"S-politik för sjukvård spretig och föråldrad"

Det socialdemokratiska partiet gjorde förra hösten sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Valresultatet är en stark signal om att partiet måste använda tiden i opposition till utveckling av den egna politiken. Under Mona Sahlins ledarskap har en sådan insikt tagit fast form.

Den fråga, näst efter jobben, som väljarna enligt samstämmiga undersökningar värderar högst är hälso- och sjukvården. Traditionellt har också vården varit en paradgren för socialdemokratin där vår trovärdighet varit hög som garant för en trygg sjukvård för alla.

Men det finns skäl att kritiskt granska de senaste årens socialdemokratiska sjukvårdsbudskap. Politiken är spretig och bygger till stor del på en föråldrad syn på verkligheten. Vi menar att det finns flera frågor som kräver en större tydlighet.

För det första: Stärk patientens rätt i vården. För många framstår sjukvården som en labyrint där det är långt i från lätt att finna sin väg till rätt behandling.

Men inte sällan har många socialdemokratiska politiker gått fullständigt i lås när förslag framförts om att garantera patienterna ett antal tydliga rättigheter. Vi har ibland fått höra partivänner invecklat försöka leda i bevis att rättigheter strider mot principen om vård efter behov. Fantastiskt nog har till och med vissa kunnat anföra att ingen ska ha några rättigheter - landstingen ska enbart ha skyldighet att tillhandahålla vård.

Som socialdemokrater måste vi stå på patienternas sida - inte på vårdapparatens. Varje landsting borde fastställa ett antal rättigheter för sina invånare och ordna besvärsinstanser, till exempel genom ett utökat mandat för dagens patientnämnder. En del av dessa rättigheter bör det socialdemokratiska partiet slå fast nationellt. Det kan till exempel handla om rätten till en vårdlots för alla patienter med svåra diagnoser, rätt att ta del av vårdens kvalitetsredovisningar och rätt till kontinuitet i läkarkontakten.

För det andra: Gör fullständigt klart att vi socialdemokrater är öppna för alternativa driftsformer i delar av vården. Privata och ideella alternativ är i vissa lägen ett utmärkt komplement till offentligt drivna vårdcentraler och en del andra vårdinrättningar. Det viktiga är att vi aldrig gör avkall på det offentliga huvudansvaret för välfärden.

Detta är också, vad vi kan förstå, den rådande partilinjen i riksdagen. Däremot är det knappast vad gemene man tror att socialdemokraterna tycker.

Den gängse bilden är att socialdemokraterna vill sätta stopp för privat sjukvård. Bilden har dessvärre visst fog för sig eftersom det finns socialdemokratiskt styrda landsting utan en enda privat vårdcentral.

Låt gränsen för privata inslag enbart sättas vid driften av våra akutsjukhus. Graden av komplexitet i vårdinnehållet gör det motiverat att förebehålla sjukhusen för drift i offentlig regi. Vinstdrivande aktörer i sjukhusvården riskerar också att leda till privata finansieringsformer där den betalningsstarkes rätt urholkar principen om vård efter behov.

Men för exempelvis primärvård och rehabilitering gör det relativt enklare tjänsteinnehållet att marknadsstyrning och konkurrens är ändamålsenliga metoder. Detta måste partiet i hela landet stå bakom i både ord och handling.

I Stockholmsregionen möter vi en borgerlighet som har en enda ambition för primärvården - att den ska privatiseras. I vissa delar av vår region finns ingen offentligt driven verksamhet kvar. För oss är frågan om det ska finnas privata alternativ helt obsolet, frågan gäller om det ska få finnas offentliga alternativ. Risken är att den offentligt drivna vården i Stockholms län om något år endast kommer att finnas där privata vårdgivare inte vill eller kan bedriva verksamhet. Med andra ord i utsatta områden med dålig folkhälsa. Vi menar att om en sund konkurrens och verklig valfrihet ska finnas för medborgarna, så måste offentlig och privat drift komplettera varandra, inte utesluta varandra.

För det tredje: Fastna inte i folkpartistisk husläkarfundamentalism. Det är ett misstag att stöpa allt i husläkarform, vilket nu görs genom över 20 år gammalt tankegods i Stockholms läns landsting. Dessvärre sitter många av våra egna partivänner fast i samma syn på husläkaren som de borgerliga vårdpolitikerna.

I synnerhet i storstädernas befolkningstäta miljö bör man i stället tänka på ett annat sätt: Vårdutbudet bör utformas så att vissa specialistkompetenser är tillgängliga i första linjens sjukvård. För en patient med en kronisk sjukdom utgör ofta dennes specialistläkare ett naturligt val även som fast läkarkontakt för vanligare sjukdomar och åkommor.

Ibland är det också befogat med mottagningar helt ledda av sjuksköterskor. Ytterligare en framgångsrik modell utgörs av särskilda äldrevårdscentraler, speciellt inriktade på de äldres krämpor och sjukdomar.

Det viktiga är att primärvården fungerar som en trygg och fast kontakt för den som behöver många regelbundna kontakter. För andra grupper som sällan behöver uppsöka sjukvården finns bättre lösningar. Det bästa exemplet är förmodligen de närakuter som framgångsrikt byggts upp under senare år i Stockholms län, men som nu monteras ned genom en omodern husläkarreform.

För det fjärde: Se sambandet mellan industri och sjukvård. Våra stora sjukhus, och särskilt universitetssjukhusen, måste kunna utgöra hjärtat i ett innovationssystem där sjukvård, forskning och industri samverkar. Om inte denna samverkan utvecklas och förstärks, kan vi inte räkna med att läkemedelsindustri och medicinteknisk industri fortsätter att växa i Sverige.

Förr hjälpte sjukvården människor att bli friska så att de kunde arbeta inom den tunga industrin. Nu är det i högre grad på arbete inom det medicinska kunnandet vi ska leva. Sverige måste därför kunna förse industrin med forskning och forskarutbildade personer med den bästa kompetensen. Få verkar ha förstått att detta förhållande ställer ökade krav på staten.

Staten behöver satsa betydligt mer än i dag på medicinsk forskning och forskarutbildning om vi ska klara den globala konkurrensen. En sådan socialdemokratisk satsning inför nästa val vore på allvar en radikal utveckling av partiets framtidsinriktade profil.

Vi efterlyser en tydligare, mer sammanhållen och modern socialdemokratisk sjukvårdspolitik. Lyckligtvis beslutade partikongressen redan 2005 att ett sjukvårdspolitiskt program ska utarbetas. Dessvärre verkar det som om partiledningen håller på att tappa bort detta uppdrag. Eller har det bara kommit lite i skuggan av det pågående rådslagsarbetet?

INGELA NYLUND WATZ
DAG LARSSON

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut