Allianspartierna slöt 2009 en historisk klimat- och energiöverenskommelse. Den lade fast den långsiktiga inriktningen för energipolitiken och välkomnades av näringslivet. Därtill innehöll den en inbjudan till oppositionen att för Sveriges skull ställa sig bakom dessa långsiktiga spelregler för energipolitiken.

Därmed fanns för första gången på många år ett brett alternativ i den svenska energipolitiken, som också hade ambitionen att åstadkomma bred enighet över blockgränsen. I det läget valde de rödgröna partierna att avstå. I stället gick man till val på några gemensamma punkter om energin, som dömdes ut av väljarna i valet 2010 tillsammans med den övriga rödgröna politiken. Sedan dess har signalerna från oppositionen kommit att spreta än mer och på DN.se/debatt 16/1 är det inte en röst och ett alternativ som replikerar på mig (DN Debatt 9/1), utan två. Lars Johansson (S) som hävdar att regeringens energipolitik riskerar Sveriges konkurrenskraft, och Lise Nordin (MP) som påstår att investeringarna i förnybar energi motverkas.

Miljöpartiet har efter att det rödgröna samarbetet havererade valt att profilera sig gentemot sina forna rödgröna kamrater när det gäller energiomställningen och hävdar att regeringen bromsar utvecklingen. Det sker samtidigt som var och en nu kan konstatera att regeringens energipolitik ger historiska resultat, genom en kraftig tillväxt av förnybar energi. År 2011 tillfördes 18 terawattimmar förnybar el till det svenska elsystemet. Det motsvarar, fyra gånger om, den el hela transportsektorn förbrukar under ett år.

Energiöverenskommelsen innebär att det nu finns ett långsiktigt regelverk som sätter tydliga spelregler för framtiden. Sveriges beroende av kärnkraften ska minska och vi ska bygga ut ett tredje förnybart ben i elproduktionen. Ny kärnkraft kan byggas för att ersätta den gamla, men måste i så fall klara sig helt utan direkta eller indirekta statliga subventioner, och får bara byggas på de tidigare platserna och enbart när gamla reaktorer fasas ut.

Socialdemokraterna efterfrågar långsiktighet i energipolitiken men kan själva inte leverera det. Lars Johansson ger inte heller nu några besked om hur Socialdemokraterna ser på olika delar av energiöverenskommelsen. Samtidigt som Socialdemokraterna kräver en överenskommelse över blockgränsen ger de inte några egna ingångsvärden för hur de tycker att en sådan skulle se ut vad gäller dess innehåll. Trots att Johansson hävdar att regeringens energipolitik motverkar investeringar så ser vi nu att den förnybara elproduktionen slår nya rekord, och att industrin är en av de stora investerarna i den utvecklingen.

Som om inte det räckte försöker Lars Johansson klumpa ihop regeringens energipolitik med Sverigedemokraterna. Det är lika långsökt och felaktigt som när hans nu avgångne partiledare Håkan Juholt nyligen hävdade samma sak angående försvarets personalförsörjning. Sanningen är att alliansregeringen kom överens om och lade fast sin energipolitik i februari 2009, långt innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen hösten 2010.

Mycket spretar men det finns också gemensamma drag hos Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Båda partierna valde till exempel att rösta nej till den norska anslutningen till det svenska elcertifikatsystemet, vilket innebar att man också röstade nej till en kraftig ambitionshöjning för utbyggnaden av den förnybara energin i Norden.

Mot oppositionens oförmåga att samlas och ge tydliga besked står regeringens stabila energipolitik. De stabila spelregler som nu råder möjliggör nyinvesteringar och stärker Sveriges konkurrenskraft, genom förutsägbara villkor för den som vill investera i olika energislag.

Värdet av denna stabilitet och förutsägbarhet kan inte överskattas. Om S och MP är beredda att ansluta sig till det, och till innehållet i energiöverenskommelsen, är de varmt välkomna att göra det.

Anna-Karin Hatt (C), it- och energiminister