DN Debatt

”S och Alliansen vill tillåta tvång i vården av dementa”

Ny lag föreslås. Regeringen och Socialdemokraterna är överens: I vissa lägen måste det bli lagligt med tvångsåtgärder mot personer i demensvården. Med dagens lagstiftning måste personalen ofta avgöra om man ska bryta mot lagen eller inte för att kunna utföra sina arbetsuppgifter. Det är inte rimligt, skriver Maria Larsson (KD) och Lena Hallengren (S).

Tänk er en person som bor på ett demensboende. Hon vill ofta och utan förvarning ta längre promenader. Men demenssjukdomen gör att hon har glömt hur man klär sig mot kylan, och hon går lätt vilse. Strax utanför boendet finns en trafikerad väg och ett vidsträckt skogsområde.

Detta är en vanlig situation som personal på demensboenden måste hantera. Men får personalen låsa ytterdörren till boendet och planera utevistelser i förväg? Svaret är nej. Om personalen låser dörren, och förhindrar den boende att komma ut, bryter man mot lagen. Varje person är i Regeringsformen skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten och mot frihetsberövanden.

Socialtjänstlagen bygger helt och hållet på frivillighet och samtycke. Nödvärnsrätten är endast avsedd att kunna åberopas i nödfall. Anhörig eller god man kan heller inte samtycka till åtgärder som den enskilde motsätter sig.

Den demenssjuke förlorar alltmer av sin förmåga att föra sin talan själv. Den drabbade personen blir undantagslöst beroende av en värdig och god vård och omsorg.

Att vårda och ge omsorg till demenssjuka skiljer sig från annan äldreomsorg. Beroendet av omsorg är ofta mer omfattande. En annan skillnad är att den sjuke kan utsätta sig själv eller andra för risker att drabbas av allvarlig skada. Det kan handla om andra situationer än den ovan nämnda, som att någon vill resa sig upp ur rullstolen men har glömt att benen inte längre bär.

Frustration, smärta och svårigheter att göra sig förstådd kan leda till fysiskt våld som riktas mot personal eller grannar. En del demenssjuka som motsätter sig vård och skötsel av sin personliga hygien får svåra sår och infektioner. Personalen inom demensvården ställs då inför svåra avvägningar.

Personalen känner helt naturligt ansvar för att förhindra att någon kommer till allvarlig skada. I regel är det möjligt att hjälpa och skydda utan att det behövs åtgärder som innebär tvång och begränsningar. Det är dock inte alltid som det går.

I många praktiska situationer rör det sig om åtgärder som är relativt vanliga och kanske inte framstår som särskilt tvingande; en sänggrind som fälls upp eller ett brickbord som fästs på rullstolen. Men likväl kan det vara åtgärder som den enskilde motsätter sig. Eftersom rörelsefriheten begränsas måste det finnas lagstöd för det.

I våra nordiska länder finns speciallagstiftning som medger användande av skydds- och begränsningsåtgärder när det finns risk för allvarlig kroppsskada. Men i Sverige har denna fråga diskuterats sedan början av 1980-talet, utan att någon riktigt bra lösning har kunnat genomföras.

Komplicerade avvägningar måste göras. Det handlar om att hitta en väg där varje persons grundläggande fri- och rättigheter respekteras, där det finns en möjlighet att skydda den som riskerar att komma till allvarlig skada och där det blir tydligare för personal vad man får göra. Och det handlar om att en ny lag måste bidra till minskande användning av tvång till förmån för mer utbildning och metodutveckling.

Mot den bakgrunden tillsatte den dåvarande regeringen 2005 en statlig utredning. Den visade att skyddsåtgärder vidtas trots att lagstöd saknas och att förekomsten av dessa åtgärder varierar. Studier visar att variationen i stor utsträckning kan förklaras med personalens kunskaper eller attityder, tillgång till arbetsledning, lokaler med mera. Det finns ofta andra sätt att lösa svårigheter än genom tvång och begränsningar.

Men utredningen visade också att det inte är realistiskt att helt utesluta att tvingande skyddsåtgärder kan behövas för att skydda den enskilde. Det är därför inte rimligt att överlåta till personal att ta ställning till om de måste bryta mot lagen eller inte för att kunna utföra sina arbetsuppgifter.

Vi kan i dag presentera en lagrådsremiss, som bygger på utredningens betänkande. Ett särskilt lagstöd skapas för att – i de undantagsfall där det är nödvändigt – kunna ta till åtgärder som behövs för en god och säker demensvård, även när den enskilde motsätter sig det.

Alliansregeringen och Socialdemokraterna är överens om förslaget. Vi ser ett stort värde i att skapa långsiktiga regler på detta område. Frågan om skyddsåtgärder inom demensvården har dragits i långbänk, sannolikt beroende på att man sett en risk för att ett nytt regelverk kan missbrukas.

Det motiverar dock inte att man låtit många svåra situationer vara oreglerade, riskerat att demenssjuka utsätts för mer tvång än nödvändigt, och låtit personalen inom demensvården leva i osäkerhet om man bryter mot lagen eller inte.

Målet med lagen är att minimera användningen av tvång och begränsningar, skapa större rättssäkerhet och uppnå en bättre och värdigare demensvård. Lagförslaget kräver att kommunen genomför en utredning i varje enskilt fall, så att beslut om skyddsåtgärder inte fattas godtyckligt. Beslutsordningen ska tillgodose rättssäkerheten inklusive en rätt att överklaga.

Den enskildes rättssäkerhet skyddas genom att utredningen måste visa att andra åtgärder har prövats och visat sig otillräckliga. I lagförslaget finns en uppräkning av skyddsåtgärder, det vill säga inga andra åtgärder är tillåtna att vidta mot personens uttryckta eller på annat sätt visade vilja.

Socialnämndens beslut måste omprövas minst var tolfte månad. Endast personal med föreskriven teoretisk och praktisk utbildning om åtgärderna i lagen får utföra dem. Socialstyrelsen har nyligen beslutat om föreskrifter om bemanning inom särskilda boenden för personer med demenssjukdom. Dessa föreskrifter kommer att verkningsfullt minska risken för att den föreslagna lagstiftningen missbrukas.

Socialstyrelsen ska få tid för att ta fram vägledning kring lagens tillämpning och kommunerna få tid för sina förberedelser. Därför föreslås att lagen träder i kraft den 1 juli 2014.

Det vilar även fortsättningsvis ett stort ansvar på huvudmännen för verksamheten. Lokalutformning, bemanning, personalens kompetens och individuell planering kan i mycket stor utsträckning förebygga risker att demenssjuka personer kommer till allvarlig skada.

 

Maria Larsson (KD), barn- och äldreminister

Lena Hallengren (S), vice ordförande social­utskottet