Thomas Östros meddelar på DN-debatt hur han skulle vilja ha en ny politik. Jag förstår uppriktigt sagt inte vad han egentligen menar, mycket tycks mig vara motsägande. Men en sak är ändå tydlig: han vill sänka skatter för såväl företag och förmögna som pensionärer och arbetande - utan att för den delen minska utgifterna för socialförsäkringar, skola, vård och omsorg.

Här uppkommer naturligtvis ett problem. Man måste hitta en bredare skattebas än den man har idag. Jag är övertygad om att man måste hitta en sådan som är så pass bred att skatten rent procentuellt inte behöver vara så hög. Ur ett grönt perspektiv bör skatten på arbetstid minskas – och skatten på energi och annat miljörelaterat öka. Så kallad grön skatteväxling. Men det räcker inte om man vill upprätthålla ett välfärdssamhälle i framtiden. Själva skattebasen måste vidgas. Och då finns bara ett sätt: att införa en typ av skatt på produktionen, en skatt som är oavhängig huruvida produktionen skett genom mänsklig arbetstid eller inte. Det handlar således om en generell skatt på produktionen i sig, på omsättningen.

Det samhälle vi lever i är fyllt av motsägelser. Samtidigt som politiker formellt gör stora insatser för att ”skapa mer arbete” investeras snart sagt alla miljarder till att rationalisera bort just arbete. Bara under finanskrisen har 50 000 arbeten rationaliserats bort genom investeringar i ny teknik. Vi ser det inom näringslivet – såväl inom industrin som inom tjänstesektorn. I allt från biltillverkning till hur man numera kan scanna sina varor själv på Konsum. I allt från hur vi hanterar våra bankärenden till hur vi visar biljetterna till filmvisningen. Allt detta är av godo. För arbete är inget självändamål.

Argumenten för den så kallade ”jobbpolitiken” -som såväl regering som opposition driver med olika retorik och med en del skilda medel – är att vi måste arbeta mer för att vi skall få råd till skola, vård och omsorg. Utifrån det perspektivet blir märkligt nog effektiviseringar och rationaliseringar snarare ett hot än en tillgång. Det är bara om bilar tillverkas med hjälp av människor som produktionen ger oss direkta inkomster till stat och kommun i form av inkomstskatter och arbetsgivaravgifter. Är vi smarta nog att låta maskiner göra jobbet tappar vi skatteintäkterna. Trots att produktionen är lika stor, eller till och med större. Trots att vinsterna är lika stora, eller till och med än större. Trots att volymerna är lika stora, eller till och med större.

Marginellt kan skattebortfallet ersättas genom högre energiskatter – eller andra miljörelaterade skatter. Men hur mycket man än skulle höja dessa skatter kompenserar man inte bortfallet mer än till smärre delar. Lägg till det att vi kommer in i en situation där vi alla blir äldre, sjukvården kommer att kosta mer och kostnaden av det alla partier säger sig vilja finansiera gemensamt via skatter kommer att öka. Svaret på detta problem måste bli att vi finner breda skattebaser. I detta perspektiv finns bara ett realistiskt alternativ: någon form av skatt på företags omsättning. Gällande alla företag, oavsett om de är varuproducerande företag eller om de är företag som ägnar sig åt finansiella tjänster. Det finns faktiskt ingen annan lösning.

Vän av politiskt korrekt modeuppfattning menar att ”jobbpolitik” skall driva fram fler jobb och därmed kunna ge skatteinkomster till välfärden. Med olika konstgjorda medel försöker man skapa sysselsättning. Men trots att halva köttberget – som Pär Nuder hade välviljan att kalla oss förtitalister – redan fyllt 65 år förväntas arbetslösheten överstiga 8 procent under hela nuvarande mandatperiod. Och när den är slut har ytterligare rationaliseringar och effektiviseringar skett.

Problemet är således dubbelt, dels gör vi allt vi kan för att rationalisera bort den största skattebasen, dels blir finansieringen av välfärden ett problem i framtiden oavsett om detta sker eller inte. Skattebasen måste breddas, i Sverige såväl som inom EU. Inom socialdemokratin diskuterades redan för ett kvarts sekel tanken på en bredare produktionsskatt. Det är den tråden socialdemokraterna nu måste ta upp om den retoriska visionen om ett solidariskt välfärdssamhälle skall kunna förverkligas.

Vem vet, kanske det kaos som nu kännetecknar detta gamla parti resultera i nödvändigt nytänkande som gör att retoriken känns lite mer trovärdig. Den skulle till och med kunna leda fram till att regeringen Reinfeldt inför nästa val skulle kunna mötas av en opposition som i just denna fråga kan lägga en gemensam hållbar idé vad gäller skattepolitik och välfärd. Huruvida ett socialdemokratiskt parti med denna inriktning kan ledas Östros är en annan fråga.

Birger Schlaug