Stockholm är en central arena för alla partier inför det kommande valet. I Stockholm finns också en särskild storstadsdimension som kräver viss förståelse.

Frågan är hur mycket Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lyckats förstå stockholmarna. Låt mig fokusera på två viktiga frågor för många stockholmare – att få vardagspusslet att gå ihop och att minska hushållsutgifterna.

Många invånare i Stockholm lever ett stressigt liv. Det är tufft att kombinera familj med krävande jobb. En viktig reform för att göra vardagen lite enklare är skatteavdraget för hushållsnära tjänster, rut-avdraget. Men Socialdemokraterna och Miljöpartiet lovar i valet att avskaffa rut-avdraget om de vinner.

I stället vill Socialdemokraterna, enligt en artikel på DN Debatt i måndags, att Storstockholms Lokaltrafik, SL, ska genomföra stora affärssatsningar i tunnelbanesystemet för att ta hand om stockholmarnas tvätt och matinköp. Men det finns massor med kemtvätterier i hela Stockholm och det finns minst en mataffär inom några hundra meters avstånd vid praktiskt taget varenda t-banestation. Den fria marknaden klarar redan att leverera det som S och MP vill använda politiker till.

Jag har varit politiskt engagerad i Stockholm i snart 16 år. Under dessa år har jag aldrig mött en stockholmare som kräver att kunna lämna in sin tvätt vid tunnelbanespärren. Jag har heller aldrig träffat någon stockholmare som kräver att kunna hämta ut färdigpackade matkassar när de går av tunnelbanan. Inte heller har jag träffat en enda väljare som kräver att det ska finnas en butler (vad butlern faktiskt ska hjälpa till med är oklart) vid varje t-banestation.

Förslaget från Socialdemokraterna är ett detaljstyrande av stora mått. Det handlar om politisk ingenjörskonst där man likt miljonprogrammen ritar stora teoretiska modeller för hur vanligt folk ska leva sina liv och planera vardagen.

Hela vår tillvaro fokuserar inte kring tunnelbanan. Många vill tillbringa så lite tid där som möjligt. Vi förväntar oss att SL ska sköta sin kärnuppgift – att tågen kommer i tid och perrongerna är trygga och fräscha. Det räcker så.

Samtidigt går Miljöpartiet till val på att göra livet bra mycket tuffare ekonomiskt för många stockholmare.

Medelinkomsten i Stockholm är högre än i andra delar av Sverige, men inkomstskillnaderna är också stora. Alla i Stockholm är inte rika. Genom de stormarknader som har etablerats runt staden har många hushåll kunnat minska sina utgifter. Att storhandla är en folkrörelse i Sverige, och det gäller lika väl i Barkarby som i Ullared. Detta är också en del av vardagspusslet. Man planerar och tar bilen en vardagskväll eller helg, och sparar dessutom pengar som man kan använda till andra saker i tillvaron.

Men Miljöpartiet vill stoppa dessa stormarknader. De har en vision om Stockholm som den lilla staden, med den lokala närbutiken och saluhallen. Men där är också priset högre, och handlarna tenderar att etablera sig i områden där invånarna är mer köpstarka. Stormarknaderna är extra viktiga för dem som har lägre inkomster, och skapar arbetstillfällen och verksamheter i närområdet. Detta är en fördel inte minst för invandrartäta områden i Stockholm. Denna aspekt tycks helt ha gått Miljöpartiet förbi.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet lyssnar inte på Stockholmarna. I stället finner de svaren i sina ideologiska rötter – socialismen respektive bilfri småstadsnostalgi. Resultatet blir därefter. Vi ska lämna barn och tvätt vid tunnelbanespärren, hämta matkassen på perrongen och förvägras göra större planerade inköp på Ica Maxi och Media Markt. Ett sådant Stockholm känner jag mig, milt uttryckt, stressad inför.

Fredrik Malm
riksdagsledamot (FP) Stockholms stad