DN Debatt

”Så blir MP framgångsrikt i Stefan Löfvens regering”

Det tyska gröna partiets ledare Jürgen Trittin och Renate Künast demonstrerar mot kärnkraft efter Fukushimakatastrofen i mars 2011. Die Grünen drev i regeringsställning i början av 2000-talet på för avveckling. Haveriet i Fukushima påverkade sedan tysk energipolitik radikalt i samma riktning.
Det tyska gröna partiets ledare Jürgen Trittin och Renate Künast demonstrerar mot kärnkraft efter Fukushimakatastrofen i mars 2011. Die Grünen drev i regeringsställning i början av 2000-talet på för avveckling. Haveriet i Fukushima påverkade sedan tysk energipolitik radikalt i samma riktning. Foto: Axel Schmidt

Gröna lärdomar från övriga Europa. Miljöministerposten är inte tillräckligt. MP måste kräva ansvar också för tunga områden som energi och näringspolitik. Ultimativa krav är olämpligt, men en tydlig förhandlingsgräns måste finnas i centrala frågor som kärnkraftsavveckling, skriver Angela Aylward och Per Gahrton.

François Hollande har aldrig varit miljövän. Miljö, biologisk mångfald, klimatkrisen etc är främmande områden för honom. Som en verklig produktivist tror han att tillväxt är det enda som gäller… Jag trodde att jag skulle kunna omvända François Hollande till ekologi. När jag insåg att jag hade misstagit mig, att presidentperioden skulle fortsätta längs en felaktig väg, avgick jag.”

Detta förtvivlade utbrott återfinns i en bok som kom ut i Frankrike i början av september, skriven av Cécile Duflot, grön minister i en koalitionsregering med de franska socialisterna från maj 2012 till april 2014 (”De l’intériur – voyage au pays de la désillusion”).

När Miljöpartiet nu inlett regeringsförhandlingar med en statsministerkandidat som har ungefär samma attityd till gröna frågor som den franske presidenten kan Duflots erfarenhet vara bra att ha med i bagaget. Duflots erfarenhet refereras i den gröna tankesmedjan Cogitos nya rapport om gröna partiers erfarenheter av deltagande i koalitionsregeringar i 17 europeiska länder sedan 1990. Rapporten bygger på tillgänglig forskning men också på direktkontakter med de berörda gröna partierna, däribland intervjuer med före detta gröna ministrar.

Statsvetenskaplig forskning har visat att gröna som medverkar i regering å ena sidan kan vinna inflytande och öka sin legitimitet, å andra sidan riskerar att tvingas ge upp såväl ideologiska som organisatoriska grundbultar i sin alternativa karaktär. Väljarnas reaktion har varit olika, ibland över lag positiv (Finland, Lettland), ibland först negativ, men sedan positiv (Tyskland, Frankrike, Belgien), ibland, hittills, enbart negativ (Italien, Tjeckien, Irland).

Ett typexempel på svårigheter är hur en av de grönas hjärtefrågor, kärnkraften, utfallit. I Frankrike har de grönas påverkan varit nära noll. I Finland lyckades de gröna inte stoppa expansion av kärnkraften, trots regeringsutträde 2002 i protest mot ett femte kärnkraftverk. Projektet går nu vidare, vilket inte har hindrat förnyad grön regeringsmedverkan. De tyska rödgröna beslöt 2000 om avveckling av kärnkraften fram till 2020. Två av 19 kärnkraftverk togs ur drift, men sedan en borgerlig koalition övertog regeringsmakten 2009 planerades förlängning av de återstående 17 reaktorernas livstid. Fukushimakatastrofen 2011 påverkade dock tysk energipolitik radikalt så att kärnkraften nu snabbavvecklas med stöd av alla politiska partier liksom av både näringslivet och fackföreningsrörelsen.

För att skydda MP:s ”varumärke” måste MP prioritera miljöministerposten. Men andra grönas erfarenhet visar att MP också måste kräva grönt ansvar för ett eller flera tunga strukturområden, som trafik, energi, näringspolitik, jord- och skogsbruk. Det vore inte orimligt om en MP:are, enligt tyskt mönster, blir vice statsminister. Erfarenheten visar att gröna ministrar lyckas bäst som en ”kritisk massa”. Enligt valresultatet bör MP få sex ministrar i en regering med 25 statsråd.

För att MP ska klara väljarnas utvärdering om fyra år krävs att regeringspositionen balanseras i förhållande till väljare och partimedlemmar. Exemplen Tjeckien och Irland visar att överdriven koncentration på ”regeringsduglighet” kan bestraffas av väljarna. Å andra sidan drabbades de gröna i Belgien 2003 av en valkatastrof på grund av otillräcklig regeringsduglighet. Konsten som MP måste utöva är alltså en dubbelstrategi, som signalerar att man söker en fundamental förändring av samhället samtidigt som man professionellt utför löpande regeringsarbete.

Gröna partier har regerat i såväl vänster- som högerkoalitioner. Det tycks finnas en viss tendens att partier som gör intryck av att vara principiellt ”inlåsta” i endera blocket, till exempel Tjeckien åt höger och Italien år vänster, bestraffas av väljarna, medan partier som är principiellt öppna för samarbete åt båda håll, till exempel i Tyskland och Finland, klarar sig bättre. Mot den bakgrunden har MP ingen anledning att motsätta sig utvidgning av det rödgröna samarbetet med något borgerligt mittenparti. Samtidigt finns det förstås ett grönt intresse av att få stöd av V i alla de gröna frågor där V enligt Naturskyddsföreningens valgranskning ligger betydligt närmare MP-linjen än vad mittenpartierna gör.

Såväl tyska Die Grünen som franska EELV, italienska Verdi och finska Vihreä har låtit en partikongress eller förtroenderåd godkänna regeringsprogrammet sedan det slutförhandlats med koalitionspartnern. Det kan låta riskabelt, men det finns inget exempel på att ett framförhandlat regeringsprogram har förkastats av gräsrötterna, däremot på att centralistisk förhandlingsprocess straffar sig, särskilt om partiet drabbas av motgångar under eller efter en regeringsmedverkan som gräsrötterna inte känner medansvar för.

Forskarna har noterat att grön regeringsmedverkan sällan påverkat regeringsarbetets uppläggning. Det, menar forskarna, är ett misstag eftersom gröna förväntas ”leva som de lär”. Denna insikt fick belgiska Ecolo att inför en eventuell regeringsmedverkan 2009 (som inte blev av) fastslå ett antal punkter för ”förgröning” av det löpande regeringsarbetet, till exempel att man bör använda miljömärkt utrustning, ställa miljökrav på ministeriets parkeringsplats, använda kollektivtrafik och cyklar i stället för ministerlimousiner, klimatkompensera för oundvikliga flygresor och se till att alla varuleveranser till ministeriet följer ekologiska, etiska och sociala kriterier.

Slutligen: Öppet fastslagna ultimativa krav är olämpliga i en förhandlingsprocess. Däremot betonar flera före detta gröna ministrar att partiet internt måste surra fast sig vid några ”brytpunkter”, som betyder att hela förhandlingslaget är överens om var gränsen går för kompromisser när det gäller gröna grundbultar. Att kärnkraftsavveckling och omläggning av energipolitiken till förnyelsebart tydligt och synligt måste inledas medan MP sitter i regeringen är ganska uppenbart. Också slöseri med skattepengar på meningslöst återinförande av en manlig värnplikt som inte varit allmän på årtionden är rimligen en grön brytpunkt. Däremot borde MP kunna ta fasta på Löfvens antydan i en tv-utfrågning att han snarare tänker sig en könsneutral samhällsplikt. Den tanken är en av alternativ-, fred- och miljörörelsens grundbultar. Kan en rödgrön regering omvandla den till praktiskt genomförbar form vore det en klar MP-framgång.