Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

DN Debatt

”Så får Reinfeldt medvind trots att folket går åt vänster”

Ny bok om Fredrik Reinfeldt. Moderaternas framgång beror varken på att de gått åt vänster eller att folket gått åt höger. I stället är det strategin att framstå som icke-höger och som mest kompetent som varit mördande för S. Om S nu lägger sig nära regeringen kan Reinfeldt mycket väl vinna igen, skriver Aron Etzler (V).

Valet 2014 kommer att avgöras av om Moderaternas motståndare förstår Fredrik Reinfeldts strategi eller fortsätter att famla i mörkret. Fokuset på regeringsfrågan och Reinfeldts försök att framställa Löfven som obeslutsam och långsam antyder att Reinfeldt mycket väl kan lyckas igen.

Moderaterna övertog i valet 2010 statusen som statsbärande parti i väljarnas ögon. Det är ingen dålig prestation med tanke på att Sverige har världens starkaste socialdemokrati och Moderaterna fram till Fredrik Reinfeldt varit ”världsmästare i konsten att förlora val”. Under de 85 år som passerat sedan män och kvinnor kunnat rösta fram till 2006 hade Sverige endast styrts av moderata statsministrar i sammanlagt 4 år och 251 dagar. Men denna situation har efter Fredrik Reinfeldts tillträde ändrats dramatiskt: i dag är det Moderaterna som har det högsta förtroendet vad gäller att regera landet och sköta statens finanser. Och Reinfeldt själv har enligt vissa mätningar rekordhögt förtroende som statsminister. Hur denna omvälvning har gått till är den stora politiska gåtan, som ingen lyckats lösa på ett tillfredsställande sätt.

När jag under de senaste tre åren sökte lösa denna gåta blev det en spännande resa i Moderaternas inre. Med hjälp av ett stort antal intervjuer med ledande företrädare på den borgerliga och rödgröna sidan och en sammanställning av medieforskning och statsvetenskapliga analyser stod det klart att de försök att beskriva Reinfeldts moderater som gjorts inte på långa vägar lyckats ringa in vad som ligger bakom framgången.

Den vanligaste idén om Reinfeldts maktövertagande bygger på "ökad egoism" i samhället – att det svenska folket gått till höger värderingsmässigt. Fascinerande nog är det närmast tvärtom. I valet 2010 ansåg väljarna i högre grad än tidigare att det är bra med ett socialt skyddsnät, att vi skall ha fortsatt höga skatter och att privatiseringar i välfärden är dåligt.

En annan vanlig idé går ut på att Reinfeldts moderater har lagt om politiken till den grad att de närmast blivit socialdemokrater. Men det är inte heller sant. Reinfeldts regeringar har genomfört de största skattesänkningarna i modern historia, de mest genomgripande privatiseringsbesluten, den kraftigaste ökningen av låglönekonkurrens inom landet och åstadkommit de största ekonomiska klyftorna sedan de börjat mätas av Statistiska centralbyrån. Just de fyra områdena är vad högern och vänstern i Sverige varit oense om det senaste seklet.

Moderaterna är något så märkligt som ett parti som lyckats genomföra stora doser högerpolitik med hjälp av en vänsterideologi. Många av Moderaternas budskap – att kalla sig för ”arbetarparti”, sluta använda ordet ”privatiseringar” och säga sig omfamna välfärdsstaten – var alla betydelsefulla delar i en och samma strategi: att inte framstå som ett högerparti. Strategin utgår från ett basalt faktum om den svenska väljarkåren som framträder tydligt i opinionsundersökningar: i många värderingsfrågor ligger den en bra bit till vänster om Moderaterna.

För många verkar det absolut obegripligt att en sådan strategi skulle kunna lyckas. Men politiken har inte bara höger-vänsterdimensionen. Det finns en annan dimension, makt och förtroende-dimensionen. Medan den första till stora delar beskriver människors ideal, beskriver den andra vem de tror kan styra. Medan den första dimensionen i ett land som Sverige närmast är ointaglig för ett parti som Moderaterna, kan de mycket väl erövra den andra.

Reinfeldts strategi går därför ut på att aktivt sudda ut skillnaden mellan höger och vänster och i stället göra valen till en fråga om vem som är mest kompetent och regeringsduglig. Resultatet har varit överraskande effektivt: När Moderaterna aktivt tonade ned sin högerprofil blev det i ett slag mycket svårare för Socialdemokraterna att besegra dem. Men ännu mer avgörande var nästa steg: När höger-vänsterkonflikten tonades ned framstod riksdagsvalet som en tävling om personlig kompetens i stället för idéer. Troligen på grund av att politik i Sverige beskrivs utifrån sakfrågor och höger-vänsterskalan, har ingen beskrivit detta moment som präglat de två senaste valrörelserna.

Fredrik Reinfeldt understödde systematiskt detta skifte från politik till person. Genom att bilda Alliansen 2004 blev det borgerligheten som hade regeringsfrågan som triumfkort. Och genom att i sin retorik sätta fokus på motståndarnas maktutövning och karaktärsdrag förde Reinfeldt svensk politik mot ett slags presidentval där själva frågan om personligt förtroende stod i centrum. En mycket systematisk berättelse om Reinfeldts motståndare formades. Göran Persson utmålades som trött och pensionsfärdig, bufflig och diktatorisk, en statsminister som tappat kontakten med sitt folk. Reinfeldt porträtterades systematiskt som motsatsen: en ung och ny person som gärna lyssnade på människor ute i verkligheten.

Samma framgångsrika metod fortsatte i nästa valrörelse, där Mona Sahlin porträtterades som slarvig med pengar och oprövad som ledare, medan Reinfeldt stod för ekonomiskt ansvar och erfarenhet. Effekten var mördande. Ledarskapskriserna präglade dessa val i så hög grad att väljarna hade svårt att förknippa Socialdemokraterna med politiska frågor över huvud taget. De förstörde partiets förmåga att komma ut med politik. Och i lika hög grad som människor uppfattade Socialdemokraterna som ett krisande parti, lika mycket betraktade de Moderaterna som en symbol för makt, regeringsduglighet och sunda statsfinanser.

Denna Reinfeldt-effekt har varit mäktig. Trots att väljarna 2006 inte ville se sänkningar av a-kassan och hårdare regler i sjukförsäkringen valde de Reinfeldt till statsminister. Trots att väljarna 2010 i högre grad än tidigare ansåg att det är bra med ett socialt skyddsnät och att vi skall ha fortsatt höga skatter, alltså värderingsmässigt gick åt vänster, gav de makten åt en borgerlig regering.

Det kan tyckas vara en riskminimerande strategi för oppositionen att lägga sig nära regeringen politiskt. I själva verket är det precis vad Reinfeldt vill. Om valets huvudmotståndare framstår som politiskt lika blir valet mellan statsministerkandidaterna en fråga om kompetens och trovärdighet. Om Reinfeldt är lika skicklig i att porträttera Stefan Löfven negativt som han var med Göran Persson och Mona Sahlin, då kommer den tävlingen i trovärdighet att tala till hans fördel.