Vi socialdemokrater har gjort vårt sämsta val sedan Sverige fick allmän rösträtt. Världens mest framgångsrika parti befinner sig i dag i ett sårat tillstånd och vi kommer den närmaste tiden att få höra självkritik som med emfas uttrycker:
• Att vi har gått för långt till höger och nu måste återvända till rötterna.
• Att det var ett misstag att gå till val med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
• Att partiledaren inte räckte till och att det nu åter är dags för en riktig karl.
• Att borgerliga medier sänkt oss och att vi behöver egna medier vi kan lita på.
Men alla analyser som söker svaren bakåt i tiden kommer att fördjupa vår kris och påskynda vår kräftgång. Vårt problem är att vi är fångna i vår historiska framgång och slutat att gå i takt med tiden. Den förnyelse partiet behöver är en ny samhällsanalys, en modern politik och en i grunden förändrad partikultur och självbild.
Mona Sahlin har de erfarenheter, värderingar och styrkor som behövs för att leda organisationen och politiken till förnyelse. Men hon behöver ett parti som är berett att förnyas.
Socialdemokratins idé bygger på insikten om att ett jämlikt samhälle är bäst för alla. I resan från brutalt klassamhälle till modernt folkhem organiserade vi dem som fanns på samhällets botten att kräva sin rätt. Vi lyckades väva samman arbetarnas och den växande medelklassens intressen i ett generellt välfärdssamhälle så att vi haft folkets förtroende att leda landet i 65 av de snart 90 år som Sverige haft allmän rösträtt. Ändå föredrar väljarna en politik som väljer det omvända perspektivet – att bygga samhället uppifrån i stället för nerifrån.
Vårt viktigaste misstag har varit att inte se det förändrade Sverige. Arbetarklassen har krympt, blivit medelklass och även om vi fortsatt driva de kollektivanställdas intressen har de som främst valt oss av eget intresse, snarare än delat vår vision, sökt sig både till moderater eller sverigedemokrater i hopp om att få det egna intresset mer bekräftat.
Den nya underklassen – invandrare och ungdomar som aldrig kommit in på arbetsmarknaden – har vi inte förmått organisera. De röstar ändå på oss, i den mån de röstar och inte hamnat i politisk apati.
Några ger oss förtroende på kredit. De vet att det borgerliga alternativet är värre och hoppas att deras behov trots allt ska mötas. Blir vi inte bättre på att formulera ett svar på en tilltagande misär i miljonprogramsområden eller möta ett mångkulturellt samhälles religiösa, sociala och mänskliga rättigheter kan även dessa röster gå förlorade.
När jag i valrörelsen tackade en imam i en mellansvensk röd industristad med att jag hoppas vi ska bli värdiga det förtroende som ligger i att nio av tio muslimer röstar rödgrönt, tog han mig avsides och sa: ”Här kommer tio av tio att rösta på er, men detta är sista chansen, Vi har i tio år kämpat för att få en moské. Vi har pengar och lokalpolitikernas löften. Men inget händer.” I storstäderna och universitetsorterna – där det nya tjänstesamhället ersatt industrisamhällets kultur – har en ansvarskännande medelklass uppfattat oss som värnare av system, snarare än av medborgares behov. Man är beredd att betala för ett samhälle som håller ihop, men är skeptisk till kollektiva lösningar och angelägen om att de egna vardagsproblemen kan lösas snabbt och effektivt. Man vill ha valfrihet i skola och vård, men förväntar sig att politikerna tar ansvar för att det inte leder till ökad segregation.
I stället för att fånga in storstadsmänniskans önskningar och formulera en mer frihetligt orienterad vänstervision, har vi socialdemokrater valt att sätta klackarna i marken och värna de lösningar vi baxat till historisk framgång.
För det är inte idén om det jämlika samhället som blivit omodern. De nya värderingarna är mer jämlika, mer miljömedvetna, mer självständiga, mer toleranta och mer internationellt orienterade, jämfört med industrisamhällets värderingar. Men storstadsväljaren är mindre ideologiskt bunden, ställer större krav på sina politiska företrädare och vill framför allt se lösningar på sina problem. Vi framstår som konservativa, stolta över gårdagen snarare än nyfikna på framtiden.
När Moderaterna förändrade sin retorik, stal våra honnörsord och framstod som mindre hotande, var många ur storstadens medelklass beredda att rösta blått. Att slutresultatet blir ett samhälle med ökade klyftor, och att även Sverige kommer att vänja sig vid en permanent underklass, kan vi inte lasta väljarna för. Däremot har vi som socialdemokrater ett stort ansvar, som sett utvecklingen komma, förstått konsekvenserna av den borgerliga politiken, men ändå inte förmått formulera en modern vänsterpolitik.
Vi har misslyckats eftersom partiorganisationen speglar det industrisamhälle vi lämnar bakom oss. Möjligheten till politiskt inflytande är kopplat till långt och troget lokalt engagemang. En begåvad 20-åring som engagerar sig blir väl mottagen. Men vill hon söka folkets förtroende genom partiet bör hon undvika att lämna sin hemort.
Den begåvning som söker sig till en annan stad för att utbilda sig, till en tredje för sitt första jobb, får chansen till ett utlandsjobb för att så småningom landa i en fjärde stad och full av erfarenhet vilja ta politiskt ansvar, har en närmast hopplös uppgift att konkurrera med dem som valde den säkra politiska karriärvägen – att bli hemorten trogen, som i det gamla brukssamhället.
För 30 år sedan speglade en socialdemokratisk riksdagsgrupp eliten av de politiskt engagerade. I dag samlar den eliten av dem som blev kvar.
Efter valet av Mona Sahlin som ny partiledare inleddes visserligen en rådslagsprocess för att förnya politiken. Men partikulturen motverkade möjligheten att få in nya idéer, främst genom att grupperna befolkades av dem som burit ansvaret för den tidigare politiken. Under processen bars vi av opinionssiffror som motverkade viljan att tänka nytt. Och innan vi hann gå i mål med vår nya politik, inleddes ett trepartisamarbete som gjorde att rådslaget inte längre blev på allvar. Den nya politiken formulerades i stället i taktiska förhandlingar.
Trots det har viktiga förändringar av politiken skett under Mona Sahlins ledning. Hon har visat sin egen lyhördhet för det nya Sverige. Hon har förstått frihetslängtan både hos förortens underklass och storstadens medelklass. Hon har inlett den resan som partiet undvikit alltför länge.
Hon kommer att lyckas om organisationen undviker att öppna den mentala bunker av självtillräcklighet vi byggt utifrån framgångarna i industrisamhället. Samarbetet med Miljöpartiet och Vänstern är ett viktigt redskap för detta nödvändiga uppbrott.
En frihetlig och framtidsorienterad socialdemokrati måste lyssna in men också göra upp med både vänstertraditionalisternas nostalgi och högerförnyarnas marknadsiver. Den måste organisera den nya underklassen, den klassiska arbetarklassen och en ansvarskännande medelklass.
Bara så kan vi bli statsbärande också i det framtida mångkulturella, globaliserade kunskapssamhället.
Peter Weiderud
ordförande Sveriges kristna socialdemokraters förbund