socialdemokratins största problem. Tillräckligt väljarstöd för att vinna nästa val står eller faller inte med Håkan Juholts chanser att sitta kvar efter de svårartade misstagen. Väljarförlusterna handlar nämligen i grunden om politik. Den som studerar svenskt väljarbeteende ska finna dessa samband.

Vad är det då som så många socialdemokrater tycks ha svårt att ta till sig? Jag ska ta ett konkret exempel för att belysa sakfrågornas vikt:

Det parti som har högst förtroende att hantera Sveriges ekonomi segrar i valen. Det visar historiska data. Socialdemokraternas interna opinionsmätningar – i likhet med rapporterna från FSI (se Bakgrund i spalten till höger) – klargör att väljarna redan 2005 ifrågasatte partiets ekonomisk-politiska handlag. Mitt i högkonjunkturen. Någon utslagsgivande personförklaring finns inte. Anders Borg har vid den här tidpunkten ännu ej kunnat visa väljarna sina kvaliteter som finansminister. Och Socialdemokraternas ekonomiska förmåga garanterades ytterst av Göran Persson, vars personliga ekonomiska trovärdighet knappast kunde betvivlas. Ändå faller Socialdemokraterna tungt i sin viktigaste paradgren och förlorar i valet 2006 – för första gången sedan 1991 – frågan till Moderaterna. Varför? Svaren går att finna i sakpolitiken. För breda lättrörliga väljargrupper hänger ekonomi, jobb och skatter ihop. Man vet att ekonomisk tillväxt och skatteintäkter följer av goda förhållanden för sysselsättning, privat företagsamhet och näringsliv. Man ser att eget arbete bygger Sverige starkt.

Ett parti som inte möter valförluster med politikutveckling kommer inte att vinna val. Ideologisk tydlighet och kärnfull retorik är aldrig en framgångsrik smitväg. Det leder till partier som protesterar, men aldrig regerar. Detta var ett faktum redan förra mandatperioden. Det omfattande rådslagsarbete – med nyorientering inom utbildningspolitik, sysselsättning och välfärd – som inleddes 2007 uppskattades därför av väljarna. Socialdemokraterna nådde mellan 45 och 50 procent i opinionen. När utbildningspolitiken vreds om till betoning på kunskap, arbetsro och att friskolorna är här för att stanna, gick partiet enligt de interna undersökningarna om de borgerliga i skolfrågan för första gången sedan 90-talet.

Sifo mätte hösten 2008 att Socialdemokraterna ingav störst förtroende för att sköta landets ekonomi och skapa jobb. Signalerna om partiets förändringsförmåga värdesattes. I 2006 års val hade de borgerliga, som följd av Moderaternas förvandling, vunnit försteg i regeringsfrågan.

När Mona Sahlin tillkännagav en regeringsallians med Miljöpartiet, för att säkra parlamentariskt stöd och på sikt bryta upp blockpolitiken, följde en turbulens inom socialdemokratin som i sin destruktivitet desavouerade den egna partiledaren. Här finns inte utrymme för att berätta vad som egentligen hände. Men för att tolka var svensk socialdemokrati befinner sig just nu, måste man förstå att intvingandet av Vänsterpartiet ytterst syftade till att förhindra fortsatt förnyelse, och det som uppfattades som pågående förflyttningar in mot mitten.

Resultatet blev att kraften i rådslagsprocessen dog. Fallet i opinionen blev successivt men tungt. Om väljarna redan efter en mandatperiod (vilket är ovanligt) hyst tvivel om det lämpliga i att förnya förtroendet för alliansen, så avskräckte alternativet med Vänsterpartiet väljare i mitten. Finanskrisen gav regeringen tillfälle att visa upp ansvar för ekonomin. De borgerliga uppfattades i valet 2010, liksom 2006, åter ha den bästa politiken i de viktigaste sakfrågorna. Resten är, som man säger, historia.

Finns det något att lära? Ja, det är inte ödesbestämt att Socialdemokraterna ska förbli i opposition. Jag har sedan 1988 varit med om att vinna fyra val och förlora tre – det har alltid hetat att partiet varit en produkt av industrialiseringen, men numera spelat ut sin roll. Men här finns inga förutbestämda demografiska samband. Partiet har ödet i egna händer. Breda löntagargrupper kan åter uppskatta partiet, givet att partiet visar att man uppskattar väljarna; att människors strävan till det bättre, framåt, vidare i utvecklingen, också är socialdemokratins strävan.

Just nu finns det få tecken på att trovärdigheten för den ekonomiska politiken eller sysselsättningsfrågan skulle stärkas. Jag ser dessvärre indikationer på att Socialdemokraterna snarare för första gången är på väg att spela bort den historiskt höga trovärdigheten även i välfärdsfrågorna.

Alla människor upprörs över vanvård i äldreomsorgen. Men få väljare engageras av, eller köper det förenklade politiska budskapet, att driftsformen i sig – själva organisationsformen för utföraren – avgör om det blir värdig omsorg för nära och kära, god vård eller skola av bästa kvalitet. Men den socialdemokratiska inriktningen för välfärdssektorn kan nu skönjas i sina konturer. Kommunalt drivna verksamheter och non profit-företag är det som ska tillåtas. I praktiken skulle därmed vinstuttag förbjudas i välfärdsföretag. Det är inte bara en förändring av kongressbeslut, utan ett uppbrott från tjugo års pragmatisk S-politik. Fram till 1985, då den offentliga sektorns andel av ekonomin växte, låg fokus på själva utbyggnaden. Men i takt med att utbildningssystem gjorde människor mindre auktoritetstroende, ökade debatten om en sektor som stelnat i sina former. Legitimiteten för en ambitiös välfärdsmodell riskerades. Sedan sjutton år har staten därför uppmuntrat alternativen att växa fram i välfärdssektorn. Tolv av dessa sjutton år har haft socialdemokratiska regeringar.

Uppbrottet från denna politik görs i en medial verklighet där företrädesvis ett stort vinstdrivande företag uppvisat helt oacceptabla brister. Men i valet 2014 kommer svenska väljare att vara mer välutbildade än någonsin. Då ska många av Sveriges 14. 000 privata företag inom vård, skola och omsorg på goda grunder informera anställda som fått ökat inflytande, brukare som är nöjda och anhöriga som gjort aktiva val att det är högst osäkert om verksamheterna får finnas kvar vid ett maktskifte.

Kommer retoriken om ”politikens överhöghet mot marknaden” att då räcka som svar till medborgarna? Förtjänar skolan, vården och omsorgen verkligen att bli ett ideologiskt slagfält som rivs upp vid varje regeringsskifte? Och gör styrande socialdemokrater, som arbetar nära väljarna i kommuner och landsting, nu fel som går ifrån upphandlingar som bygger på lägsta pris, till att införa LOV (Lagen om valfrihet) som ger incitament till alla utförare oavsett driftsform att i stället konkurrera med kvalitet? Innebär omsvängningen att företag som säljer medicinsk utrustning fortsatt får sträva efter vinst, men inte de som levererar sjukvården? Att de som tar fram läromedel ska uppmuntras göra vinst, men inte de som står för själva undervisningen? Vad händer med trovärdigheten för den politik som hängs upp på driftsform när nästa vårdskandal avslöjas i ett kommunalt äldreboende?

Stefan Stern, tidigare statssekreterare och stabschef (S)

Stefan Stern har bland annat varit

Stefan Stern har bland annat varit presschef, statssekreterare och planeringschef i statsministerns kansli under Göran Perssons rege­ringsperiod.

Under Mona Sahlins partiledarskap var han bland annat stabschef och biträdande partisekreterare.

Under Ingvar Carlssons sista regeringsperiod var han under budgetsaneringen informationsansvarig på Socialdepartementet.

FSI, Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, är en fristående forskningsinstitution där huvudverksamheten består i mätning och analys av långtidsserier för attityder, värderingar, kunskaper, vanor och bakgrundsförhållanden i befolkningen.