DN Debatt

”Så jobbade Stasi med hjälp av svenska agenter”

Ny bok avslöjar: Ett 50-tal personer – bosatta i Sverige – var under kalla kriget engagerade i DDR:s spioneri mot svenska militära och andra intressen. Genom att Säpos arkiv öppnats kan nu för första gången östtyska Stasis verksamhet i Sverige under kalla kriget analyseras. Jag har i min bok ”Inte bara spioner...” kartlagt 57 personer som i Sverige på olika sätt arbetat för Stasi. Det handlar om människoöden i skuggan av kalla kriget. I boken möter vi bland annat den kallhamrade socialdemokratiske journalisten som utan att blinka sviker sina partivänner, gymnasieläraren som utbildades i luftförsvarets spanings- och observationsteknik och företagare som i utbyte mot information fick fördelaktiga affärskontrakt, skriver forskaren och författaren Birgitta Almgren.

Först 20 år efter att Stasiarkiven öppnats i Tyskland bidrog en omfattande opinion i Sverige till att också den svenska Säkerhetspolisens arkiv om Stasibelastade personer öppnades – inte helt som i Tyskland utan enligt Regeringsrättens dom 2010 med förbehåll för mig som forskare vid Södertörns högskola. Efter uppmärksammade rättegångar i Tyskland genomförde Säpo 2000/2001 en ny genomgång av sina handlingar med DDR-koppling och misstänkta Stasibelastade personer hördes. Det är den utredningen av 57 personer som jag fått ta del av. Genom att Säkerhetspolisens arkivmaterial nu kan ställas i relation till de östtyska dokumenten möjliggörs en kartläggning och analys av Stasis verksamhet i Sverige.

Jag har förbjudits att avslöja namn, jag får inte ta kontakt med de personer som finns i Säpos arkiv. Under ett år har jag nu arbetat med detta och resultatet har blivit en bok som bygger på unikt källmaterial: det östtyska utlandsspionagets hemliga handlingar och på Säpos länge hemlighållna dokument om Stasibelastade personer i Sverige. Men något saknas – just dessa personers perspektiv. Vad var det som drev dem att ställa sig i Stasis tjänst?

Därför har jag skrivit i förordet till min bok ”Inte bara spioner …” (Carlssons):

Om du är en av dem som den här boken handlar om har du säkerligen synpunkter på det jag skrivit. Kanske vill du komplettera eller lägga till rätta. Kanske har jag missuppfattat något. Jag lovar dig då på frivillig basis samma sekretess som Regeringsrätten beordrat mig. Dokumenten i svenska och tyska arkiv har ju alla filtrerats genom respektive skribents erfarenheter, känslor och perspektiv. De är skrivna i en annan tid i en annorlunda värld.

Forskning om hur människor involveras i diktatoriska system berör frågor kring mänskliga rättigheter, skuld och vedergällning. Tyska politiker befarade att ett öppnande av arkiven skulle splittra och så hat. Men många vittnar i stället om att uppgörelser med det förflutna kunnat bli en befrielse från förträngda onda minnen. Den kända DDR-författarinnan Christa Wolf hade länge förträngt tiden som IM (Informelle Mitarbeiter) Margarete. Men när arkiven öppnades och medierna förfasades över att även den hyllade modiga, oppositionella Christa Wolf arbetat som agent tvingades hon till konfrontation med det förgångna. Är det psykologiskt möjligt att glömma och förtränga? Är det ett försvar som byggs upp för att dölja obehagliga sanningar? Dessa frågor ställer sig Christa Wolf i boken, ”Stadt der Engel oder The Overcoat of Dr. Freud” (2010). Det är frågor som hon inte är ensam om att ställa vare sig i Tyskland eller här i Sverige när arkiven öppnas och historien hinner ifatt aktörerna i kalla kriget. ”Men”, skriver Wolf, ”det gällde ju att bygga upp ett nytt rättvist samhälle. Kommunismen var hopp om en lycklig framtid.”

Kalla krigets hot- och fiendebilder är en viktig bakgrund för att förstå sammanhangen. Av både Stasi- och Säpo-dokumenten framgår hur aggressiv kallakrigsretoriken var. Kalla kriget tolkades som en kamp mellan det onda och det goda. Orden som formade de olika världsbilderna speglar misstron, rädslan och hatet.

För DDR blev Sverige under kalla kriget ”ett tyngdpunktsland” som brygga och buffertstat mellan öst och väst. Det gällde att sprida en positiv syn på socialism, identifiera fientligt-negativa personer och genom opinionsspridning och inflytelseagenter förhindra Sveriges integration i västs försvarssystem.

Stasi var KGB:s förlängda arm. Från inget annat nordiskt land kom så många Stasirapporter: Från 60-talet och framåt finns 2 919 rapporter registrerade i Stasis datasystem SIRA. Precis som under andra världskriget blev Stockholm en mötesplats för representanter från de båda maktblocken. Det var här som chefen för östtyska utlandsspionaget Markus Wolf, som kallats ”Mannen utan ansikte” avslöjades när Säpo lyckades fotografera honom vid mötet med en västtysk agent. Säpos foto spreds över världen – en medietriumf för Säpo och ett stort misslyckande för Stasi.

Dokumenten måste analyseras med källkritik i dag, precis som Stasianalytikerna gjorde på sin tid. I arkiven finns alla typer av dokument: registrerade sakförhållanden men också subjektiva bedömningar av trovärdiga och mindre trovärdiga rapportörer. Stasi hade 60-talet avdelningar som utvärderade rapporter och bedömde tillförlitlighet från 1–5. Men privatpersoner som får se sin egen akt i Stasiarkivet ser oftast inte dessa kompletterande akter med bedömningar och påtalade felaktigheter. En otillförlitlig Stasiagent skildes från sitt uppdrag – det har jag flera exempel på i källmaterialet.

I ”Inte bara spioner …” finns 53 fallstudier av misstänkta personer i Säpos arkiv med jämförelser i Stasiarkivet i Berlin. Områden som Stasi prioriterade i Sverige var:
• Industri, teknologi och handel
• Politik och samhälle
• Skolor och universitet
• Militärt spionage

Det handlar inte bara om spioner utan också om kontaktpersoner. Att med absolut säkerhet ge ett tillförlitligt svar på hur många IM Stasi hade i Sverige går ännu inte i dagsläget, dels beroende på att dokument i Stasiarkivet fortfarande håller på att rekonstrueras, dels på att Säpo inte begärt ut alla registerkort ur det så kallade Rosenholz-arkivet som CIA lade beslag på i samband med DDR:s sönderfall. Det finns inte heller någon absolut klar juridisk definition av vem som var IM. Bara grundprincipen var klar: En IM var en person som efter muntlig eller skriftlig överenskommelse i hemlighet arbetade för östtyska säkerhetstjänsten MfS, i dagligt tal Stasi. Kulturpersonligheter och politiker fungerade som IM men klassificerades som kontaktpersoner eftersom DDR bedömde att det inte var politiskt lämpligt att värva dem.

Det handlar om människoöden i skuggan av kalla kriget. Det viktiga är inte namnen på personerna utan att skapa en empirisk grund på mikronivå för att med större säkerhet på makronivå analysera Stasi-infiltrationen i Sverige.

Vi möter kvinnan som lämnar uppgifter inte bara om grannar utan även om sin man, om färjetransporterna Sassnitz–Trelleborg och om svensk polis. Där finns teologen som avslöjade sina studentkamrater, dataexperten som lämnar hemligt material rörande spetsteknologi, den kallhamrade socialdemokratiske journalisten som utan att blinka sviker sina partivänner och rapporterar från social­demokraternas möten på Bommersvik, gymnasieläraren som utbildades i luftförsvarets spanings- och observationsteknik, sekreteraren som uppvaktas av DDR-tjänstemän och företagare som fick fördelaktiga kontrakt och affärsförbindelser. Unga attraktiva IM utbildades i Romeo- och Julia-strategier. I arkiven finns berättelser om hur storpolitiken kunde drabba ungdomar och hur de till sist tog konsekvenserna – och blev agenter för Stasi.

Mina analyser belyser hur en diktaturregim kan utnyttja människors drömmar och idealism. Att kväva alla frågor genom en tystnadens mantel fungerar inte. Förr eller senare bryter lögnkonstruktionerna samman. Som Christa Wolf skriver gäller det att minnas, inte förtränga. Ett samhälle behöver människor som inte skräms till tystnad och svek. Historien om kalla kriget som många är intresserade av att dölja, bör i stället visas och berättas för att vi inte ska glömma människor som i dag kämpar för åsiktsfrihet och demokrati och mot diktaturer.

Birgitta Almgren
professor vid Södertörns högskola

Minst 124 DDR-agenter

Åren 1969-89 hade Stasi (officiellt Ministerium für Staatsicherheit, MfS) ca 32 agenter bosatta i Sverige samt 21 ”kontaktpersoner”. Till detta kom ca 71 tyska agenter som skickades hit på kortare uppdrag. Totalt var det således minst 124 personer som under de här åren var engagerade i spioneri mot Sverige. Bland dem fanns enligt Birgitta Almgrens bok bl a 12 lärare/utbildare/forskare, 10 ingenjörer, 9 företagare, 9 journalister, 6 sekreterare, 4 från gruppen präst/jurist/läkare/socialarbetare och 2 kulturarbetare.