Filosofiprofessor: Fokuseringen på klimatfrågan har skapat en förvirrad diskussion som i förlängningen kan hota beslutsamheten att göra något åt saken. Vem har rätt om klimatets utveckling? Jag sätter min tilltro till FN:s klimatpanel, men det finns högljudd kritik mot slutsatserna om en farlig uppvärmning av jorden. De vetenskapliga frågorna om hur klimatet påverkas av koldioxidutsläpp kan för tillfället inte avgöras med säkerhet. Den diskussion vi kan föra handlar om hur vi praktiskt ska hantera situationen trots frånvaron av säker kunskap, skriver filosofiprofessorn Folke Tersman som just givit ut ”Tillsammans, en filosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat”.
Enligt FN:s klimatpanel (IPCC) står vi som bekant inför en farlig uppvärmning av globen som beror på de koldioxidutsläpp som människan ligger bakom. Många har övertygats av deras argumentation. Men det finns några högljudda kritiker. Resultatet är en förvirrad diskussion som i förlängningen kan hota beslutsamheten att göra något åt saken.
Vem har rätt om klimatets utveckling? För min del sätter jag min tilltro till IPCC. Samtidigt är det väl uppenbart att det kan finnas alternativa förklaringar till den bevisning IPCC åberopar; förklaringar som är förenliga med att de dystra prognoserna är felaktiga och vars riktighet inte kan uteslutas med hundraprocentig säkerhet. Med andra ord, bevisningen renderar teorierna på sin höjd en viss sannolikhet, och att en hypotes framstår som sannolik, utifrån ett givet kunskapsläge, garanterar inte att den är sann. Vetenskapshistorien är full av exempel på det motsatta.
Om detta borde alla kunna enas. Den intressanta frågan är givetvis vad man ska göra. Om det är sannolikt att ett visst handlande kommer att leda till dåliga konsekvenser så har man skäl att ändra kurs, åtminstone om det finns mindre riskabla handlingsalternativ. Och skälet är starkare ju sämre konsekvenserna skulle vara. Om de skulle vara riktigt dåliga kan detta uppväga att sannolikheten är rätt liten. Att vänta tills man med hundraprocentig säkerhet kan konstatera att de dåliga konsekvenserna kommer att infinna sig är sällan klokt.
Denna självklara tanke kan tillämpas på klimatet. Därvid bör man reflektera över flera omständigheter. En rör allvaret hos de tänkbara konsekvenserna. Om vi fortsätter att pumpa in koldioxid och andra växthusgaser i atmosfären i nuvarande takt så kan medeltemperaturen enligt klimatpanelen komma att öka med flera grader fram till nästa sekelskifte. Det skulle leda till en höjning av havsnivåerna vilken i sin tur skulle drabba hundratals miljoner människor på ett förödande vis, till exempel de som lever i låglänta kustområden och floddeltan i Asien. Det krävs bara ett minimum av medkänsla för att inse att vi bör göra vad vi kan för att undvika en sådan utveckling.
En annan relevant omständighet rör sannolikheten för att dagens koldioxidutsläpp verkligen kan tänkas ha dramatiska konsekvenser av det slag jag just antytt. Men med tanke på allvaret hos de tänkbara konsekvenserna behöver inte sannolikheten vara särskilt hög. Den kan ändå med råge motivera de åtgärder som enligt IPCC är nödvändiga.
En tredje omständigheten rör kostnaderna för åtgärderna ifråga. Att minska koldioxidutsläppen kommer att kräva resurser och pengar. Kanske skulle dessa resurser kunna användas på ett bättre sätt för att förhindra lidande och förbättra folks villkor? Kanske kommer andra och viktigare frågor att glömmas bort?
Alla dessa aspekter måste vägas mot varandra i en diskussion om vad vi skall göra. Om sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är mycket liten, och om kostnaden för åtgärderna för att minska koldioxidutsläppen är mycket hög, så kan det vara ett skäl för att nedprioritera dem. Men om åtgärderna å andra sidan också för med sig andra positiva effekter (oberoende av deras inverkan på klimatet) så undergrävs ett sådant resonemang. Och så vidare. Det är sådana frågor vi måste diskutera, gärna med lite större precision än hittills.
Om vi utgår från detta perspektiv så kan man fråga sig hur en ”klimatskeptiker” (det vill säga en person som inte tycker att drastiska åtgärder är motiverade) skulle kunna resonera. En möjlighet är att hävda att sannolikheten för de dramatiska konsekvenserna är lika med noll. Det är knappast rimligt. Inte heller är det rimligt att förneka vikten av att undvika de tänkbara konsekvenser som IPCC nämner i sina rapporter. Den möjligheten finns bara för en cyniker som helt struntar i att miljontals människor drabbas av svält, sjukdom och död. Vad som återstår är att hävda att resurserna som åtgärderna kräver är bortkastade. Någon seriös argumentation kring detta från klimatskeptikernas sida ser man emellertid sällan till i dagens debatt.
För min del tror jag att utsikterna för en sådan argumentation är dåliga. Många av de åtgärder som föreslås kan nämligen motiveras på andra sätt än utifrån deras betydelse för klimatet. Detta gäller exempelvis fler av de livsstilsförändringar som är på tapeten, såsom att vi bör äta mindre kött. Därigenom skulle folkhälsan förbättras samtidigt som färskvatten och andra resurser skulle kunna sparas och användas på ett vettigare sätt. Detsamma gäller de former för internationellt samarbete som vuxit fram i klimathotets skugga. Ännu fungerar de inte särskilt bra, men viktiga steg har tagits. Denna utveckling kommer att hjälpa oss att hantera andra globala problem, såsom rovdriften på naturresurser.
Fokuseringen på klimatfrågan har också haft andra positiva effekter. Medvetenheten om att det är människor i fattiga länder som kommer att betala det högsta priset för uppvärmningen samtidigt som det är människor i den rika världen som bär det största ansvaret för den har fört upp frågor om global rättvisa på agendan.
Det finns en lärdom att dra från hanteringen av larmen om fågelinfluensan för ett par år sedan. Även då var det en del som menade att larmen var överdrivna. Och någon pandemi av denna influensa har ännu inte synts till. Samtidigt är det den uppståndelsen vi har att tacka för att vi är så pass väl rustade för den svininfluensapandemi som förväntas drabba Sverige i höst. På ett liknande sätt har den nuvarande mobiliseringen för klimatet effekter som gör att påståenden om bortkastade resurser kan tas med en nypa salt.
Hur som helst är det sådana frågor en seriös ”klimatskeptisk” diskussion bör handla om. Därmed kan man kanske få slippa de hemsnickrade teorier med vilka diverse konspirationsteoretiker försöker utmana IPCC:s bedömningar. De vetenskapliga frågorna om hur klimatet påverkas av våra koldioxidutsläpp kan för tillfället inte avgöras med säkerhet. De kan definitivt inte avgöras genom debatten i dagstidningarna. Däremot kan vi föra en fruktbar diskussion om hur vi praktiskt skall hantera situationen trots frånvaron av säker kunskap.
Folke Tersman
professor i praktisk filosofi, Uppsala universitet