Den svenska socialdemokratins dramatiska utförsåkning – på åtta år har partiet förlorat en fjärdedel av väljarkåren – är inte unik. Socialdemokratin i hela Europa är i dag hårt klämd.

Under 1990-talet vann socialdemokraterna makten i många europeiska länder i en reaktion mot 80-talets nyliberalism och de växande klyftorna. Men partierna var så starkt mentalt koloniserade av den liberala ekonomins herravälde och så osäker inför medelklassens oberäknelighet att man inte förmådde formulera en egen kraftfull politik som ett verkligt alternativ. Marknad och konkurrens upphöjdes också med socialdemokrater vid rodret till grundläggande samhällelig dogm. Genom att bejaka privatiseringar har man försvagat sin egen idé om det offentliga som uttryck för medborgarnas delaktighet och rättigheter. Arbetsvillkoren försämrades, fackföreningsrörelsen försvagades och därmed basen för starka socialdemokratiska partier. Främlingsfientlighet fick alltmer fäste och rasistiska eller populistiska partier sög upp inte minst missnöjda socialdemokrater.

Man fick allt svårare att övertyga en köpsugen medelklass om solidaritetens nödvändighet för ett gott samhälle. Partierna kom därmed att ligga mycket nära den höger som rörde sig mot mitten och många väljare fick en känsla av att partiets ledning stod närmare högern än vad man låtsades. Gapet mellan valretoriken och den politik man sedan förde eller redan hade fört blev för stort.

Det som här sagts om Europa gäller i många delar också Sverige.

Den svenska socialdemokratin är osäker på sig själv, vad den är och vad den vill vara. Den av partiledningen hårt dirigerade partikongressen 2009 kunde heller inte ge klarhet.

Slutresultat inför valrörelsen och efter förhandlingar med gröna och vänstern blev att man gick mot vänster i några frågor där man kanske borde stannat i mitten (till exempel rut-avdraget) och till höger där man borde ha gått till vänster, till exempel motstånd mot privatisering och avregleringar.

Partiets kanske allvarligaste misslyckande är dock att man inte lyckades göra den rekordhöga arbetslösheten till valets huvudfråga. När den stora finanskraschen 2008 kom var det många som väntade sig att socialdemokratin skulle ha något kritiskt att säga om det system som fört in hela världen i denna katastrof och lägga fram konkreta förslag för att hejda massarbetslöshet. Hade man gjort det skulle man haft en säker grund att stå på i kritiken mot regeringens faktiska passivitet. En sådan politik hade krävt väsentliga offentliga satsningar, men något sådant föresvävade inte partiledningen som satt fast i sitt mantra om ”ordning och reda” och inte upptäckt att världen förändrats.

 Det sägs nu att samarbetet med de gröna och vänstern skrämde bort väljare. Det är möjligt men ingen vet hur det hade gått utan röd-grön allians. Men oavsett det måste man ändå se att konflikten miljö-tillväxt och höger-vänster i fördelnings- och marknadsfrågor finns inom socialdemokratin. De försvinner inte genom att göra sig av med den röd-gröna koalitionen. Om partiet verkligen tar miljöhoten på allvar måste man vara beredd att ta ståndpunkter som känns. Vill man ha en offentlig verksamhet där inte vinstintressen kan göra sig breda får man inte vara rädd för strid med starka ekonomiska intressen.

Partiets läge är nu så allvarligt att det inte räcker med en analys av valrörelsen och röstningsbeteenden. Partiet måste om det skall överleva som en stark politisk kraft samlas kring en strategi som ger partiets svar på tidens stora frågor. Siktet måste vara långsiktigt.

Ett av de få glädjande inslagen i årets val är partiets höga andel av ungdomsväljare. Det är en resurs för framtiden som måste vårdas men det kräver också ett framtidsinriktat och modigt parti.

Den avgörande frågan gäller samhällssolidariteten. Där måste partiets alla krafter samlas, här måste den avgörande striden stå, också på europeisk nivå. Misslyckas vi här är partiet dömt.

Den socialdemokratiska solidaritetstanken är ekumenisk, allomfattande; den vill binda ihop klasser och grupper, arbetande och sjuka, i medvetande om att människor har olika förutsättningar och behov i olika stadier av livet. Vad mera: solidaritet och effektivitet går inte bara att förena, solidariteten och jämlikheten får samhället att växa.

Mot det står den blå-svarta solidaritetens bestämningar. Den blåa alliansen vill ställa de arbetande mot dem som inte arbetar. Man vill slå in en kil mellan ”oss som betalar” och ”dem som lever på bidrag”, det vill säga pensionärer, barnfamiljer, sjuka, arbetslösa och studerande. Det kallas för arbetslinjen.

Den svarta tolkningen, Sverigedemokraternas, vill gå längre: de vill ställa etniska svenskar mot nya svenskar. De senare skall inte omfattas av samhällssolidariteten. Strukturellt är den blå-svarta linjen samma tanke: avgränsning.

För att kunna stärka den socialdemokratiska solidaritetstolkningen krävs ett omfattande opinionsbildande arbete. Partiet måste lägga mycket större kraft och resurser på att påverka dagordningen för samhällsdebatten. Framgång förutsätter att partiets ledning är öppen, mobiliserar de stora intellektuella resurser som finns inom socialdemokratin och dess närhet, använder samhällsforskningen och lyssnar på och själv tar del i debatten.

Ofta efterlyses mer resurser för idégivning och det behövs! En god början vore dock att partiets ledning verkligen begrundade tankarna i de många idéböcker som kommit ut de senaste åren eller rentav studerade de många intressanta tankepapper som kommit från partiets egen tankesmedja men som sällan tycks ha kunnat nästla sig in på partihögkvarteret, än mindre påverka politiken.

 Efter ett nederlag av denna omfattning är det nödvändigt att partiledningen snarast inkallar en extra kongress, till nästa år. Partiets högsta organ måste få tillfälle till en fri och öppen debatt om partiets läge och framtid och ge startskottet för ett fördjupat programarbetet i några av de centrala frågorna. Det kan bli en bra grund för den ordinarie kongressen 2013.

En extrakongress måste också få ta ställning till hur partiets ledning ska formeras. Ingen ifrågasätter det hårda arbete som partiordföranden och de övriga i ledningen utfört – allra minst partiordförandens fantastiska fighting spirit - men kvar står att de har det högsta ansvaret för partiets misslyckande. De borde principiellt ställa sina platser till förfogande och ge partikongressen tillfälle till den förnyelse man önskar. Under alla omständigheter måste partiet nu ta till vara talangerna och engagemanget hos de unga, välutbildade personer som finns i partiet. Det är den verkliga överlevnadsfrågan.

Carl Tham
samhällsdebattör