De sektorer och samhällsuppgifter som förses med olika typer av marknadsmodeller fortsätter att bli fler. Bilprovningen, en välfungerande myndighetsutövning, har fått en sådan lösning. Vi har järnvägen, där mängden aktörer som tillkommit tycks vara problemet, snarare än lösningen. Vi har en liknande utveckling inom kollektivtrafiken, och sedan ett par decennier i grund- och gymnasieskolan. Nu senast har fenomenet nått kulturdepartementet och arkeologiska utgrävningar och då har det övergått i parodi: byggbolagen ska ta över, på en tänkt ”utgrävningsmarknad”.
Gemensamt för dessa statliga och kommunala marknadsexperiment är att de initieras uppifrån och begränsar sig till upphandlings- eller auktioneringsförfaranden. Eller att rätter till offentliga tillgångar helt enkelt delas ut, inte sällan i en juridisk gråzon. De bygger inte på enskilda initiativ att identifiera behov och efterfrågan, det vill säga inte på den klassiska Schumpeterska entreprenör som tog personliga risker för att satsa på en oviss framtid och skapa något nytt som kunde växa. Här är det tvärtom staten som lockar fram och pekar ut aktörer med hjälp av tämligen säkra skattemedel.
Gemensamt är också att det handlar om experiment i stor skala, chanstagningar, varför vi uppmanas ha tålamod med misslyckanden. Resultaten är på flera områden oroväckande, och inte i linje med de uttalade försäkringarna också ett eller två årtionden efter marknadiseringen: elsystemets prissättning, järnvägssystemets funktionalitet, kunskapsnivån i skolan.
Ideologi tycks spela en avgörande roll, inte bara för trosvissa förespråkare, utan också för många motståndare. En brist på analys går genom hela diskussionen, och har också skapat splittring inom partier, inte minst socialdemokratin.
Det är orealistiskt att tro att ett nytt socialdemokratiskt ledarskap kan bli framgångsrikt utan att man kan formulera en politik för dessa frågor. Frågorna är dessutom långtifrån partiinterna, de skapar osäkerhet också bland mittenpartierna på den borgerliga sidan. Är det så säkert att värdegrundade partier som KD, FP och C i längden kommer att kunna stödja marknadsexperimenten när deras egna kärnvärderingar om etik, kunskap och ett levande Sverige far illa?
På skolområdet visar sig just nu svårigheterna med fallande resultat. Skolan fylls av lycksökande investerare, som vill ta för sig av de offentliga medlen utan avskräckande höga prestationskrav. Efter en inledning med sympati från bildningsvänner i breda läger växer nu kritiken från i stort sett alla håll. Det blev inte ideellt drivna skolor av den typ som finns ute i Europa, skötta i generationer av samfund och stiftelser. I stället blev det internationella riskkapitalister som tog över. Det ingick inte i argumenteringen från dem, oss inkluderade, som en gång förordade en möjlighet till mångfald för elevernas och kunskapens skull.
Jan Björklund, ansvarig minister, hittar inte ut ur detta. Det är inte svårt att förstå. Politiken sådan den blivit motverkar hans och Folkpartiets mål. De önskar minskad fragmentarisering och ökad statlig styrning, vilket går rakt mot andan i reformen, att skolorna skulle ha ökad frihet att själva välja väg och verktyg. Björklund vill ha en välfungerande samhällsinstitution vilket tycks vara motsatsen till vad reformen levererar.
Den fråga som växer fram ur de senaste tjugo årens försök med marknadsmodeller är denna: Hur vet vi om marknadsmodellerna är lösningen? Svaret är: det vet vi inte.
Det finns starka behov av att undersöka och belägga samband. Att detta arbete borde ha gjorts tidigare är inget skäl att avstå från det nu. Just kombinationen av fallande resultat och lycksökare pekar på att det inte finns några givna samband mellan ekonomiska vinstmål och resultatförbättring.
Överhuvudtaget framstår den bakomliggande marknadsliknelsen som outvecklad. Det är många grundläggande och helt nödvändiga frågor som inte ställts och inte har fått svar. En marknads rörlighet ska grundläggande inte tyglas. Är det således en prioritet att skolor utan hinder ska kunna slås ut? Vad är det egentligen för resurs som skolmarknaden ska allokera? Hur kan den vara en marknad utan en prismekanism? Ska skolor och lärare ha affärshemligheter för varandra? Kan man ålägga en enskild aktör att ta ansvar för allmänintresset? Kan en marknad vara helt och hållet bekostad med offentliga medel? Elementära frågor – och då har vi ändå inte ens närmat oss en större idédiskussion om hur vi faktiskt bör ställa oss till avgränsningen mellan allmänt och enskilt.
Det är inte första gången i historien samhällsinstitutioner görs till experimentverkstäder. Näraliggande är 1970-talets socialdemokratiska industripolitik, som ställde till mer oreda än den löste problem. Det är lättare att vara efterklok än framsynt men det hindrar inte att det nästan alltid är tillrådligt att göra ordentliga analyser, som inte bygger enbart på ideologiska nycker.
Det här tror vi att socialdemokratin har anledning att ta ställning till när den nu förnyar sitt ledarskap och sitt politiska program. Det är något utöver en inskränkt partiprofileringsfråga: det handlar om att finna en långsiktigt fungerande riktning för stora samhällsuppgifter. Ytterst är det en fråga om det finns en vilja kvar hos S att spela roll och ta ansvar för hur samhällets fortsatta modernisering och förnyelse kan bli möjlig. Om hur man kan bygga ett samförstånd kring det rimliga antagandet att ett samhälle behöver välfungerande institutioner för att kunna vara just ett samhälle, och i synnerhet om man vill att grundläggande samhällsvärderingar som välfärd och solidaritet skall kunna odlas i stället för att förskingras. I detta samhälle behöver marknadsekonomin utmaningar och innovation, inte låga risker subventionerade av skattebetalarna.
Vad vi ser just nu är på många sätt ett vägval. Och det saknas inte alternativ. Dagens utveckling pekar i riktning mot en modell där samhällstjänster i stor skala utförs i privat regi och kontrolleras av riskkapitalbolag. I många länder i Europa finns en modell med större inslag av det civila samhället där ideella värderingar snarare än vinst är drivkraften. Ännu i viktiga delar intakt finns den nordiska välfärdsmodellen. Under tjugo år har Sverige dansat som en kork på marknadiseringsexperimentens vilda sjöar. Nu behövs en samlad begrundan av samhällsomvandlingens riktning. För socialdemokratin borde frågan vara akut, man kan inte fortsätta huka och vela om riktningen för moderniseringens och välfärdens kärna.
Vi tror också att en mer ansvarsfull hantering av dessa frågor har ett utbrett stöd bland många i det politiska mittfältet, från S över MP, C och KD till FP. Det vill säga: den majoritet av partier som inte nödvändigtvis har ”marknad” som inlärt svar på allt, utan kan diskutera lösningar med eftertanke och ett något vidare synfält.
Jesper Meijling
doktorand KTH
Sverker Sörlin
professor KTH