Sveriges Kommuner och landsting: Det går inte att spara in var femte skattekrona utan skadliga konsekvenser.
I de flesta kommuner pågår nu arbetet med budgeten för 2010. Lågkonjunkturen har slagit hårt mot kommunernas skatteintäkter både i år och nästa år. Det är en mycket besvärlig process för att nå fram till en budget som både ger förutsättningar att klara kommunens åtagande och en ekonomi i balans.
Det är därför provocerande när Thomas Idergard på DN Debatt 6/8 hävdar att kommunerna kan spara utan att det drabbbar välfärden. Hans lösning är att dra ned på sådant som inte berör vård, omsorg och skola och då i synnerhet på kultur- och fritidsområdet. Han hänvisar till att var femte skattekrona går till verksamhet som ligger utanför ”välfärdens kärna” och ”det överstiger med råge det som kommunerna behöver spara för att nå balans 2010”. Men så enkelt är det inte.
I den femtedel av kommunernas budget som Idergard menar att vi kan avstå från finns kostnader för renhållning, snöröjning, gatuunderhåll, brandförsvar, miljöskydd, flyktingmottagning med mera. Dessutom är det till stor del uppgifter som kommunen enligt lag är skyldig att svara för. Att tro att det går att spara in var femte skattekrona utan allvarliga konsekvenser är fel.
Generellt är kommunernas handlingsutrymme i dag betydligt snävare än tidigare. Maxtaxorna, och olika slags rättighets- och skyldighetslagar har bidragit till det.
Kultur- och fritidsområdet svarar för cirka fem procent av genomsnittskommunens budget. I detta ingår drift och underhåll av bibliotek, teatrar, parker, friluftsanläggningar med mera. Ska en ekonomi i balans uppnås bara med insatser inom detta område borde all sådan verksamhet avvecklas.
Ofta ställs investeringar i till exempel byggnader och anläggningar mot kostnader för verksamheter som skola och vård. Det är en felaktig jämförelse. En ny badanläggning i Sundsvall ska finnas kvar under många år framöver. Det är driftkostnaden och inte bygget av badet som kan jämföras med lärarlönerna och då motsvarar den inte 250 tjänster.
Idergard menar också att regeringen borde förbjuda kommuner att ha en kultur- och fritidsnämnd för att dessa områden ska prövas mot andra i den kommunala budgeten. Men budgeten i en kommun läggs fram av kommunstyrelsen och beslutas av fullmäktige efter en prioritering över hela det kommunala fältet. Den tid då besparingar skedde med ”osthyvelsmetoden” och alla nämnder skulle spara lika mycket är förbi sedan länge.
Problemet nu är att lågkonjunkturen drastiskt har försämrat skatteintäkterna medan kommunens åtaganden finns kvar. Vi ser nu svaga tecken på att det kan komma bättre tider om några år och det är inte rimligt att denna tillfälliga svacka ska tas till intäkt för att göra långsiktiga omprioriteringar i den kommunala verksamheten. Kommunens ambitioner inom kultur- och fritidsområdet behöver diskuteras, men inte enbart i ljuset av nästa års budget.
Då handlar det i stället om synen på kulturens och fritidens roll i samhället. Ofta framhålls vikten av fysisk aktivitet för folkhälsan. Då måste det finnas någonstans att utöva denna även för dem som inte har så stor plånbok. De kommunala biblioteken och teatrarna har stor betydelse för det kulturella klimatet och också för kreativitet och utveckling för orten. Mycket av detta skulle inte bli av utan kommunens insatser.
Anders Knape ordförande för Sveriges Kommuner och landsting