Historikern Torbjörn Nilsson undersökte 2001 litteraturen om politiska ideologier vid Stockholms universitetsbibliotek. Han fann följande fördelning av antalet hyllor: socialism 25, revolutionär socialism/kommunism 3,5, frihetlig anarkism/socialism/syndikalism 1,5, liberalism 3,5 och konservatism 1,5. Hur blev en sådan slagsida möjlig? Nästan tio gånger mer socialism än liberalism.
Studenter i min generation läste om politiska ideologier i böcker av Herbert Tingsten. Sedan början av 70-talet har lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman haft en liknande position, främst genom läroboken 1972 i politisk idéhistoria ”Från Platon till Lenin”. (Leninismen var End of history.) Boken har varit kurslitteratur för flera generationer studerande i statsvetenskap och idéhistoria, i nära 30 år fanns ingen konkurrerande bok. Ännu 2010 är den obligatorisk i vissa kurser. Dess titel ändrades i en senare upplaga till ”Från Platon till Mao Zedong”. Den 14:e upplagan 2005 heter ”Från Platon till kriget mot terrorismen”.
Utförligast behandlas Marx och andra socialistiska tänkare. Av 1800-talets liberaler omtalas bara John Stuart Mill och socialdarwinisten Herbert Spencer någorlunda utförligt. Om dem uppger Liedman exempelvis att de var anhängare av ”klassamarbete” – ett ord som inte finns utanför kommunismen.
Liberalismen är den politiska modernitetens huvudfåra från renässansen till första världskriget, men exempelvis följande liberaler nämns inte i Liedmans lärobok: John Milton, Baruch Spinoza, Immanuel Kant, Benjamin Constant, Alexis de Tocqueville och Richard Cobden. Inte heller nämns Amerikas grundlagsfäder.
De mänskliga rättigheternas idéhistoria, där John Locke är en portalgestalt, saknas i boken. Marx föraktade sådana idéer, de syftar enligt honom till ”en rätt till ojämlikhet, liksom varje rättighet”, medan fri- och rättigheter är centrala inom liberalismen. Liedman förklarar Stalinterrorn med att statsbyråkratin hade infiltrerat det sovjetiska kommunistpartiet. Gulag fläckar inte marxismen.
Liedman har betonat marxismens värde som en skolbildning inom forskningen och hävdat att det finns vetenskapliga sanningar som man bara inser i ett klassperspektiv. ”Att till exempel det kapitalistiska samhället är och förblir ett klassamhälle vars motsättningar man inte kan förhandla och kompromissa bort är enligt marxismen ett objektivt förhållande som blir synligt först om samhället ifråga betraktas från en bestämd, icke neutral, klassmässig position.” Om man vill förstå humanioras roll ”har man att välja mellan kaos och historiematerialism”.
Liedman har varit mindre tydlig i senare böcker men har fortsatt att vantolka liberalismen. Han hävdar att idén om homo aeconomicus, den ekonomiska människan, florerat sedan 1700-talet och att beteckningen ursprungligen hade en vidare innebörd än den fick senare. ”[D]en fungerar som en viktig förutsättning för den klassiska ekonomiska teorin modell Adam Smith.” Men beteckningen i fråga började användas först i slutet av 1800-talet, och syftet var då att karikera något John Stuart Mill hade framfört i en ungdomsskrift. Mill ansåg att människan har många olika slag av motiv, och det gjorde även Adam Smith.
Liedman nitar fast liberala tänkare vid polemiska klichéer. Utan stöd i citat tillskriver han dem extrema dogmer, för att sedan tolka marxistiska teser så att de ska framstå som rimliga; historiematerialismen är en teori om ”en tendens”.
Han är ingen särling i den lärda världen, han brukar hyllas som en stor humanist, häromåret mottog han Svenska Akademiens Nordiska pris på 350.000 kronor. Men att han och hans likasinnade har ideologiserat samhällsforskning och humaniora är inte ett positivt bidrag till vetenskapen. Enligt hans ämneskollega i Lund Svante Nordin har många institutioner och fakulteter alltmer blivit vänsterbastioner. Akademiska lärare underminerar vetenskapliga kvalitetskrav genom att relativisera sanningsbegreppet och förfäkta teorier som inte kan verifieras eller falsifieras. De tydligaste exemplen finns inom genusvetenskapen.
Metodstriden inom universiteten har snarast förvärrats efter kommunismens fall i Europa, då ”många flaggade ut från marxismen för att segla under postmodern bekvämlighetsflagg”, enligt Nordin. Postmodern filosofi är en reaktion mot det centrala i moderniteten, som förutsätter att verkligheten är åtkomlig för rationell analys. Filosofiprofessorn Sören Halldén har påpekat att det finns personer med en stark ställning vid universiteten ”som inte uppfattar verklighetsförankring som nödvändig inom god vetenskap”.
Postmodernismens filosofi är antiliberal, även när den inte entydigt är en vänsterrörelse. Den framträder under namn som poststrukturalism, genusteori och queerteori, dekonstruktion och postkolonialism. Till lärofäderna hör Heidegger, Adorno, Barthes, Derrida och Foucault, som alla står för något radikalt annat än traditionella demokratiska reformister. Karleby, Wigforss, Myrdal och Ohlin skulle ha betraktat dem som mystifikatörer.
Personer med bakgrund i länder med förtryck och politiskt våld har svårt att förlika sig med vårt antiliberala kulturklimat. En av dem är Jasenko Selimovic, som ställer upp för Folkpartiet i riksdagsvalet. Dilsa Demirbag-Sten kommenterar vad det i Sverige innebär att vara liberal: ”På vissa kultursidor verkar det vara synonymt med att vara fascist.” (DN 27/3). På liknande sätt har studenter uppfattat en del universitetsmiljöer.
Ingen angriper de mänskliga fri- och rättigheterna eller det öppna samhället, ingen hävdar något alternativ till den reglerade marknadsekonomin och den liberala rättsstaten. Men den idéutveckling som dessa värden är en produkt av avfärdas med fientliga klichéer, någon verklig kunskap om den mest centrala politiska tanketraditionen i västvärlden ska helst inte finnas.