När jag som en av de första journalisterna kom till Kabul direkt efter Talibanregimens fall i november 2001 fanns en enorm framtidstro hos afghanerna. Nu skulle en demokratisk regering väljas, biståndsprojekt starta och de miljontals flyktingarna återvända för att bygga upp det krigshärjade landet.
Men det blev inte så. USA prioriterade jakten på al-Qaida och sökte stöd hos de afghanska krigsherrarna som betalades och blev än starkare. Den nyvalde presidenten Karzai gavs ingen budget och var i stort sett maktlös.
Säkerhetsstyrkan Isaf var högst ovillig att på allvar bekämpa krigsherrar eller droghandel. EU kunde inte stå emot USA tillräckligt mycket eller ville inte ens axla sitt ansvar för Afghanistan. Sverige ställde upp med trupp, men i de norra delarna som ansågs mest säkra och där risken att förlora soldater var minst.
Följden blev att uppbyggnaden av landet uteblev, droghandeln med vallmoodling och heroinproduktion exploderade och gav krigsherrarna makt. Karzai har varit högst ovillig att riskera sitt presidentskap genom att rensa ut dessa från den politiska makten eller att genomföra rättsprocesser mot de forna krigsförbrytarna.
Nu är det åter presidentval och mycket tyder på att Karzai med den genomkorrupte Mohammed Fahim som vicepresidentkandidat kommer att bli omvald. Även om en mer reformvillig kandidat vinner saknar den politiska ledningen möjligheter att på allvar förbättra det civila samhället.
Då säkerhetsläget försämrats har USA utökat sina militära styrkor och begär även mer trupp av övriga länder. Sverige har sagt sig berett att bidra med upp till 855 man trots att attacker mot Isaf kraftigt ökat de senaste åren. Men den miljard per år som den svenska militära insatsen i dag kostar har medfört få förbättringar i deras verksamhetsområde. I stället för utländska soldater till en årlig kostnad av mer än 2 miljoner per man borde sedan länge uppbyggandet av professionella och välbetalda afghanska säkerhetsstyrkor ha prioriterats, då dessa kan skapa en uthållig säkerhet till en bråkdel av kostnaden.
Dagens afghanska soldat- eller polislön på bara ett par hundra dollar i månaden gör att de som på dagtid låtsas bekämpa kriminella på nätterna sköter drogtrafik eller lägger ut vägbomber.
Men situationen måste framför allt ses i ett mycket mer komplicerat och hotande, regionalt perspektiv. För Pakistan, i praktiken styrt av militären sedan delningen 1947, är hotet från Indien det överskuggande.
Konflikten om Kashmir har flera gånger varit nära att eskalera till fullt krig mellan de båda kärnvapenländerna. Pakistan har stöttat militanta islamistiska grupper som fört ett lågintensivt krig inne i indiska delen, och en till Pakistan välvillig regim i Afghanistan ses som ett viktigt stöd i ryggen. Taliban- och al-Qaidagrupperingar som agerar i Afghanistan erhåller stöd från Pakistan genom dess underättelsetjänst ISI.
USA:s stöd till Pakistan för deltagande i ”kriget mot terrorn” har ytterligare förvärrat situationen. Journalisten och Afghanistanexperten Ahmed Rashid anger att uppemot 80 procent av de mer än 11 miljarder US-dollar sedan 2001 från USA har gått till armén som nu är en stark ekonomisk maktfaktor i landet. De vapensystem som köpts för dessa pengar, bland annat ”Erieye” från svenska Ericsson och Saab för 8 miljarder kronor, är till för försvar mot Indien, inte för att bekämpa militanta grupper.
En ny amerikansk politik under Obama har dock ökat trycket på Pakistan att stärka de civila demokratiska institutionerna och förbättra samhällsservicen i gränsområdena. Detta motverkar stödet till talibanerna samtidigt som armén avkrävs större engagemang mot de militanta extremisterna.
Även Indien måste avhållas från att försöka skaffa sig mer inflytande i Afghanistan genom sin säkerhetstjänst och pressas att återuppta förhandlingar om Kashmir och övriga förtroendeskapande, konkreta åtgärder med grannen. Indiens avsikt att starkt öka slagkraften i sitt flygvapen, eventuellt med ett stort köp av svenska Jas-plan, är förstås i det läget ej önskvärt.
Politiska förhandlingar med moderata delar av talibanerna kan leda in dem i en fredlig politisk process och därvid separera dem från de mer militanta. Men Ryssland liksom Kina har starkt motsatt sig detta, väl medvetna om vilken potentiell fara det skulle utgöra mot de centralasiatiska diktaturregimernas existens, vilka de håller under armarna. Förtrycket i dessa länder utgör en stark grogrund för militanta islamistiska rörelser, och deras aktioner går givetvis in i norra Afghanistan och utgör ett ökande hot mot bland annat de svenska Isaf-styrkorna.
Ett starkt samordnat internationellt engagemang är en nödvändighet och ett första steg kunde vara, som bland annat Rashid föreslår, att etablera en kontaktgrupp med regionens länder, auktoriserad av FN:s säkerhetsråd, där dispyter och misstro kan arbetas bort. Afghanistan måste bygga upp myndigheter som kan förbättra samhällsservicen, bekämpa krigsherrar och tribalism och återskapa förtroendet hos befolkningen. I allt detta bör klara mål och realistiska tidsplaner finnas för uppföljning liksom en försäkran om därmed internationellt trupptillbakadragande.
Först när detta arbete börjar ge resultat är det meningsfullt att utöka den svenska truppen, annars riskerar vi att få hem stupade till ingen nytta, för Isaf-styrkorna ses mer och mer som ockupanter som håller en korrupt regim under armarna.
Sverige har ett mångårigt, starkt humanitärt engagemang i Afghanistan, men tyvärr har jag inga förhoppningar om att EU i den nära framtiden kommer att spela en drivande roll då de pågående vapenaffärerna ger oss små möjligheter att pressa de mest inblandade länderna till nödvändigt, konstruktivt samarbete.
Afghanernas hopp om en bättre framtid finns fortfarande, trots allt. Men ett förlängt krig, ytterligare i desperation insatt trupp utan en klar politisk process med alla inblandade, kommer bara att öka dödstalen, regionens instabilitet och hotet mot vår egen säkerhet.
Lennart Berggren
Frilansjournalist för svensk och internationell radio-tv med mångårig erfarenhet av Afghanistan och nästan årliga besök sedan 1995.