Glädjen över händelserna i Egypten och Tunisien behöver snabbt kanaliseras till konkret handlingskraftig politik för att stärka chansen till en positiv utveckling. När de gamla förtryckarregimerna faller kan vi inte veta vilken väg utvecklingen kommer att ta. Det kan bli demokratiska, sekulära stater, men det kan också bli Iranliknande eller andra religiösa förtryckarregimer, eller bara oreda om den gamla ordningen försvinner utan att ersättas av någon ny. Vi har sett alla sorters exempel på vad som blivit resultatet där breda folkliga massrörelser har kastat ut sina plågoandar, alltifrån Polen till Iran och Zimbabwe. Resultaten är ingalunda förutsägbara.

EU måste nu engagera sig kraftfullt för att bidra till en gynnsam utveckling i hela Nordafrika, i stället för den lama och ointresserade politik som länge präglat detta lågprioriterade område. Det gäller att stärka möjligheterna för en höjning av levnadsstandarden för breda befolkningsskikt, att stödja en modernisering av förvaltning och offentliga tjänster och andra åtgärder som kan stödja ekonomisk och social utveckling.

Vi har inte bara ett moraliskt ansvar för att bidra till utvecklingen för våra närmaste grannar, vi har också ett första rangens egenintresse i deras utveckling. Det gäller vår egen ekonomiska utveckling. Expanderande marknader och konkurrenskraftiga leverantörer bidrar till att också vårt välstånd växer. Stabilitet och fred i vårt närområde är ett självklart europeiskt egenintresse, inte minst gynnar det vårt säkerhetspolitiska läge. För mig är det självklart att demokrati är en sämre mylla för internationell terrorism än diktatur och förtryck. God utveckling i Nordafrika minskar också migrationstrycket på Sydeuropa.

Dessutom talar de senaste årens utveckling för att tillväxt kan bidra till kraven på demokrati. Under krisåren 2007–10 steg BNP i Egypten med 19 procent och i Tunisien med 12 (Sverige 0), och det tycktes som att demonstranterna dominerades av välutbildade, engelskspråkiga stadsbor som inte längre finner sig i att vara ett undantag från sina likar i andra länder som lever i demokratier.

Det finns mycket EU kan göra. Redan 1985 beslutades vid ett möte i Barcelona att upprätta ett frihandelsområde runt Medelhavet före 2010, men i dag, 25 år senare hindras den ekonomiska utvecklingen fortfarande av många olika sorters handelshinder. Bristen på energi och beslutsamhet i detta arbete är en stor besvikelse för de av oss som engagerat oss och lagt ner arbete på detta konkreta men ändå visionära projekt. Detta arbete bör nu slutföras och det bör ges snabbt besked till våra grannar att så skall ske.

Inför EU:s senaste utvidgning med 12 nya medlemmar byggde vi upp en omfattande och mycket framgångsrik verksamhet för att de nya medlemsstaterna skulle komma ifatt oss andra när det gällde all sorts offentlig förvaltning: livsmedelssäkerhet, miljöpolitik, skatteuppbörd, lagstiftning, korruptionsbekämpning, rättsväsende och mycket annat. Den kapacitet för sådan kunskapsöverföring som då fanns bör återväckas för att erbjudas de av våra grannar i Nordafrika som är intresserade.

I Europa har 46 länder byggt upp ett enastående samarbete på högskoleområdet för att underlätta för studenter att röra sig över gränserna. Examina och kurser har samordnats och studenter och arbetsgivare kan jämföra olika utbildningar på ett sätt som aldrig förekommit tidigare. Konkurrensen pressar universiteten till välbehövliga kvalitetsförbättringar. Alla länder i Nordafrika bör nu inbjudas att delta i detta framgångsrika samarbete som hittills varit geografiskt slutet. Jag förstår inte varför Kazakstan kan vara med men inte Tunisien.

Vi bör också kraftigt utöka antalet studenter från våra södra grannländer och erbjuda dem plats på våra universitet och högskolor. Få andra initiativ skulle kunna betyda mer för den långsiktiga påverkan på våra relationer än detta. Samtidigt skulle det påskynda kunskapsspridningen och stegra tillväxten, även om det är en mer långsiktig effekt.

Kulturlivet är också ett område där ett ökat utbyte har goda spridningseffekter, skapar förståelse och nyfikenhet för varandras särart och vidgar kontakterna på bred front.

Demokratin kan inte slå rot och fungera utan partier, men där sådana inte finns för att de varit förbjudna kan de inte skapas från utlandet. En väg att gå är att uppmuntra de politiska partier i Europa som ändå har kontakter med likasinnade att utveckla dessa. Det kan vara verkningsfullt men är kostsamt och måste i så fall finansieras med bidrag från EU:s budget.

Detta är några exempel på områden där EU kan göra verklig skillnad genom att agera konkret med vardagliga medel. Det skulle bli ett välgörande svar till alla de kritiker som klagat på att EU blivit allt mindre relevant i världen genom att koncentrera så mycket energi på inåtvänt arbete med organisationsstrukturer och annat som bara de närmast sörjande begriper.

Det är dags att gå från högtidstalens stora ord om allt fint EU står för till bevis i handling. Det har kanske varit EU:s svagaste gren de senaste åren, men det är den mest kraftfulla när man förmår mobilisera den. För att lyckas måste vi bekämpa vanan att dela upp världen i vi och dom. Vi måste skapa mindre skarpa gränser mellan Europa och omvärlden, därför att vi nu ser så tydligt att det ligger i vårt egenintresse.

Vi behöver inte erbjuda Egypten eller Tunisien medlemskap i EU, men vi borde erbjuda dem den vardagliga samhörighet och samarbete som passar mellan grannar. Verktygen ligger på bordet framför oss, tjänstemännen behöver bara klartecken från politikerna att använda dem. Men det har visat sig lätt att prata vision, men svårt att släppa in kamelost på EU-marknaden.

Leif Pagrotsky
riksdagsledamot (S)