En moral och ideologi som dominerat världen i decennier gör nu bankrutt: iden om marknadens rationalitet och vinstintressets överlägsenhet som samhällets styråra.
Nu talar också republikanernas presidentkandidat John McCain nervöst men i hårda ordalag om hur girighet, vinstintresse och orimligt risktagande fört oss in i krisen. Det är outhärdligt att lyssna till detta enastående hyckleri, detta hämningslösa försök att blanda bort korten. Så talar en presidentkandidat för ett parti och för en administration som inte gjort något annat än prisat den fria marknaden, som sopat bort alla hinder för "profitmaking" och vars ledande politiker själva håvat hem enorma vinster och förmögenheter i den korrupta skärningspunkten mellan denna fria marknad och politiken. Över allt där chanser funnits har man öppnat för privatintresset, inte minst i Irak där förödelsen och dödandet lämnats ut till privat entreprenad, med nära förbindelser med den regim som styr i Washington.
Det finns länkar mellan den politiken och det system där finansfurstarna och deras betjänter rört sig, samma brist på moral och ansvarstagande för samhället. Med datorernas hjälp har de skapat system som de är närmast ogenomträngliga och som de inte förstått hur de fungerar. De har bara vetat en sak: de kunde tjäna pengar, stora pengar.
Nu drabbas hela världen av den amerikanska finanssmältan men så har man också överallt hyllat samma ideologi. Republikanerna är inte mer extrema än den kinesiska statsledningen där också mutor och marknadens frihet leder till oavbrutna tragedier.
Också de partier som säger sig vilja ligga i samhällets mitt - högern men också socialdemokrater - har i princip anslutit sig till samma ideologi, samma föreställningar om hur det goda samhället skall se ut. Det har blivit den ideologiska grunden för EU, smyckad med festtal, och dess tillämpning har följdriktigt överlämnats till jurister och bankdirektör - inte ens USA har kommit på att skriva in i konstitutionen hur ekonomin ska skötas.
Vilka ledande politiker har under de senaste 20 åren vågat ifrågasätta den heliga maximen att marknaderna styr sig bäst själva och att kapitalet alltid söker sig till sin bästa och mest produktiva användning? Vilka politiker har på allvar ifrågasatt den kapitalistiska kultur som genom enormt risktagande kan ge några få jättevinster men där förlusterna får bäras av alla? Den kritiken har man överlämnat till partier långt ut till höger eller vänster som kopplat ihop den med sin rasism och främlingsfientlighet.
För all del, det finns skillnader mellan partier och politiker. Högern är värst, naturligt nog, med tanke på traditioner, intressen och grundläggande tankegods.
Men det är ändå dystert att den europeiska socialdemokratin bjudit så magert motstånd mot kapitalets ideologi och tvärtom anammat stora delar under kamouflage som "den tredje vägen" eller "progressiva partier" eller "den nya mitten".
Den svenska socialdemokratin har visserligen inte - lyckligtvis - accepterat tesen att välfärdspolitiken står i vägen för ekonomiska framsteg men det var ändå under socialdemokratiskt styre som konkurrensvisionen fick fäste i det svenska samhällsbyggandet. Iden att vi får en bättre utbildning genom konkurrerande skolor eller bättre sjukvård genom konkurrerande sjukhus eller säkrare och billigare vatten- och elförsörjning genom konkurrerande bolag och så vidare på praktiskt taget alla samhällsområden - alltsammans är i grunden ett utslag av samma värden och moral som nu driver Wall Street mot undergången.
Försvagningen av den offentliga makten genom privatiseringar, avregleringar och marknadsstyrning går nu, under moderat kommando, snabbare än någonsin men den har pågått under lång tid. Samhällsmodellen, i den mån det huvudtaget längre finns något sådan, har varit entreprenören och företagaren - att de har snärjts av för många regler och bestämmelser har tillhört de eviga budskapen, i alla partiers munnar.
Mycket riktigt sopar regeringen nu bort en rad krav och bestämmelser, bland annat obligatorisk revision, en sopning som enligt ekonomiska skribenter kan göra Sverige till ett eldorado för ekonomiska brottslingar. Det är centerpartiets särskilda bidrag till samhällsutvecklingen men partiet är sannerligen inte ensamt.
Den tyske konservativa skribenten Frank Schirrmacher talar om att kraschen nu är det tredje slaget mot demokratiernas självförtroende. Det första var Irakkriget och terroristjakten och dess demoralisering av värden och principer som man trodde att demokratierna stod för. Det andra var attackerna mot välfärdssamhället, i namn av reformer, och det eviga baktalandet av stat och samhälle. Men nu brakar också tron på de fria marknadernas välsignelse.
I dag känner allt fler människor att det bara är en stark stat som kan skydda dem mot marknadens instabilitet och kapitalets maktbegär. Vilka slutsatser drar då den svenska socialdemokratin?
CARL THAM