Bostadssituationen i Sverige är på många håll akut. Sedan början av 90-talet har efterfrågan på bostäder varit mycket högre än vad som byggts. Detta har hittills medfört att studenter år efter år tältar utanför universitet och högskolor, att 7 av 10 unga vuxna tvingas bo kvar hemma hos mamma och pappa eller i andra hand och att det inte går att flytta till de jobb som finns. Bostadsbubblan är sprickfärdig. Och då har den stora generationen 90-talister knappt blivit flyttfärdig än.
Därför var det naturligtvis särskilt intressant att läsa bostadsminister Stefan Attefalls inlägg här på DN Debatt 20/12. Attefall deklarerade då att hans ambition är att både stärka hyresrättens ställning och se till att det byggs mycket mer än i dag. Och det är naturligtvis nödvändigt.
För förutom att dagens bostadsbrist får stora konsekvenser för den enskilda får det också långtgående arkitektoniska konsekvenser. Vi får ett fulare Sverige. Bostadsbaracker blir allt oftare den kortsiktiga lösningen på en tilltagande bostadsbrist. Och hyreslägenheter utan köksutrustning och med lägre boendestandard föreslås för att hålla byggkostnaderna i schack. Både byggare och politiker menar att enda sättet att lösa problemen är att bostadskvaliteten måste bli enklare. Men det är fel väg att gå.
Förutom att de enskilda lägenheterna får sämre hållbarhet och sämre utformning kommer också samhällets brist på ambition och långsiktighet att synas i arkitekturen. Denna samhälleliga uppgivenhet återspeglar sig också i de förväntningar den unga generationen har på hur deras eget boende kommer att gestalta sig. I en tävling för arkitektstudenter som genomfördes i våras föreslogs just baracker, moduler och tillfälliga överbyggnader som svar på frågan hur framtidens boende skulle kunna se ut. Inget nytänkande eller visionära arkitektoniska planer fanns över huvud taget.
Det stora problemet är att en framåtsyftande stadsplanering riskerar att gå om intet i takt med att man prioriterar kortsiktiga och illa genomtänkta lösningar. Det syns tydligt i en rad nya stadsdelar i exempelvis Stockholm, där vi ser dagis och skolor inrymda i just baracker. I dessa områden har politikerna i sin bostadsplanering helt missat att ta sin utgångspunkt i behoven hos dem som faktiskt bor där.
Men det finns alternativ till det kortsiktiga och kvalitetskrassa. Lösningen är inte kökslösa bostäder. Det går alldeles utmärkt att bygga goda bostäder med högklassig arkitektur och komfort. Dessutom borde det vara omöjligt för både politiker, boende och byggare att acceptera ett bostadsbyggande där kraven på utformning, standard och kvalitet hela tiden sänks.
Vi sitter för tillfället i samma jury där vårt uppdrag är att bedöma utformningen av ett större hyresrättsprojekt i Halmstad. Ett projekt där kraven på kvalitet och komfort är mycket högt ställda. I bästa fall får beställaren, Halmstad Fastighets AB (HFAB), hyreshus som de inte visste att de ville ha. Arkitekturen ska helst sticka ut och komforten vara av hög klass. Här har bostadsbaracker inget att hämta.
Talar vi om tusentals Turning Torso? Inte alls. Det här ska vara bostäder som även medelinkomsttagare har råd att bo i.
Men smakar det så kostar det väl? Inte nödvändigtvis. Genom att kostnaderna definieras i förväg hålls priset nere. HFAB har garanterat att hyran inte ska överstiga 1.365 kronor per kvadratmeter i 2010 års hyresnivå. Den årshyran innebär att en trea på 77 kvm inte har en hyra som överstiger 8.800 kr i månaden. Är det möjligt i Halmstad är det också möjligt i andra städer.
Ett tak för produktionskostnaden triggar de kreativa att komma med nya lösningar. När det inte går att förlita sig på de beprövade metoderna måste det till något nytt. Att det svenska byggandet domineras av några få mycket stora aktörer är en orsak till både höga kostnader och låg kvalitet. Fungerar inte konkurrensen som den ska får problemen hanteras på andra sätt.
I dag låter man byggkostnaderna dra i väg och man får allt mindre kvalitet och komfort för pengarna. Det kostar, men smakar inget särskilt. Kostnaderna för nybyggnation har med råge passerat 2.000 kronor per kvadratmeter på sina håll. 15.000 kronor i hyra för en nybyggd hyrestrea är inte ovanligt i Stockholm. Och för de pengarna får man i bästa fall lätt upphottad nyfunkis vid kajkant.
Men det duger inte om Sverige ska bebyggas så att också kommande generationer kan känna stolthet över de hus vi skapat.
Prispressen i byggbranschen är anmärkningsvärt låg och därför kan nybyggnadskostnaderna dra i väg. Det finns ingen sektor som har så låg produktivitet och där det händer så lite som i byggbranschen. Det har fastslagits i flera statliga rapporter med talande titlar som ”Skärpning, gubbar!” och ”Sega gubbar”. I ett sådant läge blir byggprojektet i Halmstad med tydliga prisramar och krav på kvalitet särskilt viktigt.
Hyreshusen som byggs i dag ska stå i hundra år. Gärna längre. Då måste vi ta steg framåt, inte bakåt. För i dag är det viktigare än någonsin att husen inte bara är ekologiskt hållbara – de måste också vara estetiskt hållbara. Och det uppnår man knappast med en defensiv och desperat bostadspolitik.
Ett genomtänkt, hållbart och framtidsinriktat bostadsbyggande är en nödvändighet. Det går utmärkt att bygga goda bostäder som har höga arkitektoniska ambitioner. Och det ska göras med tydliga kostnadsramar och krav på kvalitet och komfort. Det är först då vi får en offensiv och utmanande bostadspolitik.
Gert Wingårdh
arkitekt
Barbro Engman
förbundsordförande
Hyresgästföreningen