Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

DN Debatt

”S-krisen får återverkningar på den svenska demokratin”

Förlamad opposition. Socialdemokratins kris är inte bara en intern angelägenhet. En vital demokrati förutsätter en stark opposition som granskar regeringen. Men det handlar inte bara om en opponentroll för S utan partiet måste också utforma ett regerings­alternativ som är realistiskt, sammanhållet och väl underbyggt. Om S inte förmår återta makten 2014, finns risken att partiet utvecklar en mindre ansvarsfull politik och inte längre blir lika relevant som regeringsbärande parti, skriver Tommy Möller.

Efter socialdemokratins valnederlag 1991 – då partiet rasade till 37,7 procent – ställdes för första gången frågan om Socialdemokraterna plötsligt blivit ett parti bland andra. Den återhämtning som skedde därefter visade att det var för tidigt att räkna ut partiet. Så sent som i somras deltog jag i ett seminarium där frågan ställdes huruvida den socialdemokratiska hegemonin var över. Det känns i dag som en avlägsen fråga, inte ens värd att ställa.

Socialdemokraterna har genomlidit två stora förlustval i rad och mätningarna beskriver ett parti i fritt fall. Partiets ledare är ifrågasatt internt och har blivit en driftkucku i medierna; mätningarna visar på rekordlåga förtroendesiffror både för honom och för partiets politik – trots att arbetslösheten ligger på 7,5 procent och höstens alla avslöjanden om brister inom välfärden.

Det finns ett besvärande glapp mellan partiledarens retoriska budskap och den politik partiet slagit fast. Det gör politiken otydlig. Partiet är dessutom djupt splittrat i centrala frågor, och har dränerats på kompetens. I samtliga socialdemokratiska ”hemmaplansfrågor” – med statsvetenskapligt språkbruk sakfrågeägarskap – har regeringen starkare stöd. Och när det gäller partiets klassiska trumfkort – regeringsdugligheten – utklassas nu Socialdemokraterna av de borgerliga i opinionsinstitutens undersökningar.

Socialdemokratins kris är inte bara en ledarkris utan en kris med en djupare dimension, som handlar om en oförmåga att göra viktiga politiska vägval i en tid som kännetecknas av omfattande samhällsförändringar. Men så länge partiledarens auktoritet är undergrävd saknas möjligheter att utforma en politik som inger förtroende. Mediernas fokus har under hösten riktats nästan helt på Håkan Juholt, intresset för partiets politik har varit ringa.

Alla partiledare granskas; de vägs på våg och visar sig ibland väga för lätt. Vad som är viktigt att betona när det gäller socialdemokratiska partiledare är dock att dessa också – i den mån de inte är statsministrar – per definition är statsministerkandidater. Det betyder att de mäts med andra måttstockar än ledare för mindre partier, och att de blir utsatta för en hårdare granskning.

Vad som imponerar med Juholt är hur oberörd han tycks vara av den långvariga och intensiva kritiken. Det sätt han genomförde partiledardebatten i oktober, mitt under pågående mediedrev, vittnar om karaktärsstyrka. Hans förmåga att uthärda låga opinionssiffror är också påfallande. Men hur länge har partiaktivisterna, och alla de socialdemokratiska riksdagsledamöter och kommunalråd som ska bli omvalda om knappt tre år, tålamod med låga opinionssiffror och en ständig turbulens i partiorganisationen?

Socialdemokratins kris är inte bara en intern angelägenhet. En vital demokrati, framhålls det ofta, förutsätter en stark opposition, som systematiskt och effektivt granskar regeringen och dess politik och som erbjuder ett regeringsalternativ.

Inom den statsvetenskapliga forskningen används begreppet monitory democracy (”bevakande demokrati”) för att beskriva en viktig trend i modern politik. Regeringar och makthavare granskas och kontrolleras oavbrutet och obönhörligt. Det leder till att de skärper sig; i värsta fall blir de överdrivet försiktiga och väljer riskminimeringsstrategier men det demokratiska värdet ligger i det kontinuerliga ansvarsutkrävandet. Just därför är det så viktigt med en vital politisk opposition. En sådan kännetecknas dock inte enbart av att den fullgör opponentrollen genom att påvisa brister i regeringspolitiken. Det handlar också om att utforma en alternativ politik, som är väl underbyggd, sammanhållen och realistisk.

Partier som befinner sig långt ifrån makten har nästan alltid svårigheter att uppfylla det kravet. Det gäller inte enbart marginaliserade partier, som egentligen inte gör anspråk på regeringsmakten. Även partier som under långa perioder varit regeringsbärande kan drabbas av den sortens förlamning. Ett exempel är brittiska Labour, som efter nästan två decennier i opposition hade svårigheter att framstå som ett trovärdigt regeringsalternativ. Partiet definierades, skriver Tony Blair i sina memoarer, som ett parti som protesterade men som inte kunde regera. I vårt eget land har de borgerliga partierna ofta drabbats av detta problem tidigare, till följd av Socialdemokraternas långvariga maktmonopol.

Hittills har den svenska socialdemokratin inte haft några sådana tendenser. Men vad händer om partiet förlorar ytterligare ett val? Det Thomas Östros var mest bekymrad över i sin uppmärksammade intervju i förra veckans ”Agenda” i SVT var just det fullt realistiska scenariot att partiet, om det inte återvinner regeringsmakten i nästa val, påbörjar en utveckling mot en mindre ansvarsfull politisk kurs och att det därigenom gör sig mindre relevant som ett regeringsbärande parti.

Om Socialdemokraterna rider ut den storm som blåst under hösten återstår att tillsammans med andra partier tillhandahålla ett regeringsalternativ i god tid inför 2014. I dagens läge är det svårt att föreställa sig ett sådant.

Problemet med en svag opposition är att det också drabbar regeringen. Om den, trots avsaknaden av majoritet, inte ständigt utsätts för en effektiv granskning och kritik riskerar de tendenser till maktarrogans som emellanåt gör sig påminda att accentueras.

Sverige har i dag en märklig form av parlamentarism. En svag regering som saknar stöd i riksdagen för viktiga delar av sin politik – och en förlamad opposition.

Tommy Möller, professor i statsvetenskap Stockholms universitet

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.