Experter på sjukförsäkringen: De sjuka i Sverige delas in i ett A- och B-lag. Frågan är om sjukförsäkringen i dag verkligen utgör ett generellt skydd. I stället för att dela in de sjuka i ett A- och B-lag bör rätten till sjukpenning utgå från hur sjukdom påverkar arbetsförmågan i det enskilda fallet. För att skapa en likformig bedömning bör lagstiftaren också tydliggöra vad som menas med ”den reguljära arbetsmarknaden”, skriver forskarna.

Sjukförsäkringen har funnits sedan mitten av 1950-talet och utgångspunkten har alltid varit att rätten till sjukpenning ska baseras på en individuell bedömning av hur sjukdom påverkar den enskildes förmåga att arbeta. Försäkringen har ofta beskrivits som ett generellt standardskydd, eftersom den omfattar alla dem som på grund av sjukdom inte längre kan försörja sig genom förvärvsarbete, oberoende av sjukdomstyp eller orsaken till den.

Sedan 1 juli 2008 bedöms rätten till sjukpenning enligt den så kallade rehabiliteringskedjan. Till skillnad från tidigare infördes en tidsgräns på ett år för sjukpenning. Tidsgränsen kan dock förlängas under vissa villkor och dessa villkor har sedan införandet förändrats efter kritik från bland annat läkarkåren (DN Debatt 2/12 2009). Gränsen är dock i vissa fall beroende på typ av sjukdom. Lagstiftaren räknar där upp vissa sjukdomar (cancer, ALS eller väntan på transplantation av vitalt organ) som skäl.

Rätten till sjukpenning efter ett år blir alltså beroende av vilken sjukdom den enskilde har. Vissa sjukdomar kan därför uppfattas som mer legitima och mer värda än andra. Människor med svår smärta på grund av sjukdomar i rörelseorganen räknas till exempel inte upp, lika lite som en deprimerad och suicidbenägen person. För den enskilde kan en sjukdom som inte betraktas som allvarlig av lagstiftaren ha svåra konsekvenser för möjligheterna till ett normalt liv både i arbete och på fritid. Å andra sidan kan vissa former av cancer behandlas framgångsrikt och på sikt innebära en mycket god prognos och normalt fortsatt liv även om personen behöver längre tids sjukskrivning.

Problemet är inte att man kan förlänga sjukpenningen för dem med allvarliga sjukdomar utan att man delar in de sjuka i ett A- och ett B-lag.

Även bedömningen av förmågan att arbeta ändrades år 2008, från att göras gentemot den ”normala” till den ”reguljära” arbetsmarknaden.

Det är relativt lätt att bedöma den enskildes arbetsförmåga mot det arbete som han eller hon faktiskt har, men betydligt svårare att göra bedömningen mot den ”reguljära” arbetsmarknaden.

Hur arbetsmarknaden faktiskt ser ut eller vilka krav som ställs på arbetsmarknaden har inte berörts i lagstiftningen. Inte heller framgår om den enskilde ska kunna försörja sig på arbetet eller om bedömningen kan göras mot tillfälliga arbeten, som till exempel att vara skrivvakt på universitetet. Det som däremot framgår av lagstiftningen är att de arbeten mot vilka rätten till ersättning bedöms, inte behöver finnas tillgängliga för den enskilde. Det räcker att ett sådant arbete kan finnas. Så frågan är: Hur fiktiva får arbeten vara innan de inte längre finns på den reguljära arbetsmarknaden?

Ett arbete består av en mängd olika arbetsuppgifter och hur dessa arbetsuppgifter sätts samman varierar över tid, även inom ett och samma företag. Inom företag finns i många fall arbeten som anpassats för en redan anställd som drabbats av långvarig sjukdom, till exempel vissa typer av lagerarbeten. Dessa arbeten finns inte tillgängliga för personer utanför företaget och frågan är om dessa arbeten ska anses som ”reguljära”.

Behovet av fysisk förmåga i form av styrka har avtagit i många arbeten, medan social kompetens, att vara flexibel och kunna arbeta i grupp har blivit allt viktigare. I många fall handlar det om att vara uthållig och arbeta tillräckligt snabbt. Sjukdomar som påverkar sådana förmågor blir därför allt mer betydelsefulla. Det innebär att tillstånd som trötthet och smärta som stör koncentrationsförmåga eller samarbetsförmåga blir betydelsefulla oavsett orsak. Likaså kan även förhållandevis måttliga psykiska handikapp ha stor betydelse i dag, medan det kanske saknade betydelse när arbetsuppgiften var att mata en maskin!

Få läkare eller tjänstemän på Försäkringskassan torde ha specifika kunskaper om vilka arbeten som finns på den reguljära arbetsmarknaden och vilka krav som egentligen ställs för att få en anställning.

Det är befogat att ifrågasätta om sjukförsäkringen i dag verkligen utgör ett generellt standardskydd. Rätten till sjukpenning bör utgå från hur sjukdom påverkar arbetsförmåga i det enskilda fallet, i stället för att dela in de sjuka i A- och B-lag. Vidare bör lagstiftaren tydliggöra vad som avses med den reguljära arbetsmarknaden, för att skapa en säkrare och mer likformig bedömning för dem som drabbas av sjukdom.

Ruth Mannelqvist
docent i rättsvetenskap,

Bengt Järvholm
professor och överläkare i yrkes- och miljömedicin,

Berndt Karlsson
överläkare i yrkes- och miljömedicin

Artikelförfattarna är verksamma vid Umeå universitet och Norrlands universitetssjukhus och arbetar med ett forskningsprojekt om arbetsförmåga ur rättsligt och medicinskt perspektiv. Under de senaste tre åren har de studerat och analyserat sjukförsäkringen och dess tillämpning.