Just nu pågår bygget av staket och räcken på broar och andra platser där självmord inträffar. Det är inte en dag för sent. Men det är bara ett av många skydd som måste till om vi på allvar vill minska de 1 500 suicid som varje år inträffar i Sverige. Det är hög tid att åtgärder för att minska självmord får samma status som åtgärder för att minska antalet trafikdödade.
Airbags på tåg. Livskunskap enligt Miamimodellen. Minst fyra besök av en psykolog för dem som försökt ta sitt liv. Självmordssäkra avgasrör. Lagstiftning mot hets till självmord. Dagsaktuell och tydligare statistik. Försvårad försäljning av värktabletter till unga och/eller utbyte mot stolpiller. Pris för bästa suicidpreventiva åtgärd. Större resurser till suicidpreventionscenter och anhörigföreningar. Ordentliga utredningar om vad som föranleder suicid. Liknande stöd till efterlevande som gavs till de tsunamidrabbade. Professionella som bemöter inlägg om psykisk ohälsa på nätet. Medier som rapporterar enligt Världshälsoorganisationens riktlinjer. Se där några åtgärder som garanterat skulle minska självmorden om de genomfördes men som vi sällan diskuterar och debatterar.
Tidigare folkhälsominiser Maria Larsson var den första i regeringsställning som stod bakom en nollvision för självmord. På hennes initiativ införde Sverige år 2008 ett nationellt program för att förebygga självmord. Och det låter ju bra.
Men vad innebär nollvisionen och vad har hänt? I det nationella programmet har flera strategier tagits fram. Men åtgärderna är övergripande. Bland annat går de ut på att minska alkoholkonsumtionen, fortsätta det självmordspreventiva arbetet inom hälso- och sjukvården, främja livschanser för mindre gynnade grupper och höja kompetensen bland vårdpersonalen. Det är mål som kunde ingå i vilket hälsofrämjande program som helst. Och efter att målen trädde i kraft har alltför lite hänt.
Efter valet 2010 tog Göran Hägglund över regeringsansvaret för frågor om självmord. Då gick samtidigt suicidpreventionen i stå, nollvisionen talas det i dag tyst om. Det faktum att 3–4 svenskar varje dag tar sitt liv är inget som får Göran Hägglund att sätta fart på debatten. Men tänk om alla 1.500 som under ett år tar sitt liv gör det på en och samma dag. Vad skulle då hända med debatten?
I tsunamin 2004 dog 543 svenskar. Efter en trög start sattes en massiv hjälpinsats in och många efterlevande fick stort stöd när de kom hem. Medierna ägnade enormt mycket utrymme åt olyckan, med all rätt. Men tre gånger fler tar varje år sitt liv än som dog i tsunamin. Och hur pratar vi om det? Krävs det en självmordstsunami för att vi ska förstå hur allvarligt problemet är?
Det är dags för Göran Hägglund att läsa på och inleda en massiv satsning på suicidpreventionen. I trafiken dör cirka 300 personer om året och för att forska kring trafiksäkerhet satsar staten 100–150 miljoner årligen. Men trots att fem gånger fler dör i självmord satsar staten ynka 3 miljoner på suicidpreventionsforskningen. Det säger något om hur regeringen och Göran Hägglund ser på suicidprevention.
Okunskapen och tystnaden är inte något som bidrar till att rädda liv. Stigmat, myter och avsaknad av debatt är också skäl till att vi fortsätter att ha höga självmordstal, år efter år.
Så vad vet vi och vad kan vi göra? Vi vet att om vi gör det svårare att rent praktiskt ta sitt liv så minskar självmorden. För en person som är på väg att ta sitt liv är inte konstant självmordsbenägen. Med tid kommer nya tankar. Medmänskligt agerande och bra vård kan få många att tänka om. Så om vi gör det svårt att komma upp på en järnvägsräls och bygger staket där vi vet att många hoppar; om vi gör det omöjligt att ansluta en slang till ett avgasrör och om vi är restriktiva med läkemedel och vapen, då vet vi att även självmorden minskar.
Det sägs att det inte går att stoppa någon som bestämt sig. Bygger vi staket på en bro går han eller hon bara någon annanstans. Med den myten som rättesnöre har Trafikkontoret hittills vägrat att sätta upp högre staket på Västerbron. Men sanningen är att självmord kan förhindras fram till att någon är död. Och äntligen har något hänt. Nyligen kunde vi läsa om att skyddande räcken ska stoppa hopp från ett tiotal broar i Stockholm. Det är en av få glädjande nyheter inom det suicidpreventiva området.
Varje räddat liv motiverar en satsning på ungefär 19 miljoner, enligt Räddningsverket, nuvarande MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap). Den siffran är viktig att känna till när samhällets kostnader vägs mot möjligheten att rädda liv. Kan vi bara minska självmorden med tjugo procent genom ovanstående åtgärder motiverar det alltså en satsning på nära sex miljarder kronor.
Men det finns också pengar att tjäna på att rädda liv. Exempelvis kan den som tar patent på livräddande airbags på tåg och tunnelbana göra sig en förmögenhet. Globalt sätt tar tiotusentals människor sitt liv varje år i järnvägssuicid och marknaden torde därför vara stor för att utveckla en fungerande produkt.
Världshälsoorganisationen, WHO, har i mängder av studier visat att okunnig rapportering kring suicid kan leda till att sårbara individer inspireras av det de tar del av. Men följer medierna organisationens riktlinjer kan också många liv räddas.
I Storbritannien har personer som försökt ta sitt liv fått fyra hembesök av en psykolog, med minskat antal självmord som följd jämfört med en kontrollgrupp. Idén bygger på sunt bondförnuft. Den som försökt ta sitt liv har troligtvis behov av psykologstöd. Men långt ifrån alla dessa orkar kontakta vården och risken för att de gör ett nytt försök är kraftigt förhöjd. Att samhället därför identifierar dessa och ger dem omedelbar hjälp borde vara en självklarhet.
Varje år är det ungefär 60 tonåringar som tar sitt liv. Ytterst sällan träffas representanter för blåljusmyndigheter, skolan och andra berörda för att dra lärdomar av vad som hänt, och självmorden fortsätter. Här kan trafiksäkerhetsforskningen lära oss mycket.
Ett årligt pris för bästa suicidpreventiva åtgärd skulle kunna inspirera många och få oss att fortsätta resonera kring hur vi på bästa sätt kan rädda liv. Vem tar initiativ till ett sådant pris? Göran Hägglund kanske?
Alfred Skogberg
journalist och författare till boken ”När någon tar sitt liv – tragedierna vi kan förhindra”.